Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘älskar’

Ett inlägg om våra nya sedlar.


 

Det är oktober. Jag vände blad i almanackan i köket i morse. Nu går vi in i hösten på riktigt och jag älskar det! Men höst på riktigt är inte bara det sker från och med idag. Vi i Sverige får nya pengar också. Nya sedlar, i vart fall. Jag har skrivit om det förut, fast eftersom det är lite ovanligt skriver jag om det igen. Hundringarna och femhundringarna kommer dock inte förrän nästa år.

nyasedlar

Våra nya sedlar.


En ny och bra grej med sedlarna 
är att de har taktila märken, ett koppartryck i kanten. Det gör att synskadade kan skilja dem åt. Femtiolappen har tre streck i koppartryck på tre ställen på kortsidan, tvåhundringen har tre streck placerade på ett ställe, tjugorna och tusenlapparna saknar streck.

När det gäller säkerheten finns det en hel del. Bland annat innehåller sedlarna bilder och fibrer som lyser upp vid UV-belysning. Alla sedlar har en genomsiktsbild, det vill säga ett mönster på framsidan som tillsammans med ett mönster på baksidan bildar sedelns valör när en håller sedeln mot ljuset. På varje sedel finns också en liten färgskiftande bild som har anknytning till personen på sedeln. Tvåhundringarna, tusenlapparna, hundringarna och femhundringarna har ett lodrätt band med bilder som växlar motiv när en vickar på sedlarna. Vidare har alla sedlar förstås vattenmärke. Sedlarna har ett koppartryck som gör att papperet får en reliefkänsla. Säkerhetstråden har funnits tidigare och finns kvar på de nya sedlarna. Och slutligen finns det små, små texter på varje sedel som en bara kan se med förstoringshjälp.

Jag tycker att det är lite spännande att få vara med om sedelbytet och tror att min favorit blir tjugan med Astrid Lindgren. Vad tycker du om våra nya sedlar och vilken blir din favorit, tror du? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det fanns en tid när bloggen var det rent praktiska som höll mig över kanten – förutom Fästmön, dårå. Jag har skrivit mig ur en kris och en god bit ur ett helvete. Men se framme i ljuset är jag inte än!

Den sista tiden har jag tappat läsare. Ärligt talat bryr jag mig inte om det så mycket. Jag har aldrig bloggat för andra, jag har bloggat för mig. För att få ur mig det som gör ont inuti.

Men nu gör det i stället ont att förstå att jag bara var intressant så länge jag hade det svårt. Glädjande nog kan jag informera att jag fortfarande har det svårt. Jag har inte fått nån lön på ett ganska långt tag, till exempel. Det är lite jobbigt. Man kan inte leva på luft och en Lottovinst på 2 000 kronor och en snäll mamma i all evighet. Det sistnämnda är också nånting jag riktigt skäms över.

Det gör ont att höra att man inte orkar följa min blogg

[…] för att du skriver så mycket! […]

Ha! Jag skriver många färre inlägg numera. Men inläggen har ett annat innehåll än tidigare. Och det kanske är lite svårt för somliga att begripa hur mycket jag älskar det jag gör om vardagarna, det jag gör på mitt vikariat. Jag lovade mig själv att aldrig mer bli mitt jobb. Det är väldigt svårt att hålla det löftet – jag trivs verkligen om dagarna nu.

Och jag är rätt trött på att fortsätta vara klassens clown. Jag är rätt trött på att ha ett webbtroll som inte kan respektera att h*n inte är välkommen ”hemma hos mig”. Har h*n inget eget liv? Varför är jag så intressant?


Nån kan få ta över stafettpi… jag menar clownnäsan. Varför bloggar till exempel inte webbtrollet? Är det för att det inte har nåt eget liv?

                                                                                                                                                            Det finns en tid för allting och kanske är det så att den här resan närmar sig vägs ände. Därmed också den här bloggen. Det är i alla fall nåt jag överväger.

Read Full Post »