Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komma på banan’

Ett spänt inlägg.


 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Blött löv med droppar på marken

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.



*Clark Kent = min lille bilman

**Lilla My = före detta kollega och referent

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skulle ju inte blogga från jobbet, men jag har faktiskt lunchrast nu och dessutom är jag ensam på C:s och mitt gemensamma kontor idag och på måndag.


Den här lådan har jag just tömt i mig tillsammans med lite senap och ketchup som jag snodde ur kylskåpet…

                                                                                                                                                                                                                                                  Det blir bara några rader i all hast, för jag vill tacka alla som har peppat och som peppat! Det betyder oerhört mycket! Och allra mest till hela familjen Barba – Fästmön, barnen, Jerry – för att ni har funnits och finns för mig!

Idag, alldeles just nu, känns det mycket bättre igen. Jag var supertrött i morse, men kom upp och iväg – och i tid! – som jag skulle. Det känns som en bedrift, du ska tänka att det är två år och åtta månader sen…

Jag sitter som sagt ensam på rummet idag och har sluppit – he he – introduktion idag. I stället har jag börjat ta tag i mina arbetsuppgifter. Det ena är en inbjudan och den ska visas för Direktörskan i eftermiddag. Den andra är ett större reportage och där har jag bokat en telefonintervju klockan 14. Har också hunnit göra en del research och ställt samman en av ett antal faktarutor.

Ärligt talat, det känns kul! Och jag tror att om mitt förslag inte blir totaldissat i eftermiddag kanske jag kan lyfta mig en centimeter eller en och en halv. Det tog tio minuter att rasera mitt självförtroende och min självkänsla. Hur många år ska det ta att bygga upp dem och att komma på banan igen ???

Read Full Post »