Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läskig stämning’

Ett inlägg om en film.


 

The Woman in blackI nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En barnskötare som en gång har rövat bort ett barn får plats på en förskola – på ett sjukhus för psykiskt sjuka. Detta, och inte Öland, är miljön för Johan Theorins  senaste bok, Sankta Psyko.


Kusligt, men inte riktigt i samma klass som föregångarna.

                                                                                                                                                            Jan Hauger är en enstöring som blev svårt mobbad under tonåren. En traumatisk upplevelse var särskilt det tillfället när han blev inlåst i en påslagen bastu under en helg. Efter ett självmordsförsök hamnar han på sjukhus där han träffar den mystiska Rami som han hjälper att fly. Många år senare får han nys om att Rami sitter på Sankta Patricia sjukhus i Valla, eller Sankta Psyko, som det kallas i folkmun. Jan söker arbete på sjukhusets förskola och får det. Syftet är åter att hjälpa Rami fly. Naturligtvis blir det inte riktigt som han har tänkt sig.

Liksom i Johan Theorins tidigare böcker är stämningen läskig. Den här gången dock utan några övernaturliga inslag, utan mer renodlat en psykologisk thriller. Faktum är att jag saknar både Öland och Gerlof, den gamle mannen som är med och löser gåtor. För även om Johan Theorin lyckas skapa nånting kusligt på detta sjukhus, är den här boken inte alls i med hans tidigare. Tyvärr.

Jag ger boken medelbetyg – och då är jag snäll.

Read Full Post »

Äntligen avslöjas mördaren, våldtäktsmannen, sadisten som gäckat polisen Malin Fors i Linköping så länge! Men varför känner jag mig inte nöjd? Därför att Mons Kallentofts femte och avslutande del i årstidsserien, Den femte årstiden, är faktiskt inte särskilt spännande. Den är rätt trist, till och med.


Den femte och avslutande delen i Kallentofts årstidsserie är inte så spännande.

                                                                                                                                                                     Ett kvinnolik hittas och polisen Malin Fors ser likheter med fallet Maria Murvall. Maria, som överlevde nånting fruktansvärt, och som nu sitter stum och onåbar på sjukhuset i Vadstena. Tillfälligheter gör att Malin träffar en läkare i Lund som berättar om ett liknande fall. Detta gör inte Malin mindre beslutsam att hitta lösningen! Och den finns i samhällets toppskick…

Ja… vad ska jag säga? Jag är besviken! Jag har hittills njutit av de fyra första böckerna i serien, men den här kändes mest lång och trist. Betänk då att det ändå försiggår en jakt på en mördare i boken. Jag tycker att boken är seg. Två personer tar livet av sig – genom att hänga sig i ett element. Men hallå… Lite fantasilöst att använda samma, för mig ganska ovanliga, självmordssätt…  Handling och miljö hoppar alltför mycket. Jag hittar inte längre den läskiga stämning jag fann i de första böckerna. Det är som om författaren har tvångsskrivit denna sista del för att få en avslutning på det hela. Synd, för som sagt, del ett till fyra var lysande!

Den femte årstiden då? Vad är det?

[…] Tidens gång saknar betydelse för Maria Murvall.
Hon lever i sin egen årstid.
En årstid där allt är möjligt, men samtidigt ingenting. En årstid av inverterade känslor. Döda känslor.
Den årstiden har ett namn, tänker Malin.
Den femte årstiden. […]

Lågt betyg!

Read Full Post »