Vårtecken och annat i environgerna

Ett inlägg om en vårlig marssöndag.

Idag frågade jag ju dig som läser här om du har noterat några vårtecken. Kände att jag själv behövde ge mig ut på en klinisk undersökning för att kolla våren i Förorten. Vid min sida, min älskade följeslagare Fästmön. Nån pojke av modell mindre fick vi inte med oss, ej heller nån ung vuxen. Vi fick helt enkelt göra egna observationer. Förutom fåglalåt var detta vad vi upptäckte:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre kilometer, gamla drakar och Den Ständiga Kampen

Ett inlägg om dagens promenad och tunga tankar.

När gamla drakar plötsligt börjar hälsa på en igen (är det så att Fan verkligen blir religiös när han blir gammal???) och med plötsligt två nej i dagens ryggsäck behöver man rensa hjärnan med ljus och frisk luft. Kära Fästmön hängde på, trots att hon redan har tränat idag. Men syftet med dagens promenad var varken att gå långt eller fort utan att komma ut. Få se lite annat. Fota. Försöka få bort tankarna om värdelöshet som hela tiden tränger sig på. Tre kilometer gick vi och det var lagom.

Vi gick gång- och cykelbanan mot 4H. Vid detta fynd stannade vi och kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt här… Klinisk undersökning av nåt slag?

Använts för klinisk undersökning, tro?

På sina ställen var det väldigt blött, trots att här inte, mig veterligen, har fallit en droppe regn idag. Ännu… Gräset är fortfarande grönt på vissa ställen.

Grönt gräs på vissa ställen.

Höstsolen är stark! Igår kände jag mig nästan solbränd efter halvmilaren. Även idag lyste den genom tunna moln.

Starkt!

Men molnen hopar sig – liksom min oro. Ska jag nånsin duga? Ska jag nånsin räcka till? Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla nosen uppe och kämpa. Min kamp tycks aldrig ta slut. Varje gång jag tror att den ska ända blir jag besviken och får hitta reservkrafter från jag vet inte var. Nej, jag vet inte varifrån. Du Där Uppe, har du övergivit mig?

Du där uppe…

Ett leende strök dock över mitt ansikte. Alla bänkar här har namn. Den vid kolonilotterna heter fyndigt nog Drivbänk.

En drivbänksbänk.

På gården var det mesta gult. Men under hösten är gult inte fult utan bara fint.

Höst på 4H-gården.

I morgon förmiddag har jag visst lovat att låta mig bli intervjuad i radio. En trevlig (?) reporter kommer hem till mig. Jag ska skjutsa Anna till Himlen först så hon får födelsedagsstöka. Vad jag ska prata om? Tja, nånting som gör mig orolig och arg – till glädje för mina grannar. Det var länge sen vi gladde varandra, mina grannar och jag, även om Dagens Drake fick mig att le lite. H*n, som skällde ut mig utanför porten hälsade ju på mig igen – efter att ha tigit och vänt sig bort från mig när vi har mötts under över fyra år. Jag log emellertid av förvåning, inte av glädje. Det finns ingen glädje i att människor beter sig som vuxna. Jag orkar inte bli begeistrad, så att säga.

Livet är kort. Idag blev det lite tungt också.

Read Full Post »

Din bilfärg avslöjar dig!

I morse skrattade jag lite åt en TT-artikel som jag läste i lokalblaskan. (Dessa TT-artiklar, för resten… Är de seriösa och grundade på research? Är de överhuvudtaget skrivna av journalister? Man kan nämligen undra… Det tycks vara väldigt lätt att köpa dem i alla fall. Ett sätt att lösa brist på egen kompetens – eller dölja det faktum att man gör sig av med en massa fast anställda journalister? Man kan ju undra…)

Hur som helst, artikeln jag skrattade åt handlade om färger och bilar. Det är väl ingen direkt nyhet att vi gillar vissa färger och avskyr vissa andra nyanser. Men artikelskribenten menar att färgerna påverkar oss. Hur då, framgår inte. Där emot kan jag till viss del gå med på att valet av färg på bilen säger en del om vem förararen är. Skälet är ju enkelt, vi förknippar färger med vissa saker och känslor. Färger fungerar också som signaler.

Elegans, förfining, auktoritet och vishet. Men också kontrollerad och omärklig.

Gult är ju, som bekant, fult. Och det är det bland annat för att det för mig signalerar fara – och infektion. Rött signalerar också fara för mig, men även kärlek och lusta.

Enligt artikelskribenten är vi flockdjur i Sverige. Den vanligaste färgen på personbil är silver. Och detta uttalande styrks av den kliniska undersökning jag och en ur den yngre gjorde tidigare i höstas när bilfärger ingick i matematikläxan. Silver, som ju är Clark Kents* färg, står enligt artikeln för elegans och förfining, auktoritet och vishet. Jajamens! Men också för kontrollerad och omärklig. Hmpfff…

Gladast är jag att jag inte har en svart bil. För svart står för makt och prestige, visserligen även allvar, styrka och elegans, men också ondska och död, grymhet och sorg. Eller en vit bil, för den representerar renhet och oskuldsfullhet, fredlig och tydlig, samtidigt kylig och klinisk. Fast ärligt talat… hur länge är en vit bil vit? En vit bil blir ju skitig som snart man har kört en meter! (Det blir väl alla andra bilar också, men det är ju bara på vita bilar det syns.)

Men åter till bilfärger. Det fastslås i artikeln att de färger som är minst populära hos bilhandlarna, gult och ljusbrunt, också är de bilar som är säkrast! Jag gissar att det handlar om att bilar med dessa färger mest sällan är inblandade i olyckor – kanske för att de syns bra i trafiken? I alla fall gör ju gula bilar det, det finns ju till och med en Gul bil-lek!..

Vad har du för färg på din bil??? Och var färgen avgörande när du köpte din bil???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »