Ett inlägg om en bok.
Den som spar, hon har. Jag sparade ett presentkort på Bokus, som jag fick i julklapp, ända till den 8 maj. Då landade bland annat den lilla boken Kvinnan i svart av Susan Hill i ett paket hos mig. Den tackar jag Åsa i Eskilstuna för!
Boken är kanske snarare en novell än en roman och personligen är jag inte så förtjust i noveller. Men jag läste också att den är en spökhistoria och såna gillar jag ju. Handlingen är enkel: En åldrande styvfar tänker tillbaka på sitt liv i samband med att styvbarnen berättar spökhistorier. Han minns uppdraget när han som ung advokat från London åker till en liten håla för att vara med vid en klients begravning samt böra nån form av bouppteckning. Nånting är emellertid skumt med den döda. Folk på byn vill inte prata om henne och hennes hus. Huset ligger ute i sankmarken och kan bara nås när tidvattnet inte hindrar framfarten. Dit beger sig advokaten för att sortera papper. Och där återser han också kvinnan i svart, hon som dök upp och försvann lika hastigt på begravningen. Vem är hon och varför dyker hon upp och försvinner lika hastigt? När Arthur Kipps får veta sanningen kan han inte undkomma den…
Kvinnan i svart gavs faktiskt ut redan hösten 1983, men kom i nyutgåva 2013. Det har även gjorts filmer, TV-serier och radioteater av boken i Storbritannien. I Sverige gick den som radioföljetong förra året. Jag hörde/läste många som prisade den lilla boken och blev sugen på att läsa denna skräckberättelse. Och nog är den skräckfylld, alltid! Jag började läsa den en kväll när det var ett riktigt oväder här. Det passade perfekt! Däremot läste jag ut den idag, en strålande solig junidag. Inte lika perfekt.
Historien är spännande. Berättarstilen är lite gammaldags omständlig. Det tar tid innan man kommer fram till kärnan, liksom. Slutet kan man först gissa sig till när det återstår ett tiotal sidor.
Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag hade velat bli liiite mer skrämd.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Den där boken ska definitivt införskaffas å det snaraste. Den får antagligen följa med till Grekland och bli strandlektyr. Älskar för övrigt omslagsbilden.
Den är väldigt tunn och snabbläst, bara 138 sidor, tror jag, i pocket. Fast den passar INTE på stranden, den ska vara storm och regn och blåst och… mörker… 😎
Låter som en bok jag egentligen skulle vilja läsa. Men numera läser jag inga skräckisar eller ser såna filmer. Då blir jag lika tokmörkrädd som jag varit i så många år och nu äntligen blivit av med.
Visst är det en spökhistoria, men jag blev inte särskilt rädd. Skulle nog ha läst slutet av boken nån regnig och blåsig kväll och inte en solig juniförmiddag…
Okej! Får lägga den på hög då och invänta höstrusket i november…
För mig var det i alla fall så att en toffla brann inne i omdömet för att jag läste sista halvan av boken en solig och varm dag. Du gör förstås som du vill, FEM! 😛
Jag har faktiskt också läst den boken rätt så nyligen och jag blev också lite besviken att den inte var otäckare!
Kanske skulle jag blivit räddare om jag satt o läste den på en ö i ett träsk eller något sånt 🙂
Jamen det var lite så jag kände! Först tyckte jag att den inleddes läskigt och bra – och då var det regn och rusk utomhus. Men sen, när jag läste ut den, var det en solig juniförmiddag… Det blev fel för mig!