Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skuggor’

Ett inlägg om en film.


 

På sommaren gillar jag extra mycket att se läskiga filmer. När natten kryper på, mörkret sänker sig – och ändå blir det inte riktigt mörkt ute. Bara så där så att skuggorna djupnar. I kväll hade solen just sjunkit bakom husen när filmen Den som söker (2013) startade på SvT2.

Den som söker


I TV-tidningen
var filmen kategoriserad som thriller. Jag skulle vilja lägga den nånstans mellan drama och spökhistoria. Det är nämligen en kuslig historia som spelas upp för oss tittare. I samband med att Tuvas föräldrar har omkommit i en bilolycka upptäcker hon att hon är adopterad. Tuva tar med sig åttaåriga dottern Saga till en håla i Västmanland (länet som är fullt av hålor och ödebyar i verkligheten…) – så mycket spår efter sina biologiska föräldrar får Tuva fram. Och så har hon ett foto på en kvinna som kan vara hennes mamma samt ett namn på en präst. Tuva åker och pratar med prästen och det blir ganska uppenbart att han döljer nånting. När hon nästa gång kommer tillbaka och finner att prästen har hängt sig förstår Tuva att hon är sanningen på spåren…

Jo nog är det både kusligt och obehagligt. Samtidigt tycker jag att stämningen kunde ha gjorts ännu mer läskig – jag menar en stor del av filmen utspelar sig i skogen… Men det är ändå en hyfsat bra film, tycker jag, för den är otäck på flera sätt än ett.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hur är det egentligen? Kan vi lita på bilderna vi ser i till exempel tidningen? Hur mycket retuscheras bilderna, hur mycket fixas de till?

Svenska Dagbladet har gjort ett litet bildspel med fem bilder. Om du drar i det röda strecket åt sidan ser du bilden före och efter retuschering. Dessa bilder är retuscherade av vissa randiga och rutiga skäl, vanligen politiska. Men faktum är att alla bilder numera retuscheras i tidningen. Tidningar och nyhetsbyråer har regler som säger att inga objekt får tas bort –  eller läggas till. Det enda man får arbeta med är ljus, färg, kontrast och skärpa.

Hur ofta retuscherar jag bilderna är på bloggen? Tja ibland. Oftast beskär jag bilderna, men ibland ”förbättrar” jag dem. Den här bilden är dock helt orörd, bara storleksförminskad.

Orörda bananer.


Med Photoshop kan man göra en hel del med bilder.
Den som är riktigt duktig kan låta folk på ett foto byta huvuden med varandra utan att det syns. Men att retuschera bilder är inget nytt fenomen. Det kunde man göra i mörkrummen, på den tid man framkallade bilder där.

Lite tillfixade bananer.


Bananbilden ovan fixade jag till
lite i Photoshop för att få bort skuggor och ljusblänk. Men jag skulle till exempel lätt ha kunnat ta bort de svarta prickarna i skalet eller gett bananer en helt annan färg. Inget är omöjligt idag – och det mesta kan man photoshoppa bort – eller till…

Här hittar du några kända bilder – som lurade världen…

Read Full Post »

Nu vet jag varför!

Nu vet jag äntligen varför! Alltså varför folk är så smak- och stillöst klädda! Att jag själv är det beror på att jag inte har haft ekonomi på ett tag för att inhandla kläder. Eller rättare sagt, jag är tämligen ointresserad av kläder och har prioriterat viktigare saker som böcker och mat. Och en och annan öl, det medges. Dessutom är jag så tjock att inga kläder sitter snyggt på mig.

Igår skulle Fästmön och jag sammanstråla nere på stan för Anna skulle inhandla några linnen till Pride. Att gå i klädaffärer är inget jag estimerar. Att gå i klädaffärer när det är stekhett ute är ännu värre. Men jag hade utsett en belöning åt oss – var sin kall öl efter uträttat ärende. Dessutom hade jag skrapat ihop några hundralappar (ja, jag är en jäkel på att spara och snåla och gömma undan!) så vi kunde äta middag.

Redan i bussen in till stan förfasade jag mig över somligas klädstil. Vilken tur att jag då har min kära storasyster och vän fru Hatt att vända mig till när jag behöver klaga min nöd – denna dag per sms!

  • I gången mitt emot mig på bussen satt en kvinna i min egen ålder med muskort jeanskjol och babblade i mobilen typ hela tiden. Alla samtal började med

Tjena grabben!

eller

Tjena tjejen!

Jag höll förstås på att bli tokig! Muskorta kjolar är nästan bara snyggt på unga tjejer, knappt ens på dem. Och folk som pratar i mobilen på bussen får jag bara lust att bita.

  • När jag klev av bussen såg jag nåt ännu värre! En kvinna med arsle var iförd smårandiga supertajta shorts. Under dessa hade hon svarta tights, på fötterna rosa foppatofflor.
  • Nåt annat som tycks vara högsta mode nu är kombon shorts och svarta, grova stövlar. Det ser inte klokt ut, tycker jag! Shorts när det är varmt – men stackars fötter – och omgivning! Vilken stank när man släpper fossingarna fria, liksom… UFF!
  • En man i shorts och ljusblå t-shirt hade matchat sin top med ett ljusblått bälte.

Sen dök då Anna upp och vi gick till Klädaffär nummer ett. Det började gå upp små ljus för mig, varför folk klär sig som de gör…

  1. Alla kläder tycks gjorda för pygméer, inte för bastanta och robusta kvinnor som vi.
  2. Många kläder har skrikiga färger såsom pissgult, limegrönt och smutsturkost och migrän-/epilepsiframkallande mönster.

Anna testade i alla fall några plagg, men kom tillbaka med moloken min. Jag längtade efter en kall öl.

På Klädaffär nummer två var det om möjligt ännu värre än på Klädaffär nummer ett! Där irriterades vi av en tjej som lät som om hon var i målbrottet också. Hon pratade hela tiden och det var väldigt svårt att fokusera.

Vid det här laget hade jag fått rejält ont i ryggen också. Ajajaj, liksom! Anna hittade i alla fall två linnen, ett vitt och ett svart, till mycket bra pris.

På Klädaffär nummer tre skulle Anna prova jeans eftersom hon har ett enda par som funkar i värmen, men de är lagade. Jag passade på att glo på folk, förstås. Och kläder.

  • På reastället hängde byxor i ridbyxmodell – vem är snygg i det, liksom?
  • Vem designar tyger nuförtiden? Picasso är väl död? En klänning hade alla möjliga färger och som pricken över i (!) en massa bokstäver ovanpå. Vem vill se ut som Ett vandrande alfabete när hon går ut, liksom?

Äntligen hittade Anna ett par jeans som satt normalt och som inte kostade en miljon! Och äntligen kunde vi strolla ner till Åkanten, eller vad stället heter nu för tiden, och ta var sin kall öl och jordnötter till. Lycka!


Belöningen.

                                                                                                                                                                På Åkanten noterade vi att det bara jobbade unga personer. De var iförda nån sorts jobbuniform som måste ha varit hemsk i värmen – ett slags skjorta av asiatiskt snitt som var knäppt ända upp i halsen! Vi sjönk allt djupare ner i sofforna – och höll på att inte komma upp sen när det var dags att gå. Vi är ju inte så lätta i våra gumpar, precis…

Äta skulle vi göra på Tzatziki, hade vi bestämt. Vi passerade Dômen som förstås var storslagen i solen och vi kunde inte låta bli att fota.


Den här gången blev det mest de två höga tornen. På själva skeppet finns en ängel som jag har försökt fota miljoner gånger. Det blir aldrig några bra bilder… Så jag försökte inte ens!

                                                                                                                                                                 Det var ganska roligt att leka turist i vår egen stad. Vi kände oss nästan som japaner, som enligt allas fördomar ska fota allt – till och med sina egna skuggor… 


Notera den giganiska putmagen på figuren till vänster. Skämmigt!

                                                                                                                                                              På väg mot restaurangen passerade vi Upplandsmuseet, som en gång har varit kvarn. Det var också biskopsbostad i filmen Fanny och Alexander.


Upplandsmuseet och ett pilträd från Tzatziki, vars uteservering ligger nedanför.

                                                                                                                                                         Tzatzikis uteservering är mycket populär på sommaren. Vintertid är den öde, men man kan mysa rätt bra inomhus, i de härliga gamla medeltida rummen. Idag fick vi emellertid köa lite.


Vi fick vänta lite i solen nedanför trappan. Här noterade vi att det finns en öppen hiss för den som är rullstolsburen eller som går med rollator. Hade vi vetat det hade vi självklart gått hit med mamma på hennes födelsedag!!! Attans!

                                                                                                                                                             Det tidigare grekiska ölet Alpha var utbytt mot det lika grekiska Mythos och det smakade minst lika gott. Framför allt smakade det mer än det fatöl vi drack på Åkanten!..


Mythos är lika gott som Alpha!

                                                                                                                                                            Sen var det dags att äta. Vi är ganska konservativa och valde våra typiska förrätter, Anna grillad fetaost, jag het fetaoströra i paprika. Vi fick vänta ganska länge – det var ju massor av folk som skulle äta samtidigt som vi – så jag passade på att notera att damen vid bordet bredvid hade gigantiska näsborrar. Anna noterade att tjejen vid bordet på andra sidan oss såg ut som en häst. Själva är vi ju jättesnygga.

Fotot på min förrätt blev kasst. Min vanliga huvudrätt fanns inte längre på menyn så vi valde kycklingspett. Dessa fick vi vänta på i evigheter. När de kom in var köttet hårt och kallt. Som vanligt hade man i botten på tallriken placerat ett bröd som blivit alldeles soggy av den därpå uthällda tomatsåsen. Tomatsåsen smakade emellertid betydligt godare än vanligt. Potatisklyftorna till badade i fett, så jag åt bara några stycken. Grönsakerna och tzatzikin var fräscha även om en av mina tomater såg lite ledsen ut.

Medan vi åt passerade en tjej med en ljusgrön blomma i håret och blekvita ben. Vid ett bord bakom Anna reste sig en dam med gigantisk kran – och klev rakt in i en parasollstolpe, givetvis med kranen först. Hon skrattade generat och såg sig om ifall nån noterat detta. Självklart observerade hon inte mig, jag observerar så diskret, så diskret…


Anna är också en god och omdömeslös omdömesgill spanare!

                                                                                                                                                              Vidare såg vi en möhippa där alla var fula. Den blivande bruden var fulast. När jag messat över denna observation till fru Hatt undrade hon hur mannen såg ut. Vi var övertygade om att mannen är en kvinna och misstänker starkt att vi lär se följet på Pride.

Hela tiden vi åt var det ett gäng som satt och rökte en bit bort. Värst var en kille i rosa shorts med röda converse. Ingen snygg färgkombo. Men värre stil hade en man jag såg på andra sidan ån. Han var iförd nån sorts beige shortsdress med väst, grön t-shirt och blåa strumpor. Sen fick vi dessert och det var tur det, annars hade jag blivit riktigt elak…


Ljuvlig yoghurtdessert med honung och valnötter! Men den var slafsigt serverad och skulle ha gjort sig mycket bättre i till exempel ett coupeglas!

                                                                                                                                                                Vid det här laget var vi proppmätta och började fundera på hemfärd. För att kunna göra det var vi tvungna att ta oss uppför en skitlång trappa – antingen den utomhus eller den inomhus. Vi trodde inte vi skulle klara det för två bollar kan väl inte rulla uppåt. Men vi lyckades!


Vi lyckades ta oss till en busshållplats…

                                                                                                                                                                   Vid busshållplatsen fick vi vänta ungefär en kvart. Under tiden noterade vi en tjej med ridbyxlår och underbett. Underbettet kunde hon givetvis inte hjälpa, men ridbyxmodell på byxa är aldrig sniggt. Aldrig. Precis när två jättetjocka och jättemätta tanter skulle slå sig ner på bänken i busskuren hann två jättetjocka killar före. Den ena visade sina rosa kalsonger där bak. Med post. Inte fint.

Till sist kom vi hem, kollapsade i soffa och fåtölj. Anna slumrade till ett halvtimmeslångt TV-program jag spelat in kvällen före. Sen gick vi och la oss – efter tandborstning och tandtrådning, förstås. Anna sov hela natten, jag hade ju lingonen att tänka på, så min natt har varit jobbig. Dessutom drömde jag om matlådor på min blivande arbetsplats…

Read Full Post »

En snabb tur till ICA, vidare hem till mig och så lite soppa till Clark Kent*. Efter en del strul fram och tillbaka kom vi så äntligen ut i den härliga marssolen. Det blev bara Fästmön och jag och våra kameror.


Försökte fånga några istappar, men de försvann bland gallren tilltrappräcket.

                                                                                                                                                         Vi tog en sväng ut i skogen. Där fanns mycket vackert att beskåda, men jag hittade ett fult monster.


Gigantisk kropp och litet huvud, kanske en fågel i handen. Detta monster är faktiskt skuggan av mig. Gräsligt!

                                                                                                                                                          Vi fortsatte på vintervägar mellan husen. Vårsolen var stark, så vi hade solbrillor båda två.


Solen som ett eldklot över trädtopparna.

                                                                                                                                                   Gångstigarna var väldigt bra plogade. Men mycket snö har det kommit…


Det har liksom inte kommit LITE snö den här vintern…

                                                                                                                                                           Snö, snö, snö så långt ögat kan se. Men skönt att komma ut och gå i det vackra vädret.


Vintrig väg.

                                                                                                                                                         En blick över fältet visade nästan orörd snö. Bara några spår efter nåt litet djur.


Solen var nästan som en måne över fältet. Landskapet är märkligt!

                                                                                                                                                        Man undrar hur alla djur har överlevt den här vintern. Inte bara hur de har klarat kylan utan också hur de har lyckats hitta nåt ätbart.


Här har Jösse Hare skuttat fram.

                                                                                                                                                     Snön visade upp de mest märkliga mönster på sina ställen. Här ser det nästan ut som vågor.


Vågor i snön och en liten buske. Kan nåt djur överleva här?

                                                                                                                                                         Trädens skuggor gjorde också fina mönster i snön.


Snö randig av trädstammarnas skuggor.

                                                                                                                                                          Skön och vintrig promenad i mars med Den Mest Älskade. Väl hemma igen blev det kaffe och smaskens.


Ett par bitar Geisha, en gammaldags chokladboll och java.

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min bil

Read Full Post »