Syndafallet

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett äpple på bananfatet

Ett inlägg om en ny vecka.

Måndag och en ny vecka ligger framför såväl mig som dig. För min del känns den lite spännande – och DET beror inte bara på att det är Halloween på torsdag. I morgon, tisdag, bär det av för en intervju i härliga Gamla Stan. Jag hoppas att vindarna blåser mig åt rätt håll! Naturligtvis tar jag tåget – jag vill INTE köra bil i Stockholm. Dessvärre läser jag ju så gott som varje dag om tåg som står stilla av olika anledningar. Man undrar när pendeln ska funka som den ska… Det kanske inte alltid räcker med tillskott i form av pengar. Det kanske behövs… andra tillskott – och framför allt, förändringar..?

Som vanligt när jag ska på intervju är jag halvt hysterisk för att jag inte har nåt att sätta på mig – tycker jag. Det har jag naturligtvis. Men det gäller att hitta nåt i garderoben som både är snyggt och propert och dessutom nånting jag känner mig bekväm i. Allt som oftast känner jag mig lite som det här äpplet – på mitt bananfat: jag passar inte in, jag är fel.

Jag känner mig som ett äpple på ett bananfat. (Och ja, silverfatet behöver putsas!)

Dagen jag har vaknat till är mörk och dyster. Det blåser, inte orkan, men ganska rejält. Igår kväll började det regna. Det smattrade hårt mot fönstren och ena stupröret på baksidan skallrade mot väggen av vattenmassorna inuti. Tro nu inte att jag försöker slippa undan min promenad idag – det gör jag inte! Idag ska jag ut och marschera, baske mig! Jag känner av ryggen och det är ett tecken på att jag har suttit stilla för mycket.

När vi ändå är inne på krämpor har jag haft känning i halsen i flera dar samt en annan åkomma, som kan ha att göra med tumörerna som opererades bort i december förra året. Halsen gör jag inget åt, den andra åkomman försöker jag behandla med förnuftet. Fast frågan är om det räcker. Jag kanske måste kontakta husläkaren för att lämna lite prover och kanske få en antibiotikakur. Det senare är inget som min mage estimerar, kan jag meddela, så det är ett av skälen till att jag avvaktar. Sen kostar ju läkarbesök och mediciner en hel del också… Samtidigt, på onsdag har jag tid för klippning. Ska jag välja bort det och välja doktor och tabletter i stället? Det tål att tänkas på. Eftersom jag har ytterligare en intervju nästa vecka behöver jag se hyfsad ut i håret. Inte som Solkungen… Håret växer som ogräs – och det tror jag beror på att tumörerna är borta. Dessa djävlar slukade antagligen det mesta av de bra sakerna i mitt blod.

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!

Fästmön är ledig tre dar den här veckan och Prinskorven är ledig hela veckan – det är ju höstlov här. Men i morgon får jag låna med mig Elias mamma till Stockholm. Efter intervjun ska vi ta en lunch och sen gå och titta lite i affärer. Det senare är gratis.

På tal om att titta läste jag i Svenska Dagbladet om förskolelärare som larmar om att barnen blir deprimerade för att föräldrarna bara fipplar med sina mobiler. Vi brukar nästan skratta åt ett par föräldrar som vi ser ute med sina barn. Föräldrarna bryr sig inte ett dugg om ungarna utan håller på med mobilerna hela tiden. Det ser faktiskt ganska knäppt ut. Extra knäppt känns det för att just dessa föräldrar har jobbat eller jobbar själva i förskolan. Jag tycker visst att man kan ha mobilen med sig när man är ute och leker med sitt barn, men det är barnet som ska vara i fokus, inte mobilen.

Nu ska jag rota runt efter frukost innan jag fortsätter med mina morgonbestyr. Tre spännande jobb är sökta och det är jag nöjd med. Under dan ska jag göra lite mer research inför morgondagens intervju.

Gör DU några efterforskningar för nånting just nu? Jag bara undrar – jag är ju nyfiken, som du vet.

Livet är kort.

Read Full Post »