Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jordnära’

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Allt jag önskar migLite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Så här tyckte FEM om boken!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en riktigt bra dag på jobbet.


För en gångs skull
ska jag inte gnälla. Jag har haft en riktigt bra dag på jobbet. Då känns det mesta lättare. Det känns nästan som vår i luften.

vårträd

Vårträdet av förskolebarnens fyra årsträd.

Dagen inleddes med ett morgonmingel. Jag och kollegan K skulle dokumentera det hela – K i bild, jag i text. Det gick smidigt och dessutom var det både intressanta och roliga saker på dagordningen. Sånt gör ju också jobbet bra. Bland annat fick vi se exempel på årsträd som barnen på en av våra förskolor har gjort. Årets alla fyra träd är gjorda av återvunnet material och material som barnen har hittat ute i naturen. Jag gillade förstås mest vårträdet. För nu tycker jag att det är dags med vår! Blev lite orolig ett tag eftersom det var vitt på marken i morse när jag skulle åka, men nu i kväll har det mesta av det vita regnat bort.

Idag var jag inhoppande intranätredaktör och skrev två texter dit som jag också publicerade. Intranätet görs i en nyare version av vårt webbverktyg och bland annat har ett annat sätt att hantera bilder på. Därför kände jag mig lite rostig eftersom jag ju inte har jobbat med detta sedan KS kom tillbaka vid årsskiftet. Men det gick bra och jag är trygg i förvissningen om att KS gör om det h*n inte är nöjd med i såna fall.

Vidare grep jag mig an några bråkande externwebbsidor under dagen. Det finns en jätteduktig användare som tack vare allt strul nästan tappade lusten helt att jobba med detta. Jag lägger ner mycket tid på att peppa och supporta, lirka och trixa. Fast det hjälper ju inte fullt ut när användarens dator krånglar. Vid dagens slut var det hela tillfixat via min dator och jag tror att användaren trots allt var ganska nöjd. Särskilt som jag berömde och berättade att h*n jobbat med nåt av det svåraste i verktyget… Nu kan h*n nästan göra ”allt” annat! Jag tror h*n blev lite glad och stolt, faktiskt…

Yakitori

Yakitorin var otroligt smakrik. Och vacker, som synes.


Lunchen blev supertrevlig
eftersom M lockade ut mig och T på en kortpromme. Vi traskade ner till sushistället. Jag är ju inte överförtjust i sushi, så jag tog yakitori i stället. Inte är spetten som på thaistället nära förra jobbet, men hela rätten är rent fantastiskt god och smakrik. Mycket ingefära och starkt så det öppnar alla kanaler i övre luftvägarna.

M och T är båda kloka och jordnära personer. Du vet, såna där människor som man tycker att man kan öppna sig inför och som man tror att man har känt hela livet. Jag träffade dem båda första gången i slutet av november förra året.

Direkt efter lunch hade jag så äntligen ett samtal med min chef om framtiden. En annons på tjänsten ska gå ut de närmaste dagarna och jag är välkommen att söka – precis som alla andra. Men eftersom en rekrytering ofta tar tid blev jag erbjuden en månads förlängning, det vill säga mars ut. Det passar mig perfekt. Det ger mig ytterligare en månads lön och det ger mig ytterligare en månads tid att söka jobb på. Och det värmde dessutom lite i hjärtat när tre av kollegorna på positivt sätt kommenterade förlängningen när chefen informerade om den via e-post!

Resten av dan gick som en dans, i princip. Under morgondagen är det en del pusslande på startsidan med både nya nyheter och nya toppnyhetspuffar som ska ut. Men jag har kollen. Faktiskt.

När jag åkte hem lyssnade jag som vanligt till Niclas Wahlgren på radion. Jag tycker att han är härlig som radiopratare, bland annat för att han är så glad och för att han bjuder så mycket på sig själv. Härom kvällen fick han göra Världens Enklaste Sportquiz via en kollega. Tror han satte två rätt av fem – ungefär i min klass, alltså.

Det var dessutom lite, lite ljust när jag susade E4:an hemåt. Det våras, tro det eller ej…


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för lite kissåbajshumor!!!

 

Jepp! Idag är det den första dagen på nya jobbet! Jag har haft fullt sjå att vänja mig vid limegrönt som är den genomgående färgen här. Accentfärgen, så att säga. Inte min favoritnyans, men faktum är att turkos är värre.

Jag fick lite sovmorgon i morse och behövde inte vara här förrän klockan nio. Blev mött av MB som varit vänlig nog att forsla hit min dator. Bara det att somliga hade snott min skärm och den tillhörande kabeladaptern. Det skapade en viss… irritation hos mig eftersom jag hade avtalat med fru Chef2 om att få behålla utrustningen. Efter en del muttrande och några telefonsamtal med en person som tydligen inte hade förstått direktiven lyckades MB få tag i en man med en passande kabel. Sitter därför med en sämre skärm, men den funkar och det är det viktigaste.

Hela förmiddagen gick åt till datorfixande samt att gå runt och hälsa på folk och bli presenterad. Det första namnprovet kring förmiddagsfikabordet klarade jag av, men sen blir det värre… Jag kände mig trots allt väldigt hemma här, mycket tack vare dessa kända figurer som rest hit från mitt sovrum, månntro?

Poo och Pee, Bajs och Kiss, finns även hemma på min säng. Och i mindre format hänger de från backspegeln i bilen också! 


En stund före lunch tog M över och gav mig lite introduktion.
För trots att jag har varit ”i företaget” i fem månader har jag inte fått veta allt. Skälet till det var ju att jag kom hit för att få kompetensutveckling i praktiken och som ”praktikant” behöver man inte veta allt.

Lunchen intog jag på områdets förnämliga thairestaurang i sällskap med Olof Palme. Åter på kontoret kollade jag av inkomna mejl samt mejlade lite kors och tvärs. Vi diskuterade telefon, sladdar, skrivare och diverse annat praktiskt och jag bokade in saker i den elektroniska kalendern. När M hade telefonerat klart skyndade hon sig att vidarekoppla telefonen och så fick jag en guidad tur i huset.

Huset är alldeles nybyggt och institutionen har inte ”bott” här mer än cirka ett halvår. Jag har ett kontor på femte och högsta våningen och har utsikt över… Friskis & Svettis… Hmm, hmm… Här är underbart ljust och öppet, men alla har kontor där man kan stänga en dörr om sig. Alla väggar och dörrar utåt de gemensamma utrymmena och korridorerna är av glas, så man får inte sitt och peta i näsan eller nåt och tro att ingen ser en. Här är lugnt och ändå folk i rörelse, vilket gör att jag tror att det ska gå alldeles utmärkt för mig att få skrivro. Ytterligare ett plus är fina och ergonomiska kontorsmöbler – jag har äntligen fått ett höj- och sänkbart skrivbord, vilket min rygg framför allt tackar för! Jag har en stark och bestämd känsla att jag ska trivas här. Mycket.

Jag har en bestämd känsla att jag ska trivas här. Alla får verkar vara hemma. 


Nu sitter jag och skriver ner mina allra första intryck.
Tankearbetet har jag redan påbörjat om hur jag ska angripa uppgiften. Den här första halva veckan blir det nog mest att försöka få till det praktiska, men som sagt, tankarna har redan börjat rulla kring hur jag ska göra min översyn och vad jag ska prioritera att producera rent praktiskt. Bredvid datorn har jag ett alldeles nytt kollegieblock och en statligt blå Ballografpenna som jag använder för att då och då kasta ner några frågor eller kom-ihåg. Ibland är det nämligen lättare att göra det för hand, tycker jag.

Även här verkar alla snälla och trevliga och sociala utan att vara påträngande. M har jag fattat tycke för alldeles genast – det är en sån där person som kan och vet allt om institutionen och som är jordnära. Dessutom svär M som en borstbindare, vilket förstärker intrycket av en person som det inte är några krumbukter med.

Nåt som det däremot tycks vara en del krumbukter med är den konstnärliga utsmyckningen av lokalerna. Här ett smakprov på en sådan… krumbukt. Och jag kan tala om att min hjärna gör krumbukter efter denna första dag på nya jobbet. Undras om jag kommer ihåg nånting i morgon..?

Krumbukter i husets konstnärliga utsmyckning. 

Read Full Post »

Så var det äntligen dags för den fantastiska flickan från Linköping, Louise Hoffsten, att ha sin dag på Slottet. Och att Louise Hoffstens dag var populär noterade jag så här i efterhand på twitter, till exempel.


En fantastisk flicka från Östergötland!


Louise Hoffsten inledde sin dag
med att bjuda de övriga stjärnorna på grönt te – och champagne. Jag tyckte att till och med Christer Lindarw tog ett glas av det senare – annars är det ju mest mjölk i hans glas. (Löjligt, för övrigt, att programmet har blivit anmält för att man har nämnt viner vid namn lite för mycket…)

Vi fick under dagen se glimtar ur Louise Hoffstens tidiga karriär, främst. Underbar frisyr vid debuten i ett av Sveriges Televisions så kallade kaféprogram – vilket hon också fick höra efteråt. Att hon hade en fantastisk bluesröst var liksom sekundärt, tyckte tittarna.

Mamma säger alltid att Louise Hoffstens pappa var så trevlig och jag måste säga att jag tycker att hans dotter verkar minst lika trevlig. Jordnära, tycker att nuet är det viktiga, familjen, kärleken. Kanske var det därför hon drog ut stjärnorna att leta efter nåt i sitt förflutna – på en soptipp..? En tur som avslutades med snaps och strömming i ösregnet.

När Louise Hoffsten berättar om hur hon blev bortvald och lämnad i sitt första äktenskap och strax därpå fick diagnosen MS är det knappt nån som sitter med ett torrt öga. Louise Hoffsten sa innan att hon egentligen inte ville prata om sin sjukdom, men så blev det prat i alla fall. För man kan ju inte hjälpa att man undrar hur hon mår och hur hon orkar.

En fantastisk bluesröst har Louise Hoffsten än idag, vilket hon gav prov på i slutet av programmet. Sen skrattade både hon och jag åt att hon lämnade över nästa dag till fel Johan. Det är alltså Johan Rheborgs dag nästa gång.

Till och med Kim Anderzon var riktigt trevlig den här dan och drog inte ett enda sexskämt, kom inte ens med nån anspelning. Däremot slängde hon ur sig ett citat som kunde ha blivit dagens, men som lät ungefär som en Hollywoodfrus. Den hon beskriver är förstås Louise Hoffsten:

Jag känner igen henne på radion och det gör jag inte med många!

MEH! Betyget föll ju bort! Här kommer det:

Read Full Post »

Jag läser strålande nyheter i lokalblaskan: antalet lediga jobb är fler än nånsin i Uppsala län. Försöker få tips då hur jag ska bli erbjuden rätt jobb och kollar in råd om vilka färger på kläderna man ska ha på intervjun.

Gul
Gult är intellektets färg och passar bäst på intervjuer för kunskapsbaserade jobb. Lärare, arkivarier, jurister eller forskare klär sig med fördel i gult på jobbintervjun. Men använt gult med måtta, det kan ge vissa huvudvärk. Och gult är ju dessutom, som bekant, alltid fult.

Blå
Blått räknas som bank- och näringslivets färg. Konservativt marinblått och ljusblå skjortor brukar betraktas som säkra kort. Undersökningar visar till och med att det är lättare att få banklån om man kommer till mötet i marinblått. Hmmm… Blått är flott…

Röd
Rött signalerar kamp, mod och styrka. Inte nödvändigtvis egenskaper som alla chefer uppskattar hos sina anställda. Tänk efter en extra gång innan du klär dig i klarrött från topp till tå på jobbintervjun. Röd som bloood

Orange
Kreativitet och humor. Orange är en färg som passar om du exempelvis söker jobb inom underhållnings- eller restaurangbranschen. Min favoritfärg! Jaså… humor… Underhållning eller restaurang… Kanske ska ställa mina ansökningar till helt andra branscher…

Grön
Grönt signalerar empati och omsorg. Passande för den som söker jobb inom ett omsorgsyrke. En person som på något sätt jobbar inom vården passar bra i grönt och grönt är dessutom den officiella miljöfärgen. Grönt är skönt, men är jag nån miljömupp..?

Turkos
Vill du verka fräsch och ungdomlig kan turkos vara färgen för dig. Färgen passar bra på intervjuer där hälsan och hygienen är viktig. Men undvik att överdosera, tipsar tidningen Shortcut. Just det! Undvik att överdosera!!! Ingen risk för min del, detta är ju ingen färg! Dessutom vill jag ju vara gammalmodig.

Rosa
Feminint rosa hör enligt många inte hemma på en jobbintervju, men det känns ganska förlegat. Viktigast är faktiskt att trivas i de kläder man väljer. Mja, rosa är väl inte min färg direkt…

Svart
Businesslike och elegant blir man med svart. Precis som med blått är det svårt att bli fel med svart. Den enda risken är att du framstår som slätstruken och opersonlig. Svart matchas därför med fördel med en färgrik detalj. Tjockis-svart är ju det som gäller för mig! Får väl ha en orange skjorta under svarta kavajen nästa gång…

Vit
Ett oskrivet blad? Sommarens modefärg vitt säger ytterst lite om din personlighet. När du söker jobb och helst vill sticka ut ur mängden kan det vara problematiskt. En vit skjorta är dock sällan fel om du vill signalera formalitet och att du tar intervjun på allvar. Men vit… Tråkigt…

Brun/beige
Bruna och beiga nyanser uttrycker trygghet och passar på intervjuer där du vill bli uppfattad som stabil och jordnära. Men kombinera med andra färger för annars kan en brun eller beige outfit kännas väl murrig och tråkig. Just det. Vem vill vara farbror Beige, liksom??? Eller tant Beige i mitt fall, dårå.

Grå
Tråkigare än tråkig. Grått är den mest intetsägande färgen av alla och får till och med vitt och marinblått att kännas som en färgsprakande prakt. Använd därför aldrig bara grått på en anställningsintervju. Verkligen tråååååååkigt…

Tipsen ovan kommer från karriärtidningen Shortcut – med undertexten

Magasin om arbetslivet och att välja de smarta vägarna i karriären. Vänder sig till de mellan 25 och 35 år med akademisk bakgrund.

Så jag får väl ta och läsa dem om och om och om igen för att hitta bästa färgen för mig och min karriär… Fast å andra sidan är jag ju inte mellan 25 och 35 och kan därför välja helt fritt, alltså…Lila, kanske???

Den som vill läsa mer om färger och hur de påverkar oss kan kolla in den norska författaren Tove Steinbos bok Fargene forteller.


En bok om hur färger påverkar oss.

Read Full Post »