Ett inlägg om hur det är.
Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)
Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)
Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.
Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.
Det börjar gå mot höst. Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.
Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.
Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…
Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!
En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.
Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.
Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.
Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Det var 15,8 grader varmt i skuggan redan klockan 05.00 här hos mig och nu, nu är det ”äckelhett”!
Har varit ute på en Elfridatur, men det svalkade inte ett dugg!
Ska hänga ut lite tvätt och sen sätta mig med en bok i skuggan 🙂
Ha dé!/Kram
Du filosoferar om vädret, med andra ord. Ja… jag har varit över till Tokerian och handlat, det var så svettigt trots att det inte var långt att gå. Snart ska jag åka buss in till stan. Det blir en drypande upplevelse, misstänker jag…
Kram och njut av läsningen! 😛
Idag försöker jag leva efter texten på den kloka lapp jag har fasttejpad på min dataskärm på jobbet – ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”…det är lite si och så med det där sista emellanåt ;-).
För övrigt har jag idag lärt mig att det bor en Siri i telefonen, som kan förskräckligt många saker. När jag sedan testade på ”min” Siri hemma kunde jag bara konstatera att det antingen är jag som sluddrar, eller ”min” Siri som är fullständigt knäpp i kolan! När jag frågade vad det var för väder ville hon ringa en biståndshandläggare hos kommunen, och när jag bad henne ringa Johnny sa hon att det inte fanns någon musik att spela. Tokkärring! 🙂 🙂
Ha ha ha, den där Siri hon är lite ”sliri”, tror jag bestämt! 😆 Tack för att jag fick ett gott skratt. (Johnny = musik, väder = biståndshandläggare 😛 )