Ett summerande inlägg.
Ensamheten kan vara väldigt ledsam. (Bilden är från Vaksala kyrka.)
Det går faktiskt nästan inte att förklara hur det känns när jag har lämnat av Fästmön i Himlen och hon har stängt bildörren. Det är inte roligt (= understatement) att bo på var sitt håll när två bara vill vara en. Men så är det av olika skäl. Jag gör mitt bästa för att förändra min del av det hela. Jag for hem ensam till en tom och kall lägenhet. En matlåda från frysen stod på tining till söndagsmiddag, men först blev det ett samtal till lilla mamma. Jag ringde mamma igår också och hon var ledsen och deppig. Det är svårt att trösta nån som är ensam, jag vet själv hur ledsam ensamheten är ibland.
Jag har annars haft en bra och vilsam helg. Vi har tagit det lugnt och ätit och druckit enkelt, men dyrt och gott. Vi firade typ
Hallå vin!
och njöt av det goda i livet, samtidigt som vi också sände tankar till dem som inte längre är bland oss här på jorden.
Fredagen tillbringade vi i Himlen med busungarna Katt och deras mamma. En behöver aldrig ha tråkigt när det finns kattungar som showar i närheten. Jag la ut ganska många bilder på dem här på bloggen igår, men två bilder sparade jag till idag:
Vi åkte in till New Village nånstans mitt på dan igår. När vi kom hem till mig kunde vi konstatera att det saknades vissa medikamenter. Det blev därför bara en snabb titt in i Ilonas och Lottas retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4A (när får butiken ett namn, tro?). Till min stora sorg (?) upptäckte jag att den fina leksaksbensinpumpen fick en ny ägare medan vi var där. Jag tröstade mig med att glo på en drinkvagn, fina glas och en dräkt som skulle ha kunnat tillhöra Jackie Kennedy, inte Tofflan Tofflansdotter. Jag har viss självinsikt, alltså.
En tur till Stormarknaden blev det därefter, för vi behövde både medicin och mat. Sen fick vimsmajorna flamsa tillbaka till Himlen för att hämta läkemedelstillbehör. Lördagen hade nästan gått över i kväll när vi återvände till New Village. Mamma fick sitt telefonsamtal och vi fick kaffe och bulle.
När mörkret hade sänkt sig for vi ner till Gamla kyrkogården i stan. Där var hur mycket folk och bilar som helst och en gubbe krävde att jag hissade ner mitt bilfönster så att han kunde tala om för mig att jag körde där jag inte fick köra. Orka! Han hade gjort större nytta om han hade stått i andra änden av gatan och lekt polis och motat bort alla felparkerare som stod på både cykelbana och trottoar. Gubbar!
Vaksala kyrka for vi sen till. Där tycker vi båda att det är så fint och Anna har viss anknytning dit. Det pågick en gudstjänst så vi tittade bara in lite snabbt i den gamla 1100-talskyrkan. Sen famlade vi oss genom mörkret, med marschaller på båda sidorna av gångvägen, upp till minneslunden. Tyvärr var det en unge som nån hade släpat dit som babblade hela tiden, annars var där väldigt vackert och rofyllt. (Nej, låt helst inga barn komma till mig.)
Hemma tog vi var sitt glas vitt till en räkbomb och därefter vidtog en ganska mastig filmkväll – endast avbruten med 50 minuter Downton Abbey. Vi såg för övrigt ganska många filmer den här helgen och om dem skrev jag här idag.
Vi satt uppe länge igår och därför stannade vi i sängen länge i morse. Kaffe och böcker på sängen en söndagsmorgon är inte alls fel. Jag läste ut en deckare om amerikansk politik och grep därefter en bok om svensk politik, på sätt och vis, att läsa härnäst. Den senare börjar bara som väldigt hemskt. Författaren Eva Franchell berättar om att hon har haft två bästa vänner. Den ena blev mördad och den andra dog i cancer. Så sorgligt…
Från amerikansk politik till svensk.
Innan vi anlände till Himlen i eftermiddags tittade vi in på Fullerö handel. Den affären bara växer och växer – precis som dess priser. Men fina grejor säljer de! Vi köpte inget utan tittade bara.
Nu har jag ätit spaghetti och kycklingfärs från frysen och jag ska hälla ner mig i bästefåtöljen och läsa en stund innan Bron börjar. I morgon är det måndag och en ny, härlig arbetsvecka väntar på mig. Jag hoppas att du också har nån sån att se fram emot!
Här är några bilder från min helg:
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 