Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lättsinnig’

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Död, mystik och sorg. Det står svart för enligt Dagens Nyheters Sofia Edgren. Själv tycker jag att svart är tryggt och bra och diskret – när man är fet som jag är. Då kan man liksom dölja sig i det mörka och man drar inte uppmärksamheten till sig.

En gång skojade Fästmön med mig och frågade om jag skulle på begravning. Det var strax innan avfärd till hennes yngsta dotters födelsedagsfirande…


Jag är rätt svart.

                                                                                                                                                              Jaa, sån är jag. Svart. Det är en färg som passar mig, för den passar nästan jämt. Jag vägrar göra som hon, den där tjocka blommänniskan jag en gång kände som klädde sig i de mest färggranna skapelser, gärna med makalösa mönster också. Om jag hade ett sånt arsle som hon skulle jag aldrig ha… etc etc. Men smaken är som baken! Vissa människor är bara färgrika och passar i färger, medan andra är som jag, trista, svårmodiga och svarta. Jag säger inte att jag är rätt och du är fel, jag menar att var och en avgör vad de själva gillar – även den som är smaklös när det gäller kläder och färger…

Sofia Edgren skriver i sin DN-artikel att svart är paradoxens färg:

[…] Färgen som saknar frånvaro av andra färger är lika laddad med symbolik som den är tvetydig: representanten för döden, ondskan och tomrummet står samtidigt för elegans, formalitet och stilfullhet. […]

Precis. Läs de tre sista orden, de sammanfattar alltså min klädstil. Ehum… nåja…

Att svart är dubbeltydig visar dessa fakta:

[…] Eftersom svart knappt reflekterar något ljus har färgen en förmåga att sluka allt i sin omgivning. Men samtidigt som den är dominerande och tar stor plats kan den också fungera nedtonande […]

På ett psykologiskt plan anses svart ha en dämpande och kontrollerande effekt. Det är en distanserande färg som inte bjussar på sig själv. Kyrkan, bödlar och begravningar har svart som sin färg. Svart förknippas med död, medan dess motsats vit och ljus förknippas med liv.

Svart var länge en färg som förknippades med fattigdom, sorg, anonymitet. Men sen blev svart mode – i såväl kläder som intredning! Svart stod för det sofistikerade, det intellektuella, till skillnad från det fåfänga…


Mina regnbågssockar är rätt fåfänga, men jag gillar också att vara lättsinnig ibland. Jag fick dem av snälla Monica den Norska.

                                                                                                                                                                Tur att jag inte är på Nobelfest i kväll. Där skulle jag nog inte anses diskret, för där är det färgchock som gäller, enligt Pravda. Och Pravda betyder ju, som bekant, Sanningen…

Read Full Post »