Beslutet

Ett inlägg där ett beslut deklareras.

I morse vaknade jag med ett sånt där obehagligt ryck. Det var en mardröm igen. Drömmen handlade om två katter. Eftersom den ena katten på nåt sätt hade blivit av med sin svans, hade Nån i drömmen beslutat att detta öde måste drabba även den andra katten. Eller dess svans skulle helt enkelt bara huggas av.

Chop, chop!

När yxan landade på svansen vaknade jag med ett ryck. Och en insikt. Ja, jag har fattat ett beslut.

Yxans roll i drömmen = beslut!

Ett av alla M i mitt liv – några har kommit och stannat, andra har kommit och gått, detta M har funnits hela mitt liv, men inte direkt i mitt liv förrän på äldre dar – har på senare tid försökt peppa mig på olika sätt att ta till orden. Att ta till orden ännu mer än jag gör idag. Det har gjort att ett frö har börjat gro. Ett frö till det beslut jag fattade för nån halvtimme sen:

Det blir en bok. Jag ska skriva en bok. Om andra kan, kan jag. Och andra måste få veta från mitt håll vad som hände, hur det kändes, vad som var fruktansvärt, bättre och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Det finns visserligen redan en bok. En absurd roman. Den stannade kvar i en dator nånstans. Det finns dagboksanteckningar före, under och efter. Det finns en blogg att ösa ur.

Chop chop!

Syftet är inte att hugga av några svansar utan att dela med mig av erfarenheterna av det hemska, ofattbara som sker ganska ofta i dagens samhälle. Ett samhälle där människor är utbytbara från en dag till en annan. Där mattor dras undan och golvet visar sig vara en fallucka ner i avgrunden.

Chop chop!

Beslutet är fattat. Det är en lättnad. Bara det känns som en befrielse. Som att bli av med… nej, inte en svans utan en inneboende tyngd. Du som har varit där vet hur den tyngden känns. Du som inte har varit där ska få följa med på en mardrömsresa. Om du törs.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att hämta kraft när det mesta går åt h-e

Efter en jobbig förmiddag, med ilska, förtvivlan, hoppfullhet och glädje för andras skull i en salig blandning träffade jag vännen M. Hon plockade upp mig i bilen och vi for ner till hamnen. Hittade ett bra, men varmt matställe.

Nummer 71 var vi.

                                                                                                                                                                    Jag tog en grekisk sallad, M fisk. Och sen pratade vi om ”allt” i två timmar – jobb, puckon, ex-män, ex-or, barn, dåligt ledarskap, psykopater, bröder, glömska, en gemensam vän, gamla klasskompisar… Med mera. Jag varken kan och vill berätta allt och jag vill inte heller lägga ut en bild på M eftersom jag aldrig bad om tillåtelse. Men jag är så tacksam för jag hämtade kraft ur vår dialog. Det var som om åren vi inte setts eller umgåtts var borta. Hade vi bott i samma stad hade vi nog varit vänner idag.

Jag lämnade löken eftersom den gör allt annat än underverk för såväl mage som andedräkt…

                                                                                                                                                                    Ett stort TACK till M ifall du läser det här (vilket jag inte tror att du gör, men ändå…)! Jag tror att du är jättebra på ditt jobb!!!

Vi skildes åt med en kram och jag traskade upp mot stan för att inhandla jordgubbar. Naturligtvis började det regna och jag hade varken paraply eller jacka. Och jordgubbsförsäljarna stod varken utanför banken eller Gallerian… Fruktansvärt kissnödig var jag också, men jag tog mig i kragen och släpade in mig i en leksaksaffär. Där hittade jag dessa tre paket till min favoritkille som fyller år om några veckor.

Tre paket till min favoritkille.

                                                                                                                                                              Fästmön messade från Berlin att hon längtar hem och jag försökte att inte kissa på mig. Mobilen har för övrigt gått varm idag! Stort TACK till ”ALLA” för det stöd ni visar!!!

Jag har insett att rosa foppatofflor är skornas haute coture här i Metropolen Byhålan. Ungefär som hemma, då. Fy f*n så fult, säger jag bara! Jag messade en kär vän som inte har så mycket till övers för dessa fotbeklädnader och kände sympatin strömma ut genom svars-sms:et. Ännu varmare sympati kände jag när jag gråtfärdig messade att jag var kissnödig, letade födelsedagskort till mamma, det regnade ute, jordgubbarna verkade vara slut i hela Byhålan och så om förmiddagens otur.

Hemma igen och jag hann precis in på toa. Mamma kom just innanför dörren efter att ha varit hos frissan. Det har slutat regna, jag får bara snälla sms hela tiden, jordgubbar köpte jag av en tjej som stod och sålde utanför Systemet. Jag tränar mig att tänka positivt, men idag är det svårt, mycket svårt.

Dessutom var det en närsynt unge med ett katt-namn som höll på att cykla på mig på vägen hem tre gånger och nyss gick en man med gula byxor förbi utanför fönstret. Förskräckligt! När det finns kläder i tjockis-svart!

I morgon åker vi till Uppsala, jag och mamma. På måndag fyller hon år och jag ska försöka fira henne efter bästa förmåga, men jag har blivit lovad ett samtal under den dan, ett samtal vars utgång jag inte är säker på… Jag lever i ett vacuum, jag orkar inte gråta mer, jag bara nickar luttrad och tänker

Jaha! Det var inte min tur den här gången heller.

Jag vet inte var eller ens när den här mardrömsresan slutar.

Read Full Post »

Små pingisbollar?

Och varför måste man leka med små pingisbollar vid sjutiden på morgonen? Kasta dem i golvet så att deras studsande känns som hammarslag i en av bomull inlandad skalle? Nej, idag är jag inte gladare än igår, bara segare. Och jag förstår inte charmen i att SKAFFA sig en massa barn, typ. Överreklamerat, om du frågar mig.

Pingisbollar låter väldigt högt när det är tyst.

                                                                                                                                                         Inte mår jag alls som nån prinsessa idag heller, men det är inte sämre än igår. Viruset har bestämt sig för att stanna bakom näsan och i halsen. Garderade med att köpa hem nässprej igår, men den behövs inte än, i alla fall.

Bättre mår i alla fall min e-post som nu funkar igen. Det kan ju vara lite bra, dårå, när man söker jobb och har ganska tät kontakt med släkt och vänner…

Kära sysslingen skickade för några dar sen till exempel ett mejl med ett spännande innehåll. Jag tänker mycket på det projekt som nämns däruti och även om det inte skulle göra nån av oss rika så skulle det ge nåt meningsfullt att göra – på flera sätt. En av de positiva följderna skulle bli att äntligen få bli av med den börda jag bär. En annan kan vara att de som är skyldiga ”på riktigt” kanske får

1. en tankeställare
2. ett straff
3. en tom fan club

Nej, kära vän, livet är inte rättvist, men det är bra konstigt ibland. Och den som är utan skuld kan ju kasta första stenen. Jag kastar inga stenar, jag vill bara lyfta fram det falska, lögnerna. Och dem som har hållit mig upprättstående under den här mardrömsresan som aldrigt tycks få sitt slut. Eller, den kanske får det…

Read Full Post »