Vargen kommer, eller?

Nu vet jag inte hur många gånger jag har läst Twitter – med länk till Fejan –  från TV4 Nyheterna Uppsala om den sagda vargen som har varit synlig i centrala stan. Det senaste är att chefen för naturmiljöenheten vid länsstyrelsen har kikat på bilder som allmänheten har skickat in. Enligt denne chef är det

[…] med stor sannolikhet […]

en varg.

Själv tänker jag på Pojken och vargen. Pojken ropade ju jag vet inte hur många gånger att vargen kom. Till sist brydde sig inte folk – och då kom vargen. Ungefär lite så känns det. Har TV4 Nyheterna Uppsala inget annat att försöka göra scoop på??? Nån tjänsteman vid offentlig förvaltning eller nån förtroendevald att granska? Huh?

Jag tycker det scoopigaste i detta är vad chefen för naturmiljöenheten heter:

Lennart Nordvarg.

Inte bara scoopigast, rätt kul också.

För övrigt misstänker jag att den varg som synts nära Sjukstugan i Backen är tvåbent, har iskalla ögon och stora färdigheter som… kränkare. Men det är bara vad jag misstänker. Djur brukar vara snälla än människor. Fast begreppet

varg i fårakläder 

har denne kränkare dammat av. Rejält.

Livet är kort.

Read Full Post »

En ledig dag till!

Oj! Söndag idag och ytterligare en ledig dag tillsammans bara vi två. Herreminje, man kan ju tro att vi skulle bli galna när vi får umgås och vara lediga så mycket som två och en halv dag *RITAR ETT STORT KORS I TAKET* Ja, om du inte fattar det så är jag ironisk. Fästmön och jag är aldrig lediga tillsammans bara vi två. Det känns som om vi plötsligt har oändligt med tid och hur ska man spendera den på bästa sätt?

Vad har vi gjort då? Jag tycker att vi har haft en bra midsommar och bra dagar. Vi har ätit och druckit gott, vi kunde sitta på ballen* på midsommarafton. Igår var det sämre väder, men vi tog ändå en promenad. Vi flamsade åt ett kortspel som var helt bortkastat på oss två som inte kan ett dugg om sport. Vi har sett filmer, två bra och en konstig. Och idag… Idag ska vi till… Jysk.

Behöver nya såna här.

Mitt huvud vilar tungt av alla sågspånen på mina huvudkuddar. De två kuddar jag har är platta som pannkakor, trots att de ska föreställa dunkuddar. Detsammma gäller duntäckena. Platta som pannarkakor de också. Nej, jag ger inte mycket för Hemtex täcken och kuddar. Däremot har lågpriskedjan Jysk visat att de faktiskt har kvalitetssortiment när det gäller duntäcken och dito kuddar. Somliga har köpt där och jag har köpt en kudde till somliga där också – allt har behållit sin fluffighet och så. Några täcken har jag inte råd att köpa idag, men två nya kuddar hoppas jag få med mig hem. Jag behöver ligga högt med huvudet nu när bihålorna innehåller så mycket snor och annat gojs. (Annars är ju den här så kallade förkylningen jag fick rentav löjlig – jag bara LÅTER och är ömsom täppt, ömsom snorig.)

När vi kollade väder-appen på Annas ajfån i morse sa den att det var halvklart väder här i New Village. Det stämmer ganska bra med verkligheten. En perfekt dag att shoppa lite kuddar, alltså.

Vi inledde dagen med flams och högläsning av en artikel i lokalblaskan (tyvärr finns artikeln inte att skratta åt på nätet och jag rekommenderar verkligen ingen att slösa pengar på att köpa ett lösnummer av dagens tidning). Jag undrade om artikeln var skriven av en gymnasist, innehållsmässigt var den på den nivån. Nä, det är inte många skribenter i blaskan som finner nåd inför Tofflans grumliga skarpa ögon. Antingen skriver folk mesigt eller så har de inte orkat göra ordentlig research – vilket i vissa fall kanske inte skulle leda till scoop, men till riktigt läsvärda artiklar. Eller så är journalisterna tragiskt okunniga i de ämnen de lanseras som experter i. Tröttsamt. Nån gång ibland glimmar nån juvel till och då sitter man där förvånad och undrar vad det var som hände… Ungefär som när det åskade och morfar skrek:

Kom in!

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Pocketsläpp i mars

Månpockets månadsbrev hittade fram till min inbox. En snabb titt fick mig att inse att det är många bra pocketar på väg ut. Här är några som jag har valt ur mars-släppet:

Korparna av Tomas Bannerhed
En pojke ser, med stigande skräck, sin lantbrukande far förtvivla över omständigheterna. De magra åkrarna ger inte tillräckligt, men trots att fadern plågats intill galenskapens rand av det tröstlösa slitet på gården är han som besatt av att sonen måste ta över och föra arvet vidare. Kedjan av generationer med plågade småbönder får inte brytas. Pojken räddar sig undan hos fåglarna. Det är Sverige, det är Småland, det är ett annat sjuttiotal.

Viskleken av Arne Dahl
Boken utsågs till 2011 års bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademien! Öppnare gränser har förändrat Europas brottslighet. Därför startas Opcop, en ny och än så länge hemlig operativ enhet inom Europol. Flera svenskar, med den rutinerade kriminalaren Paul Hjelm i spetsen, ingår i den nya gruppen. Med säte i Haag och med kontakter i Europas alla hörn ska man bekämpa internationell brottslighet. Men trots att all information rörande Opcop är konfidentiell, verkar någon ha läckt: ett lik, arrangerat i en bisarr ställning, påträffas utanför London, och i kroppen finns ett meddelande riktat till gruppen.

Krigare av Johanne Hildebrandt
Vad gör Sverige i Afghanistan? I maj 2010 åkte de femhundra svenska soldaterna i FS19 till Afghanistan för att ”upprätthålla freden och stötta civilbefolkningen”. Där mötte de en verklighet som de aldrig hade kunnat föreställa sig.
Johanne Hildebrandt följde soldaterna från utbildningen till deras riskfyllda uppdrag i ett av världens fattigaste länder. Resultatet är ett unikt reportage om den svenska insatsen i Afghanistan. En nödvändig läsning för alla som vill veta vad som sker med de soldater som Sverige har skickat ut i krig.

För evigt dömd av Harlan Coben
TV-reportern Wendy Tynes har specialiserat sig på att avslöja pedofiler genom att på nätet utge sig för att vara minderårig. Dan Mercer, som arbetar med vinddrivna ungdomar, är hennes senaste scoop. Han låter sig luras att bege sig till ett övergivet hus mitt i natten, där hon väntar med ett kamerateam. Men Dan frikänns i brist på bevis och Wendy får sparken från sitt jobb. Är Dan Mercer offer för olyckliga omständigheter eller är han verkligen pedofil? Har hon gjort ett förfärligt misstag eller går en farlig man fri?

Shoo Bree av Douglas Foley
Det är vårtermin i nian i förorten. Oscar och Elias ser ljuset i tunneln, men mycket ställs på sin spets under några intensiva månader. Förbjuden förälskelse och snabba pengar präglar livet i centrum, skolkorridoren, vid sjön, i höghusen. Betongen glöder. Om kärlek, lojalitet och vägskäl. Om livet när man är ung, i det nya Sverige.

 

 

Read Full Post »

Aj, aj, aj, Tompa!..

Uppdaterat: I egna tidningen säger Thomas Mattsson att han anser sig ha gjort samhället en tjänst, i princip, eftersom det nu finns en insmugglad pistol färre på Malmös gator.

 

Min gamla antagonist (sic!) när det gäller den ”duktige” chefen vid Röda Korset, han som tog från de fattiga för att ge till… sig själv och sin rika familj, Thomas Mattsson ligger pyrt till. Inte nog med att han är chefredaktör på Expressen, nu är han också åtalad för vapenbrott. Upprinnelsen är en händelse förra året när han och en journalist skulle visa hur lätt det är att… få tag på vapen i Malmö.

Thomas Mattsson säger i Dagens Nyheter:

[…] Det här var ett jättebra reportage i tidningen publicerat under en tid då både justitieministern och integrationsministern åkte till Malmö för att prata om den här lasermannen […]

Han tycker att det är fel att Expressen inte skulle få utöva det han kallar

[…] aktiv journalistik […]

Med detta menar han alltså det faktum att han och journalisten skaffade en pistol. På lagligt sätt, dårå?

Själv säger jag… Eh… nej… Jag tycker inte att det är fel med aktiv journalistik, men ja, jag tycker att det är fel när man bryter svensk lag. Att skaffa vapen på olagligt sätt… är ju olagligt.

Fast Thomas Mattsson menar att han inte har begått nåt brott:

[…] Våra advokater säger att detta överhuvudtaget inte är brottsligt. Det finns särskilda paragrafer i vapenlagen som stadgar att man inte kan eller behöver åtalas om det är uppenbart att det inte har funnits något uppsåt. […]

Det fanns inte något uppsåt..? Eh… nehej… Var inte uppståtet att… försöka visa hur lätt det är att skaffa ett vapen på olagligt sätt? Men nej, uppsåtet var att skriva om det hela i en tidning som har maaassor av läsare:

[…] Dessutom är det presenterat i en tidning med en miljon läsare. Det finns ju inget tvivelsmål, inte ens hos åklagaren, att det här är gjort ur ett journalistiskt perspektiv för att granska vapenhandeln under en period där en människa faktiskt gick runt och sköt ihjäl människor. […]

Nja, jag tycker ärligt talat att det här inte håller. Men Thomas Mattsson förnekar alla brott och hävdar att det är

[…] samhällsviktig journalistik […] 

och

[…] klassisk journalistik […]

Hmm, hmm… Är det nån sorts journalistik detta inte är..? Den gamla vanliga visan att journalister drivs av nån sorts uppdrag att upplysa allmänheten. Det uppdraget har ju inte journalister, faktiskt. Det är ungefär som att säga att alla sjuksköterskor har ett kall… Betänk, tidningar produceras för att tjäna pengar. Att somliga journalister vill göra ett scoop och kanske få sitt namn känt nämner han inte. Vilken sorts journalistik är det, tro? Förslag, nån???

Read Full Post »

Ju mer vi ältar hatet, desto värre blir det

På lunchen läste jag en intressant artikel om hat. Psykiatern, professorn och författaren Åsa Nilsonne var intervjuad i Dagens Nyheter. Åsa Nilsonne menar att hat är skrämmande. Vi blir rädda när vi inser att nån hatar oss. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att hålla fast vid hatet, enligt Åsa Nilsonne. Nej, vi människor är inte särskilt logiska. Också självhat tycks vara vanligt. Genom att odla det trycker vi ner vår självkänsla, vi blir nedstämda, känner skam, kanske skadar oss själva – eller begår nåt brott.

För att kunna förändra hatet måste vi lära känna det, menar Åsa Nilsonne. Hjärnan spelar oss ofta spratt. Hon tar som exempel – vilket känns ganska aktuellt – politikern som försöker sko sig och uppfattningen, som många då får, är att alla politiker är ruttna. Eller att alla journalister gör vad som helst för ett scoop… Ibland behöver man bli påmind om att inte generalisera…

Ett annat steg i rätt riktning är att reda ut om hatet går att reparera. Går inte det handlar det om att acceptera, så man inte fastnar i ett livslångt ältande.  För egen del kan jag säga att jag först i år hamnat i acceptera-fasen vad gäller det tr. Jag har i princip tagit mig vidare själv, dock med ett starkt och tryggt stöd från framför allt Fästmön och mamma, de två som så gott som alltid stöttar mig – när jag gör modiga saker, vågade saker … och även mindre bra saker… Stödet från vänner – ingen nämnd, ingen glömd – har också varit en stor hjälp på vägen.

Hat handlar oftast om det förflutna. Att ta mindfulness till hjälp handlar om att försöka befinna sig i nuet. Det handlar om att träna sig att gå vidare. Träna sig att släppa gamla tankemönster.

Mindfulness handlar om att befinna sig i nuet.

                                                                                                                                                             Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte. Jag säger inte heller att ett visst mått av ältande behövs. Ett tag. För att bli av med ”infektionen”. Men sen måste även tjurskallar som jag gå vidare och inse att det blev som det blev, livet, och vissa saker går inte att göra nåt åt.  Även om jag aldrig, aldrig säger ”tack” till DLF* för att jag försattes i ett flera år långt kristillstånd. Jag är inte redo att förlåta, men jag har varit redo att gå vidare ett tag nu. Och ju mer jag prövar mig, ju stadigare känner jag att jag står.

Ett varmt och innerligt TACK riktar jag i stället till alla er som, till skillnad från DLF, tror på mig! Ni är många fler och det borde säga mig en del rent logiskt…

                                                                                                                                                                              *DLF = Den Lille Fjanten, ett samlingsnamn för en grupp fega personer ur ett av mina gamla liv

Read Full Post »

Lysande journalistik, UppsalaTidningen!

Nej, rubriken på det här inlägget är INTE ironisk. Jag menar det jag skriver! Har ägnat en god stund åt att avnjuta ett rykande färskt nummer av UppsalaTidningen. Framför allt är det två skribenter vars texter jag vill lyfta fram:

Redan på sidan två läser jag med stor behållning Maria Thurés krönika! Snälla människa, så härligt vass och rolig du är! Och så på pricken du fäster uppmärksamheten på det heltokiga beteendet på BB (BB som för övrigt sorterar under Sjukstugan i Backen om jag inte är felinformerad…)! Maria Thurés krönika beskriver ett BB som gör att man blir smått mörkrädd… Att nån ens vågar skaffa barn och föda det på BB här är för mig en gåta… Det skulle inte förvåna mig det minsta om nativiteten sjunker här i länet.

Maria Thurés krönika är inte bara vass och roligt skriven, den lyfter fram ett fenomen som gör att man funderar vad BB står för. Maria Thruré föreslår själv i rubriken

Bedrövlig Behandling

Kan inte sägas bättre!

På nästa uppslag hittar jag så veckans scoop, får man väl kalla det. I vart fall är det ett lysande exempel på grävande journalistik och ett tuff och välskriven artikel som Fredrik Dahlström har satt sitt namn under. Artikeln handlar om kritik från de anställda mot ledningen av Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Detta centrum, som har ett gott rykte i hela Sverige och som varit föregångare för arbetet med att hjälpa kvinnor som utsatts för våld, har visat sig vara en arbetsplats med en hård stämning och en auktoritär ledning.

Ska man tro på allt man läser i en tidning? Nej, självklart inte! Man får emellertid förutsätta att journalisten/skribenten har på fötterna när han/hon skriver. I det här fallet väljer jag att tro på det skrivna ordet. Detta på grund av en rapport som blev klar 2007 . En utomstående person, i detta fall en filosofie doktor och tillika leg psykoterapeut, utredde under sex månader

den psykosociala arbetsmodellen vid RiksKvinnoCentrum [ett tidigare namn på NCK] 

Hon gjorde djupintervjuer med anställda, intervjuer som ledde fram till att hon kunde presentera ett antal missförhållanden som behövde åtgärdas. Hon gav även förslag på såna åtgärder. Men rapporten presenterades aldrig för personalen, den diariefördes aldrig och utredaren ansåg sig även hotad av föreståndaren – om rapporten visades eller lämnades ut skulle utredaren

[…] få svårt att få nya jobb […]

Ledningen är förstås oförstående och på en stor bild i tidningen visa två mörkklädda damer upp allvarliga miner och hävdar att deras organisation minsann är tydlig. Inte förekommer det utskällningar, avfärdanden, förbud, rädsla bland personalen, hot och liknande…

Rapporten som aldrig diariefördes då? (Märk väl, att en del av verksamheten sorterar under… Sjukstugan i Backen…) Nja, den var ett internt arbetsmaterial och nu är det en annan person som utvärderar verksamheten och ska publicera en rapport. Undras om den diarieförs när den är klar…

Hoten då? Nej, såna existerar inte, enligt föreståndaren:

[…] Jag skulle aldrig… I min värld existerar inte något sådant. […] Det är inte mitt arbetssätt. […]

Jag lämnar innehållet här och jag lämnar det upp till dig att läsa och göra din egen bedömning. Men min rekommendation är ATT du läser.

Och så vill jag gratulera UppsalaTidningen till två lysande skribenter!

Read Full Post »