Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘adoptivföräldrar’

Ett inlägg om filmer.


 

Den här helgen blev en riktig filmhelg. Vad passar väl bättre än att krypa upp i soffa och fåtölj och glo på lite fiktiv spänning medan mörkret är kompakt utanför?

 

Omen IVFörst ut var filmen Omen IV (1991) som vi såg på Tv12 hos Fästmön. Damien, den ondskefulle lille pojken och sedermera mannen, är död. Men som ett under (?!) lever han vidare i flickan Delia. Delia adopteras som nyfödd av ett advokatpar som är barnlösa. Flickans ursprung är väldigt oklart, nåt adoptivföräldrarna inte bryr sig om. Först. Framför allt pappan är totalt charmad av sin dotter, men mamman blir allt mer misstänksam och börjar nysta i flickans förflutna.

Det här var inte nån jättespännande film och framför allt inte en av de bättre Omen-filmerna. Men jag är snäll och Toffelomdömet blir medel. Det var trots allt lite kul att se gamla locktångsfrisyrer och jeans som sitter uppe i armhålorna.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

OrphanNästa film blev Orphan (2009) på Kanal 5. Vi missade en hel del i början eftersom jag hade fått för mig att vi redan hade sett filmen. Återigen är huvudpersonen en ond liten flicka som adopteras av ett par. Paret har två barn sen förut, en son och en döv liten dotter. Den adopterade Ester blir på sätt och vis ett substitut för deras tredje biologiska barn som är dödfött. Ester är minst lika vidrig som Delia, men hon är mer manipulativ och det är mer uttalat att hon vill ha pappan för sig själv…

Toffelomdömet blir lite högre för Orphan än för Omen II.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PrometheusPå lördagskvällen bänkade vi oss
i min soffa och fåtölj. Först såg vi filmen Prometheus (2012) som jag hade spelat in åt Anna i veckan från TV3. Lite nyfiken var jag dock själv, så vi tittade tillsammans. Det här är en science fiction-film och jag är ingen större fan av såna filmer. Men det är bra skådespelare, bland andra Noomi Rapace, och faktum är att jakten på människans ursprung, som filmen handlar om, blir en obehaglig resa in i framtiden. Ett par forskare, där Noomi Rapace spelar en av dem, har hittat grottmålningar på olika ställen. De reser in i framtiden och hamnar på en plats där även nån från Alien har landat en gång tidigare… Filmen hänger alltså på sätt och vis ihop med Alien-filmerna, men om det är en prequel eller en spin off-film är oklart.

Toffelomdömet för Prometheus blir förvånansvärt högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


A nightmare on elm street 2010Andra film på lördagen
blev Terror på Elm street (2010) och den visades på TV12. Det här var alltså en nyinspelning av den gamla skräckfilmen och på engelska heter denna A Nightmare on Elm Street. Tyvärr hade jag ganska nyligen (för två år sen) sett filmen. Här kan du läsa vad jag tyckte om den då! I kväll blev jag fortfarande rädd, men mest hoppade jag till av alla effekterna, framför allt ljuddito. Det är en sjuk mardröm om en galen typ i randig tröja som jagar ett gäng ungdomar, varav en med ADHD, bara för att han vill ha ihjäl dem.

Toffelomdömet för Terror på Elm street (2010) har sjunkit sen 2013.

rosa toffla minirosa toffla mini


Halloween IITredje film på lördagen 
blev Halloween II (2009). Även den gick på TV12. Michael Myers går igen, men tyvärr mindes jag alltför lite från den första filmen för att uppföljaren ska ge mig nåt. Det är bara blodigt och vidrigt. En galning går lös och har ihjäl alla han möter, ungefär. Michael Myers har i vart fall rymt från mentalsjukhuset och nu söker han sig till sina hemtrakter igen för att leta efter sin syster.

Toffelomdömet för Halloween II blir lågt. Det är inte spännande, bara blodigt och meningslöst. Vi såg bara knappt en timme av filmen.

rosa toffla mini


Det var mina och Annas filmer i helgen. Har DU sett några??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Olle Lönnaeus var ett nytt namn på deckarhimlen för mig. Tack vare snälla Lena, Anna-Lena, Linda och Anders fick jag hans debutbok Det som ska sonas i den underbara julkorgen i december. Och nu har jag läst denna av Svenska Deckarakademin prisade deckare.


Vinnare av Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.


Konrad Jonsson är journalist.
Efter en hemsk upplevelse utomlands har han förlorat fotfästet i tillvaron. Och som grädde på moset mördas hans adoptivföräldrar Signe och Herman. Därför måste han återvända till den byhåla han lämnade när han var ung. Tillbaka i Barndomsland börjar Konrad fundera över vad som hände hans polska biologiska mamma som pålötsligt en dag försvann. Konrad blir misstänkt för mordet på adoptivföräldranra, men sen hittar polisen de troliga förövarna i ett par albanska unga män. Rasismen frodas i byhålan – precis som den gjorde när Konrad var barn…

Redan omslaget på boken tilltalar mig! Det visar ett dimomhöljt, lite äldre hus i en grässluttning. Mystiskt! Och mystiskt är mordet på det gamla paret liksom den försvunna polskan. Olle Lönnaeus, precis som sin huvuperson journalist, klarar debuten finfint. Detta är en spännande deckare, men kanske lite mer en psykologisk thriller med det ständigt aktuella ämnet rasism som viktig ingrediens. Slutet överraskar!

Språket är lättflytande trots att en del meningar blir lite i längsta laget. Den enda egentliga språkliga invändningen jag har är mot ordet

pelargonia

som nämns två gånger. Heter det inte pelargon? Blandar författaren ihop det med begonia? Eller är det dialektalt?

Strunt samma! Det här är en debutdeckare som får medelbetyg med plus av mig. För Olle Lönnaeus kan säkert ännu bättre!

Read Full Post »

Tänk att ett kommatecken kan göra sån skillnad. Jag menar, ett bögpar har anmält sig som villiga at adoptera och blir överlyckliga att få en Patrik på 1,5 år. Men glädjen blir inte långvarig när det visar sig att kommatecknet är på fel plats och grabben som kommer till dem är 15… Filmen Patrik 1,5 (2008)gick på nyårsdan på SvT 1.


Göran och Sven ska få en son.

                                                                                                                                                    Bögparet Göran och Sven, suveränt spelade av Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson, har anmält intresse för att adoptera ett barn. Och nu ska deras dröm bli verklighet – det ska komma en Patrik, 1,5 år. De har flyttat till en villa i en typisk villaförort och nu saknas bara ett barn. De inreder en barnkammare när de får besked att de blivit godtagna som adoptivföräldrar. Men allt blir förstås fel när Patrik verkligen dyker upp. Han är nämligen 15 år, småkriminell och homofob.

I tidningen klassades den här filmen som komedi. Jag skulle vilja säga att den är mer än så, snarare ett drama med vissa roliga inslag. De djupare och allvarligare inslagen är emellertid flera och dessa gör den här filmen till en riktig pärla! Inte nog med att den ”skojar med” grannars låtsastolerans, den tar upp homfobiska inslag i vardagen som så kallade normala par aldrig skulle råka ut för. Samtidigt berättas en historia om ett typiskt, vanligt par, med vanliga problem – och en trädgård att sköta.

En underbar film, Ella Lemhagen! Högsta betyg.

Read Full Post »