Helgsummering

Ett summerande inlägg.

---

 

Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)

Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.

Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ

Hallå vin!

och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.

Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi åkte in till New Village nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.

En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.

När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!

Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)

Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag. 

Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…

Från amerikansk politik till svensk.

Innan vi anlände till Himlen i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.

Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!

Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgens filmer: Skräck och sci-fi

Ett inlägg om filmer.

---

 

Den här helgen blev en riktig filmhelg. Vad passar väl bättre än att krypa upp i soffa och fåtölj och glo på lite fiktiv spänning medan mörkret är kompakt utanför?

 

Först ut var filmen Omen IV (1991) som vi såg på Tv12 hos Fästmön. Damien, den ondskefulle lille pojken och sedermera mannen, är död. Men som ett under (?!) lever han vidare i flickan Delia. Delia adopteras som nyfödd av ett advokatpar som är barnlösa. Flickans ursprung är väldigt oklart, nåt adoptivföräldrarna inte bryr sig om. Först. Framför allt pappan är totalt charmad av sin dotter, men mamman blir allt mer misstänksam och börjar nysta i flickans förflutna.

Det här var inte nån jättespännande film och framför allt inte en av de bättre Omen-filmerna. Men jag är snäll och Toffelomdömet blir medel. Det var trots allt lite kul att se gamla locktångsfrisyrer och jeans som sitter uppe i armhålorna.

 

Nästa film blev Orphan (2009) på Kanal 5. Vi missade en hel del i början eftersom jag hade fått för mig att vi redan hade sett filmen. Återigen är huvudpersonen en ond liten flicka som adopteras av ett par. Paret har två barn sen förut, en son och en döv liten dotter. Den adopterade Ester blir på sätt och vis ett substitut för deras tredje biologiska barn som är dödfött. Ester är minst lika vidrig som Delia, men hon är mer manipulativ och det är mer uttalat att hon vill ha pappan för sig själv…

Toffelomdömet blir lite högre för Orphan än för Omen II.

På lördagskvällen bänkade vi oss i min soffa och fåtölj. Först såg vi filmen Prometheus (2012) som jag hade spelat in åt Anna i veckan från TV3. Lite nyfiken var jag dock själv, så vi tittade tillsammans. Det här är en science fiction-film och jag är ingen större fan av såna filmer. Men det är bra skådespelare, bland andra Noomi Rapace, och faktum är att jakten på människans ursprung, som filmen handlar om, blir en obehaglig resa in i framtiden. Ett par forskare, där Noomi Rapace spelar en av dem, har hittat grottmålningar på olika ställen. De reser in i framtiden och hamnar på en plats där även nån från Alien har landat en gång tidigare… Filmen hänger alltså på sätt och vis ihop med Alien-filmerna, men om det är en prequel eller en spin off-film är oklart.

Toffelomdömet för Prometheus blir förvånansvärt högt.

Andra film på lördagen blev Terror på Elm street (2010) och den visades på TV12. Det här var alltså en nyinspelning av den gamla skräckfilmen och på engelska heter denna A Nightmare on Elm Street. Tyvärr hade jag ganska nyligen (för två år sen) sett filmen. Här kan du läsa vad jag tyckte om den då! I kväll blev jag fortfarande rädd, men mest hoppade jag till av alla effekterna, framför allt ljuddito. Det är en sjuk mardröm om en galen typ i randig tröja som jagar ett gäng ungdomar, varav en med ADHD, bara för att han vill ha ihjäl dem.

Toffelomdömet för Terror på Elm street (2010) har sjunkit sen 2013.

Tredje film på lördagen blev Halloween II (2009). Även den gick på TV12. Michael Myers går igen, men tyvärr mindes jag alltför lite från den första filmen för att uppföljaren ska ge mig nåt. Det är bara blodigt och vidrigt. En galning går lös och har ihjäl alla han möter, ungefär. Michael Myers har i vart fall rymt från mentalsjukhuset och nu söker han sig till sina hemtrakter igen för att leta efter sin syster.

Toffelomdömet för Halloween II blir lågt. Det är inte spännande, bara blodigt och meningslöst. Vi såg bara knappt en timme av filmen.

Det var mina och Annas filmer i helgen. Har DU sett några??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagarna mörkna…

Ett höstigt inlägg med inslag av oro, hopp, bus och selfies.

---

 

Hösten är mörk, men dess färger är fantastiska. Och så är årstiden så underbart kravlös!

Idag var det första gången sen jag började jobba som jag fick tända lampor när jag kom hem. Fast i och för sig jobbade jag över en liten stund. Inte för att jag blev tvingad, utan på grund av mötet jag ska på på onsdag. Då måste jag ta lite ledigt och vi har kommit överens om att jag kan jobba in den tid det handlar om.

Dagarna mörkna… står det i rubriken och det är ett citat ur Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Jag gillar mörkret och jag älskar hösten. Hösten har så fantastiska färger, men den är också så underbart kravlös. I alla fall tills en blir påmind om vinterns storhelger… Då kommer lilla mamma hit i ett par veckor om inget oförutsett inträffar. Jag måste jobba alla mellandagar, för nån betald semester har jag inte tjänat ihop till ännu. Men det är OK, jag gillar fortfarande att jobba.

Det var en ganska orolig förmiddag, så jag var glad att jag fick nya arbetsuppgifter – översätta webbtexter från svenska till engelska – att sätta tänderna i i stället för att oroa mig för mycket. Efter lunch fick jag besked om att allt hade gått bra, men att det förstås var smärtsamt. För det förra är jag förstås jätteglad, för det andra hoppas jag att det finns åtgärder att sätta in.

Till lunch fick jag besök av en före detta kollega och äntligen fick jag bjuda på lunch nere i restaurangen. Tiden gick snabbt, men vi avhandlade såväl jobb som privatsaker innan vi skildes åt. Min före detta kollega är en sån person som jag verkligen vill hålla kontakten med – och har lyckats göra det hittills, trots att det är över två år sen vi jobbade på samma arbetsplats.

Vilka får August 2015?

Medan min verklighet pågick utsågs årets nominerade till Augustpriset. Jag noterar med glädje flera författare med Uppsalaanknytning och författare som Maja Hagerman, Karin Johannisson, Carola Hansson och John Ajvide Lindqvist (alla är inte nominerade i samma klass, tack och lov!). Det blir nog minst lika värdiga vinnare i år som förra året.

Även det litterära har en egen värld i mitt liv. Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är skönlitterär och handlar om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Hon fick väl Augustpriset om nån, kan en säga. Fast jag tror inte att det blev så… bra. Den andra boken handlar om Addisons sjukdom och får mig att förstå och acceptera saker och ting och människors sätt att vara. Det är bra.

Det är min pappas födelsedag idag. Därför tänder jag ett ljus vid min kvällsmacka och funderar på om pappa tittar in här ibland och busar lite. Det handlar om allt ifrån krukväxter som fladdrar i ett osynligt luftdrag till en radio som plötsligt sätter igång att spela. Inte gör det mig rädd alls, jag tar det för vad det troligen är – tillfälligheter. Eller också är det pappa som är i farten. Vi närmar oss ju både Allhelgona och halloween och då kan en ju få vissa besök. Som synes tränar jag för det senare. Eller… jag satte bara på mig luvan på min tröja… Inte ens när jag försöker se normal ut lyckas jag – blicken är stirrig (jag vet inte riktigt var jag ska fästa den när jag tar selfies).

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solen skiner, fast det regnar

Ett inlägg om inre och yttre väder och om nyttigheter.

---

 

Solen skiner här fast det regnar.

Igår blev det en riktigt solig dag. Det blev definitivt inte nån soppdag, vilket det i stället är idag. Under den gångna natten har jag hört regnet smattra hårt och ihållande mot tak och fönster. Det brukar söva mig, men som du kanske förstår är det en massa saker som snurrar i skallen just nu. Och på tal om skallen har den fortsatt att göra ont. Jag tvingade mig kvar i sängen till halv nio i morse. Sen blev jag tvungen att gå upp och ta en tablett.

Idag är det regn här, men här inne är det soligt.

Det var bra att jag klev upp, för du som har gissat rätt – jag kanske inte var så tydlig i förra inlägget, även om många fick veta på annat sätt – förstår att jag har en del att fixa nu. Det första jag gjorde var att beställa en skattsedel. Sen behövde jag kontakta referenter, för strax före klockan nio ringde Tim och kom på att han inte hade fått några såna av mig. Jag har en lista som jag mejlade över, men ville ändå höra av mig till några av personerna på den. Vidare är det inbokade saker som måste bokas om och hur jag ska göra med skrivkursen vet jag ännu inte.

Det var/är många som hörde/hör av sig igår och idag. Tänk så lätt det är att göra det när det handlar om roliga saker och så svårt det är att göra det när nån har det tufft. Igår kväll, när jag försökte landa i upplevelserna, gick mobilen varm. Så nu skriver jag lite mer och berättar vad det är som har hänt så att fler får ta del av det samtidigt. Det blir så jobbigt att skriva samma sak till flera olika personer. Dessutom behöver min mobil vara laddad och tillgänglig för inkommande samtal. Till exempel från en viss handläggare, som fick mejl igår, men som varken har svarat på det eller ringt.

Den här bloggen håller på att dö. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar. Tyvärr har bloggen också fortfarande oönskade och ovälkomna besökare, så jag tänker inte skriva några närmare detaljer. Skälet till detta är att det finns troll som har förtalat mig till personer i mitt yrkesnätverk. Som tur är består kommunikatörsnätverket av människor som har hjärnor och som kan bilda sig en egen uppfattning om mina kompetenser. Dessutom känner de flesta mig, de flesta har träffat mig och majoriteten har jobbat ihop med mig.

Men… bloggen har också välkomna läsare och det är till er jag vänder mig nu, eftersom jag inte har tid och ork att skriva till var och en separat. Igår förmiddag var jag på intervju här i Uppsala för ett konsultuppdrag som redaktör vid ett statligt verk. Intervjun gick bra, det kändes bra genast. På seneftermiddagen ringde rekryteraren och gratulerade mig – de som intervjuade mig ville ha mig för uppdraget!!! Jag var bästa kandidaten för uppdraget av alla hos totalt tio rekryteringsföretag, fick jag veta. (Jaa, Elisabeth, nu skryter jag.) Uppdraget löper fram till årsskiftet, men det kan finnas möjlighet till förlängning. Jag vill inte gå in närmare på detta här och nu.

Det som händer nu är att rekryteraren kollar referenser och uppdragsgivaren kollar hur snart jag kan träda i tjänst efter överklagningstid och liknande. Troligen åker jag in till Stockholm på måndag och skriver kontrakt och kanske, kanske börjar jag jobba redan på onsdag… Det är så jag måste nypa mig själv, för jag tror inte att det är sant! Inte heller kunde jag i gårdagens inlägg riktigt uttrycka i ord känslan när jag fick ringa mamma och säga att jag har ett, visserligen kort, men nytt jobb. Min lilla mamma, som har lidit och lider så kring allt detta!

Jag vill än en gång tacka alla som har hållit tummar och tår! Jag tror att ni kan släppa nu, för jag har muntligen blivit lovad uppdraget och jag tror inte mina referenter sabbar mina chanser.

 

Höstnyttigheter till en soppa, kanske?

Idag är det definitivt en soppdag. Vi festade på räkbomb och Loka citron igår kväll, idag blir det bara nyttigheter. Av solen syns inte en ynka stråle, men jag njuter av regnet, mörkret och blåsten, som du vet. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, jag ska tvätta lakan och koka soppa innan jag skjutsar Fästmön till jobbet till klockan 14. Anna får med sig sin soppa att äta på en rast – om hon nu får nån sån. Rast, alltså.

Soppan jag ska göra idag blir en riktig vitaminkick. Samtidigt är den väldigt billig. Huvudingrediens är nämligen squash och jag fick/tog två stora såna från Slottsträdgården och Annas snälla mamma. Vidare ska det vara lök och vitlök och morötter i. Morötterna kostar bara tre kronor kilot på Tokerian just nu och alla andra ingredienser hade jag redan hemma, förutom persilja. Eftersom jag nu nästan har rabblat hela soppan kanske du vill ha receptet? Det har jag publicerat här en gång tidigare, så här är länken till Tofflans squash- och morotssoppa!

Och nu ska Tofflan hasa iväg till spisen för att laga nyttigheter!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The woman in black

Ett inlägg om en film.

---

 

I nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solen går upp och solen går ner

Ett inlägg om hur det är.

---

 

Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)

Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)

Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.

Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.

Det börjar gå mot höst. Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.

Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.

Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…

Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!

En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.

Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.

Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.

Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotografiska: Naket, obegripligt och engagerande

Ett inlägg om Fotografiskas pågående utställningar.

---

 

Naket, obegripligt och engagerande. Det är i korthet min sammanfattning av besöket på Fotografiska museet i söndags. Som fjärde ord borde det också kanske stå

överraskande,

men det är mitt favoritmuseum i Stockholm alltid. Ja dess utställningar är överraskande, vill säga.

Jag försöker alltid besöka Fotografiska när jag är i Stockholm. Den här gången gick jag in på mitt presskort eftersom jag ville skriva om de pågående utställningarna. Det kändes liiite märkligt att bli tillfrågad om jag sökt ackreditering för utställningar som har pågått ett tag, men efter att kassakillen (ingen avstavning!) gått bakom kulisserna och frågat ”nån” fick jag tillträde. Nåt pressmaterial fick jag däremot inte, för det fanns inget (?!). Det hittade jag i stället på Mynewsdesk, tack så mycket!

Me kissing Vinoodh, en sorts ”we-fi” av de båda fotograferna Inez och Vinoodh.

På entréplanet möttes vi besökare av Inez & Vinoodhs utställning Pretty much everything. Utställningen öppnade redan den 12 juni och pågår till den 27 september. Inez & Vinoodh är två holländska fotografer som blandar foto och konst, kan man enkelt uttrycka det. Med Cecil Beaton-utställningen i bakhuvudet skulle man kunna säga att de använder mera skruvade sätt att porträttera människor på. De har gjort porträtt och kollage för många kända varumärken och av många stor stjärnor. Och jag måste nog säga att bilderna av lady Gaga, som finns med i just den här utställningen på Fotografiska, är väldigt annorlunda. För mig är många av deras verk till och med så annorlunda att de blir obegripliga och inte heller så sällan obehagliga.

Lion before storm av Nick Brandt visar ett stolt och kraftfullt djur.

Museets Nick Brandt-utställning, On this earth a shadow falls across the ravaged land, öppnade redan den 22 maj och finns att se till den 13 september. Det här är en riktigt engagerande – och sorglig – samling sepiabilder på temat Östafrikas hotade djurliv. Jag hade ingen aning om att mellan 30 000 och 35 000 elefanter slaktas varje år eller att noshörningshorn är mer värdefullt än guld. Det är bilder på kraftfulla lejon och magnifika elefanter vi betraktare får se. Men vi får även se jägarna med sina troféer. Några jaktscener bjuds vi däremot inte på. I stället fascineras i alla fall jag av att Nick Brandt kommer så nära de fantastiska djuren. Det är omöjligt att gå opåverkad från de här bilderna!

Aktstudie i skärgården av Anders Zorn – en liten selfie, minsann! Bilden tillhör Zornmuseet.

Det finns väl knappast nån hyfsat allmänbildad svensk som inte känner till konstnären Anders Zorn, eller? Du vet, han som kanske är mest känd för att ha målat de där frodiga kullorna. Men faktum är att Anders Zorn även var fotograf. På Zornmuseet i Mora finns ett tusental av hans bilder från 1890-talet och fram till hans bortgång 1920. På Fotografiska finns några av dessa foton att se till och med den 30 augusti i utställningen Zorn och kameran. Det är oerhört spännande att se fotona som tagits för att vara förlagor till konstverken, men också de annorlunda bilderna av prostituerade på bordeller i bland annat Egypten. (En del foton är synnerligen erotiska. Bland annat får vi se ett par kvinnor ”in action”. Pryda jag rodnade i mörkret.) Anders Zorn var en av de första konstnärerna att använda just kameran som hjälpmedel. Eftersom det ansågs vara lite fusk var fotografering av modeller inte nåt man talade om offentligt. Att Anders Zorns foton lyfts fram här gör därför denna utställning extra intressant.

Men… Låt nu inte mina åsikter om verken styra! Gå dit och gör din egen bedömning.

 

Här hittar du Fotografiska museet:

Fotografiska museet finns på Stadsgårdshamnen 22, nära Slussen, i Stockholm.

Museet har öppet alla dagar utom midsommarafton och julafton kl. 9 – 23.

Entré: 120 kronor. Pensionär och studerande (ta med giltigt studentbevis!) samt grupper om minst 20 personer: 90 kronor. Barn under tolv år: gratis.

Museet finns också på Facebook, Instagram och Twitter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den som söker

Ett inlägg om en film.

---

 

På sommaren gillar jag extra mycket att se läskiga filmer. När natten kryper på, mörkret sänker sig – och ändå blir det inte riktigt mörkt ute. Bara så där så att skuggorna djupnar. I kväll hade solen just sjunkit bakom husen när filmen Den som söker (2013) startade på SvT2.

I TV-tidningen var filmen kategoriserad som thriller. Jag skulle vilja lägga den nånstans mellan drama och spökhistoria. Det är nämligen en kuslig historia som spelas upp för oss tittare. I samband med att Tuvas föräldrar har omkommit i en bilolycka upptäcker hon att hon är adopterad. Tuva tar med sig åttaåriga dottern Saga till en håla i Västmanland (länet som är fullt av hålor och ödebyar i verkligheten…) – så mycket spår efter sina biologiska föräldrar får Tuva fram. Och så har hon ett foto på en kvinna som kan vara hennes mamma samt ett namn på en präst. Tuva åker och pratar med prästen och det blir ganska uppenbart att han döljer nånting. När hon nästa gång kommer tillbaka och finner att prästen har hängt sig förstår Tuva att hon är sanningen på spåren…

Jo nog är det både kusligt och obehagligt. Samtidigt tycker jag att stämningen kunde ha gjorts ännu mer läskig – jag menar en stor del av filmen utspelar sig i skogen… Men det är ändå en hyfsat bra film, tycker jag, för den är otäck på flera sätt än ett.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig blandning sömn, stress, principer och tabbar

Ett inlägg om sömn och om vissa insikter.

---

 

I mitt sovrum används mörkläggningsgardiner året runt.

Det är fredag idag. Jag sov extra gott i natt och i morse på grund av regnet. Det gör underverk för min sömn! Ljudet av regndroppar mot fönsterrutor och tak och mörkret som regnmoln för med sig gör mig trygg, jag vågar både somna och sova. Sommartid kan det annars vara lite si och så med sömnen, eftersom jag är ljuskänslig. Min pappa var likadan. I pappas sovrum var det persienner, gardiner och ett lakan för fönstret som gällde den ljusa årstiden. Han var kvällstrött och morgonpigg – och det är jag också.

Jag hörde nånstans att antalet sjukskrivningar ökar igen. Många sjukdomar är stressrelaterade och svårt att somna och sova är ett tydligt symtom på just stress. Det förvånar mig inte ett dugg, jag behöver bara se mig omkring. De som har jobb sliter ihjäl sig när de är på jobbet och sen jobbar de hemifrån på lediga dar men sover för lite om nätterna. Vi som inte har jobb går hemma och blir sjuka av den stressen och oron det innebär. Sen vill politikerna att alla ska ha möjlighet att jobba heltid. Det låter ju fint och bra, allra helst om man jobbar i låglöneyrken som i vården, där man behöver varje krona. Men kroppen pallar ju inte! Det är oerhört tungt och slitsamt att gå flera mil om dan och jonglera med xxx kilo människor. Nej, livet är inte rättvist.

Jag är inte ensam och skulden är inte enbart min.

Idag har jag gjort nåt som går emot mina principer. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg! Jag fick en plötslig insikt om att en viss skuld inte är min och att det är ett vedertaget sätt att skapa förändring där man inte ser till människors bästa utan till annat. Jag är inte ensam! Det får mig inte att må bättre, för jag har blivit svårt skuldbelagd av delar av min omgivning men mest av mig själv. Däremot ger det mig en förklaring som jag skulle kunna lära mig att leva med eftersom mina frågor i ärendet förblir obesvarade.

Fästmön ska hem till Himlen idag efter jobbet. Jag skjutsar, men tillbringar fredagskvällen i New Village och ansluter sen i morgon. Anna är långledig lördag till och med tisdag. Kanske gör vi nån utflykt med yngste bonussonen. Det fina sommarvädret ska ju komma nu och mina smalben är inte bara håriga, de är skrämmande blekfeta också. Nästa vecka ska jag försöka träffa vännen jag hela tiden lyckas försumma. Med fint väder och två hundflickor passar det kanske den vännen att promenera i Gamla Uppsala. Promenader är ju gratis. Kaffe kan jag perkolera hemma och ta med.

Här är gratis att gå.

Igår läste jag om en nyutkommen bok som handlar om minnen från ett utflyktsmål strax utanför Uppsala. Jag har bett att få ett recce-ex och det har jag blivit lovad! Vidare har jag gjort ytterligare en boktabbe – jag har tagit emot en bok som redan fanns i mitt bibliotek här hemma. Därför kan du som läsare se fram emot ytterligare en utlottning av en pocketbok snart, även denna gång en deckare! Håll ett öga på en blogg nära dig!

Vad har DU för planer i helgen? Är du i Uppsala på lördag eftermiddag kanske Galenfestivalen kan vara nåt. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du har för dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Telia har blivit Felia igen

Ett inlägg om en störning.

---

 

Är detta den avgrävda kabeln, tro? Närå, bilden är från 2011 och platsen är Ultuna.

Tänk så beroende vi har blivit av att kommunicera via modern teknik! Jag sitter ju varje förmiddag och söker jobb. Utan en bra dator och internetuppkoppling samt min iPhone stod jag mig slätt. Det finns inte ett företag/organisation idag som tar emot ansökningar via snigelpost. Eller ringer till min fasta telefon.

Igår kväll kom ett sms från Fästmön om att hennes telefoner inte fungerade. Inte heller funkade bredbandet. Hur hon fick iväg sms:et vet jag inte, för senare på kvällen hade vi en dialog genom kommentarsfunktionen i Wordfeud. Jaa, ful får man vara, men inte dum. Och då menar jag inte att Anna är ful utan jag!!!

Ganska snabbt såg jag att lokalblaskan hade fångat upp att flera tusen människor i Uppsala med omnejd är utan telefoni, bredband och mobiltelefoni från Telia. Artikeln på nätet uppdaterades under kvällen. Det visade sig att inte bara Teliakunder är drabbade utan även andra. Två av Skanovas fiberkablar mellan Uppsala och Östhammar har gått av vid ett grustag öster om Uppsala. Det är kablar som bland andra Telia använder sig av. I natt arbetade två (2) tekniker med att lösa problemet, men fick ge upp på grund av mörker och oländig terräng. I morse, när det hade ljusnat, fortsatte arbetet. Nu är det ”bara” 1 500 kunder av de ursprungligen 4 200 kunderna som inte kan använda sina fasta telefoner. Det är fortfarande fler än 2 100 som inte har nåt fungerande bredband och ett okänt antal kunder som inte kan använda sina mobiler.

Det har som vanligt varit dåligt med information om vad som har hänt och när felet kan vara åtgärdat hos Telia. För även om kablarna är Skanovas är det ju till Telia, där man är kund, som man vänder sig för att få mer information. Man kan ju helt klart konstatera att Telia har blivit Felia igen. Jag följer Telia via Twitter och har inte sett en enda Tweet om detta stora fel. Ja, för det är ett stort fel när så många som över 4 000 kunder inte kan ringa eller använda internet. På Telias webbplats är detta det enda som går att läsa:

Notera att texten är publicerad igår kväll strax före klockan 20 och inte uppdaterad sen dess. Det är tur att lokal media tar på sig rollen som informatör – igen. I Upsala Nya Tidning kan vi som har fungerande bredband läsa att man kanske ska försöka få till en provisorisk kabel och att man inte har fått tag i ägaren till grustaget – vad nu denna/e ska kunna göra. Skanovas driftjour säger att man misstänker att det är dumpade betongblock som har slagit sönder kabeln. Förhoppningsvis kommer en prognos för när felet kan vara avhjälpt vid tio-tiden idag på förmiddagen.

Så du som försöker få kontakt med folk i och omkring Uppsala sen igår kväll… Det vete tusan när du lyckas…

Bra jobbat, lokalblaskan och Radio Uppland, de enda två som har rapporterat om felet och vad som händer fortlöpande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »