The woman in black

Ett inlägg om en film.

---

 

I nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjärilsjakten

Ett inlägg om en bok.

---

 

På min farfars 115-årsdag i februari, efter ett vårdbesök för egen del, unnade jag mig två böcker för fem kronor styck på Återbruket. Den ena boken läste jag och grät över. Nu har jag läst även den andra av böckerna, Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne.

Huvudperson i boken är fotografen Grace Shields. Hon får en tavla från sin älskare när hon fyller 41 år. Det är bara det att tavlan har varit på väg till Grace i två år – sen älskaren dog. En gång såg Grace och älskaren tavlan. Nu vill hon spåra konstnären. Till sin hjälp tar hon en gammal dam, Louisa. Båda kvinnornas historia rullas upp för läsaren. Och det är två verkliga kvinnoöden.

Det är tyvärr ganska hattigt bitvis i den här boken. Läsaren tvingas byta öga ofta. Ibland kommer man av sig i sitt läseflow. Men det tar sig mot slutet, när man får veta vissa sanningar. Ett HBTQ-tema innehåller boken också.

Nog var den här boken värd den femma den kostade! Toffelomdömet hamnar på medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörkt motiv

Ett inlägg om en bok.

Det är alltid spännande att göra nya bekantskaper – även i litteraturens värld. Jag har länge varit sugen på att läsa nånting av Louise Penny. I februari skickade jag efter en av hennes böcker i pocket, Mörkt motiv, den första i serien om kommissarie Gamache.

I bästa Agatha Christie-stil hittas en gammal kvinna död i skogen i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Jane Neal, 76 år, har fått en pil rakt genom hjärtat. Först tror man att det är en olyckshändelse eftersom skogarna vimlar av tjuvskyttar, men snart kommer kommissarie Gamache och hans poliser på att att nån faktiskt mördade den gamla damen.

Boken andas trivsam stämning, småstadsidyll och känns nästan lite brittisk, men händelserna utspelar sig i Kanada. (Författaren är kanadensisk.) Tyvärr blir Louise Pennys bok ganska seg och händelsefattig, till skillnad från Agatha Christies deckare. Det är bara understundom som det glimtar till av klipskt polisarbete eller rafflande spänning. Nu är den andra boken i serien redan inköpt, så jag ger inte upp än. Men Mörkt motiv når bara upp till medel. Lite besviken är jag allt!

Livet är kort.

Read Full Post »