Solen går upp och solen går ner

Ett inlägg om hur det är.

---

 

Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)

Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)

Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.

Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.

Det börjar gå mot höst. Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.

Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.

Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…

Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!

En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.

Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.

Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.

Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medan vintern återvände…

Ett husmoderligt inlägg.

Den här lördagen började med att grannen vrålade tre gånger så att mina fönsterrutor skallrade. Den sista gången vrålade jag tillbaka:

Håll käften!!!

Då blev det faktiskt tyst… Jag kunde ligga kvar i sängen och läsa Louise Penny en stund medan kaffet puttrade i perkolatorn i köket.

Snö som kommit under natten på baksidan.

I natt har vintern återvänt. Inte så kul, men väntat. Alla prognoser – utom lokalblaskans från igår – talade om snö och blåst. Det blåser ganska mycket utanför, faktiskt, men den snö som har fallit är mest blask som jag hoppas försvinner snart. Solen skiner på den, i alla fall.

Att stryka med smörpapper över en stearinfläck är ett gammalt husmodersknep.

Jag har ägnat min morgon – förutom att skrika håll käften – åt husmoderliga plikter. Bland annat har jag jobbat med två besvärliga fläckar som jag vill få bort. Till den ena använde jag fläcktvål och vatten, till den andra, smörpapper och strykjärn. Och faktum är att jag tror att det gav positiva resultat!

För ett tag sen fick jag stearin på en fin köksduk. Jag har en förträfflig liten bok med en massa husmorstips. I den kunde jag läsa att duken ska ligga i frysen över natten. Därpå ska man försöka avlägsna så mycket stearin som möjligt med fingrarna, för att slutligen stryka duken – med smörpappar mot stearinet som suger upp eländet.

Passade på medan järnet var varmt att stryka lite annat i högen också.

När jag ändå var igång drog jag förstås järnet på övrigt som låg i strykhögen. Hade tänkt vänta till i morgon eftersom jag dessutom körde en maskin tjockis-svart på förmiddagen. Nu får jag göra om min planering lite eftersom jag troligen ska jobba en stund i morgon.

Efter hushållsarbetet tänkte jag skriva lite texter för framtiden innan jag ringer mamma samt slutligen skjutsar hem den hårt arbetande Fästmön när hon slutar jobbet. På så vis sparar jag en hög tjockis-svart strykning till i morgon, men jag får också vila – lite, i alla fall – i dag. Och i morgon. Hoppas bara att jobbet inte tidsmässigt krockar med en film jag vill se på tv klockan 21 i morgon kväll.

Blåsten suger tag i träden utanför och snön ligger envist kvar, men beware: vårsolen är stark! Starkare än man tror. Precis som Petite Moi…

Livet är kort.

Read Full Post »

Blåst och trött och lite sånt

Klockan har passerat 22 och eftersom det är fredag är jag inte alls pigg. Det är konstigt, alla andra av veckans vardagar är jag pigg som tusan på kvällen och vill inte gå och lägga mig. På fredagskvällen vill jag gå och lägga mig hela tiden. Därför har jag mutat mig med popcorn och Lonkakolor. Och Tyst vittne (varför ändrar Sjuan inte bilden på hemsidan – Amanda Burton har ju inte varit med i serien på hundra avsnitt, typ..?).

Muta till mig själv så att jag ska kunna hålla mig vaken och se på TV en stund.

Det blåser som tusan ute! Och snöar! Eller yr. När jag var och kastade granen trodde jag att jag befann mig i en finska vinterkriget, minst. Brrrrr… Fönsterrutorna vibrerar och här inne är det iskallt. Tyst vittne är verkligen rysligt i afton – det handlar om en skolskjutning…

Jag är glad att jag fick ut granen i kväll. Det tog sin lilla tid. Annars har jag tagit reda på ännu mer ren tvätt, men strykningen får vänta till söndag kväll eller nästa vecka.

Telefonerade med Fästmön tidigare och fick berätta om min ganska händelserika dag. Annas dag hade inneburit kökstjänst såväl på jobbet som hemma. Storasyster och Lillebror har anlänt, men Frida är kvar hos sin pappa och hostar, stackarn!

I morgon bär det av till Himlen, men vi ska också försöka storhandla nånstans. Anna har ju alla barnen hos sig den här veckan och då går det åt en del matvaror. Både Johan och Linn arbetar hårt och behöver äta ordentligt och de andra två växer ju fortfarande, så…

Härom kvällen när jag skulle lyfta upp en jullåda på hyllan i förrådet gjorde jag illa knogen på mitt högra långfinger. Det har värkt och gjort förskräckligt ont i själva knogleden. Naturligtvis kommer jag åt det onda stället hela tiden. Och när vi ändå är inne på åkommor kan jag lika bra beklaga mig på alla finnar som poppar upp i ansiktet och nacken och de fruktansvärda självsprickorna, särskilt dem på höger tumme. Aj aj AJ, typ!..

Aj på höger långfingers knoge.

Idag när jag kom hem hittade jag två tidningar i postboxen. Den ena var UppsalaTidningen, den andra Antik & Auktion. UppsalaTidningen har mist en del av sin glans för mig sen Maria Thuré slutade med sina krönikor, men till min glädje hittade välformulerad insändare av henne. Klokt resonerar hon i den om Fyrishovspojken och idrottsföräldrar. Jag undrar vad som händer i ärendet, det är väldigt tyst…

Slutligen… Jag funderar på hur jag bäst ska sätta sprätt på den fina julklappen jag fick av vännen Rippe – ett presentkort på Bokus. Det lutar åt att det blir Marilyn Monroe-boken Fragment, som jag och Anna gav bort i julklapp. Bläddrade lite i den häromdan på stan.

Nää… nu är det dags att göra sig redo för bädden…

Read Full Post »