Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘studietid’

Ett inlägg om hur det är.


 

Muffins och bok

Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)

Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)

Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.

Solnedgång den 24 aug 2015

Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.


Det börjar gå mot höst.
Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.

Mitt fynd, Pardans av Birgitta Holm, för tio kronor.

Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.

Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…

Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!

Pelargon

En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.

Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.

Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.

Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Att Olof Palme var en stor liten man begrep jag för ett tag sen när jag plöjde Henrik Berggrens biografi över honom. För när Olof Palme hade sin storhetstid i Sverige var jag fortfarande rätt mycket ett barn. Det var därför med stor nyfikenhet jag bänkade mig idag på förmiddagen för att se första delen av dokumentärfilmen om Olof Palme, en film av Kristina Lindström och Maud Nycander. (Vad jag förstår är TV-versionen inte bara tredelad, den innehåller mer än filmen.)

Olof Palme

Olof Palme. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I den här första delen
får vi kort se glimtar från Olof Palmes barndom och studietid i USA. Han kommer liksom av en händelse in i politiken när Tage Erlander anställer honom. Och många frågar sig om denne Palme, uppvuxen i högreståndsfamilj på Östermalm, verkligen är socialdemokrat. Vi tittare får se bilder och filmer från såväl yrkesliv som familjeliv. Dessa är blandade med kommentarer från vänner, kollegor, fru Lisbet och sönerna.

Nej, min tid som socialdemokrat var kort. Icke desto mindre är jag fascinerad av Olof Palme och jag slås över hans lysande intellekt, bland flera förmågor.

Jag tycker att den här filmen är ett mästerverk, med dess blandning av historia och nutid. Del ett får högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Olof Palmes liv blev alltför kort.

Read Full Post »

Det är inte mycket man pallar så här på fredagskvällen. Men jag stod faktiskt inte ut med mina dammiga golv. Kom ju på att jag har en alldeles underbar tingest i mitt städskåp – en swiffer! Jorå, även Tofflan kunde förr i tiden gå på TV-reklam. Det här städredskapet är emellertid toppen mot damm – själva tingesten är lätt, man kommer åt på såna där jobbiga ställen som under och bakom soffan och framför allt: den är tyst!

En swiffer.


Jag köpte min swiffer
för ganska många år sen och jag vet inte om den fortfarande finns att få tag på ute i handeln. Men bra är den och underskattad av mig! Nu har jag emellertid återfunnit i gömmorna och nu ska den få tjänstgöra ända tills trasorna tar slut. För frågan är ju om det finns nya trasor att köpa…

Ett annat favoritstädredskap jag har är den mindre dammsugaren som jag fick av mamma. Den älskar jag! Om swiffern fixar de dammiga golven, fixar dammsugaren de smuliga golven.

Ett favoritredskap.


Men…
och det är nu snart jag kommer till poängen med det här inlägget… Så här på fredagskvällen är man ibland så trött att man bara vill grina. Då plockar jag fram en Snickers och…


Nej det gör jag INTE! Jag tog mig i kragen och gick ut med sopor. Som belöning skulle jag hämta in ett par starköl för att ställa på kylning. Det var då jag insåg att jag verkligen inte är städmanisk – trots att jag försöker ge sken av det. Ölplattan står nämligen i förrådet. Och i förrådet är det så fullt att det bara finns en ruta om typ 30 cm² att stå på. Resten är belamrat. Från golv till tak, till och med på väggarna.

Nu ska du faktiskt inte få se eländet, men däremot denna påse som grannen, som jag delar förrådsrum med, har ställt utanför sitt förråd. Jag fick mig ett gott, internt skratt när jag såg texten, för mitt förråd ser allt annat än GREAT ut…

”You look great…” OBS! Det är grannens påse och grejor runt om som faktiskt står på gemensamt utrymme i förrådsrummet. Men med tanke på att de är fyra och jag en tycker jag att det faktiskt är OK om de tar det utrymmet… 


Kanske borde jag ställa mig
på nån bakluckeloppis nånstans nån gång och försöka kränga en del saker. Mycket är det nämligen inte fel på. Jag har till exempel

  • gamla vinterjackor (för små/trasiga dragkedjor)
  • ett par mattor (fel färger för mitt hem)
  • uppslagsverk (från 1800 kallt)
  • blomkrukor (till förbannelse…)
  • en massa ungdomsböcker, typ Kitty, Tvillingdeckarna, Fem med mera (och till och med mammas gamla Kulla-Gulla och pappas Bill-böcker…)
  • delar från ett par tidigare perkolatorer (reservdelar!)
  • en gammal dator (jag orkar inte bära ut den till kärlet för elektronikskrot)
  • pärmar från studietiden (massor av bra papper om krukskärvor från Kreta och Gustaf Fröding, för att ge dig ett hum om bredden)
  • leksaker (som jag av nåt skäl skaffat mig som vuxen – förutom den gamla Televinkendockan från 1960-talet)
  • bordtennisracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)
  • badmintonracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)’
  • lovikkavantar (jepp, hemstickade, som mammakusinen B:s mamma har stickat. Tyvärr är det hål i samtliga…)

… med mera. Ja jisses… Bakluckeloppis var det. Och ”you look great”… Handlar inte om mitt förråd, inte…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag måste få lov att ge en eloge till lokalblaskan och den söndagstidning jag just lagt till handlingarna! Hela TRE (3) artiklar/motsvarande fångade min uppmärksamhet och jag läste dem från A till Ö, så att säga. Wow!..

  • En av artiklarna publicerades med anledning av Strindbergsåret i år. August Strindberg är en av mina gamla favoriter. Under studietiden plöjde jag åtskilliga av hans verk – och genomled, om än på visst avstånd – alla hans kval, perioder, skilsmässor med mera.


Det sades i min ungdom att jag hade vissa utseendemässiga drag gemensamt med min favoritförfattare. Om man tittar på denna bild, av en ung August, skulle det möjligen kunna vara munnen. Och håret. Alltid håret.


När nu snart årets första månad
är till ända var det verkligen på tiden att också lokalblaskan uppmärksammade Strindbergsåret. Av nån  outgrundlig anledning väljer emellertid lokalblaskan en annorlunda vinkling: man tar upp Ann-Sofie Lönngrens forskning om ett queerteoretiskt perspektiv i Strindbergs dramer. Man kan verkligen, som artikelförfattaren John Sjögren också gör, fråga sig om inte allt är sagt/skrivet/forskat kring August Strindberg. Ann-Sofie Lönngren håller med om att det finns mycket forskat på Strindberg:

[…] Det är helt bisarrt hur mycket forskning det finns om Strindberg. Men vad gäller hans texter är de så oerhört mångbottnade att de låter sig läsas utifrån frågor som är aktuella även i dag. De öppnar sig också ganska villigt för olika kritiska perspektiv, såsom de könskonstruktivistiska och icke-heteronormativa läsningar som jag själv ägnat mig åt. […]

Ann-Sofie Lönngren disputerade 2008 på erotiska trianglar i August Strindbergs dramer. Även detta kan tyckas… väldigt smalt… Men hon poängterar i artikeln att det är Strindbergs texter som är intressanta och att forskningen har kommit långt från personen Strindberg. Och hon avslutar med att spekulera om August Strindberg i framtiden:

[…] Jag tror inte Strindberg kommer att vara lika intressant och aktuell om hundra år. […] 

  • Nästa artikel som fångade min uppmärksamhet var den om Lillemor Östlin, Hinsehäxan. Kvinnan som den nyligen visade TV-serien handlade om. Tyvärr finns artikeln inte att läsa på UNT:s hemsida, men faktum är att den är så intressant att det faktiskt är värt att köpa papperstidningen idag för den! Men strunta då i att följa sidangivelserna på Kulturdelens förstasida som är fel. Rätt sidnummer för artikeln är åtta och nio, som det står på A-delens förstasida…

Artikeln om Lillemor Östlin är välskriven och signerad Marie Ström. Läsaren får glimtar ur TV-serien, som grundar sig på Lillemor Östlins självbiografi, men också på hur Lillemor Östlin lever idag:

[…] 71-åriga Lillemor Östlin är klädd i en elegant pälskappa, färgglad halsduk, har shoppingkassar i händerna […] Hon ser mer ut som en välbeställd kulturtant än en kvinna som tillbringat runt 25 år i fängelse, […]

Vidare får vi också veta om dagens Lillemor Östlin att hon släktforskar med en av döttrarna, att ett av barnbarnen planerar att bli polis och att Lillemor Östlin fortfarande missbrukar amfetamin. Hösten 2010 släpptes hon fri från den senaste fängelsevistelsen. Men nu berättar jag inte mer, köp tidningen och läs!

  • Sist, men definitivt inte minst, vill jag nämna Sysslingens krönika med rubriken Uppsala och nazismen. Inte heller den finns att läsa på nätet. Redan krönikans huvud gladde mig eftersom där finns en med verkligheten överensstämmande bild på herr Alkarp. Äntligen! Ämnet för krönikan fattar du om du är normalbegåvad och har läst dess rubrik några rader upp i det här stycket.

Det akademiska Uppsala under 1930- och 1940-talen skildras ofta som tyskvänligt i betydelsen rasistiskt. Men, som Sysslingen skriver i sin krönika

[…] Verkligheten berättar trots allt en helt annan sida av Uppsala, en historia som är både ljus och hoppingivande. Det är berättelsen om nazister, fascister och SS-frivilliga. Men det är också berättelsen om den betydligt större skaran antinazistiska Uppsalabor, de som gömde politiska och judiska flyktingar […] om professorer som saboterade den tyska infiltrationen, om studenter som under sina resor till Tyskland riskerade sina liv  genom att överlämna brev till de politiska flyktingarnas familjer och om poliser som vägrade acceptera de nazistiska kollegor som under påsken 1843 satte kårens anseende i fara. […]

Om dessa fyra dagar, varav min födelsedag IGEN! – minns du datumet för Tjernobylkatastrofen så vet du också vilken dag jag fyller år – är en av dem, handlar Sysslingens pjäs 4 Dagar i april. Den har urpremiär här på Uppsala stadsteater den 18 februari. Se den, för f*n! Det tänker jag göra om jag får ihop till biljetten!..

Read Full Post »

Relationer kan vara svåra att beskriva och få grepp om när man står utanför. E och jag lärde inte känna varandra förrän i vuxen ålder. Vi träffades nämligen under studietiden i Uppsala och det var ett märkligt möte!

Då och då hände det att jag fick kommentarer som

‘Men jag såg dig ju där borta på X, hur har du hunnit hit före mig?’

eller

‘Så konstig du är! Du skulle ju inte gå ut i kväll. Nu är det TREDJE gången du säger så – och sen träffas vi ute i alla fall! Varför är du så av och på?’

Det gick nästan ett år. Många kommentarer liknande de två ovan nådde mig. Först flög de förbi, jag viftade irriterat bort dem, men så insåg jag att det låg en hund begraven.

En sen kväll kom en av mina närmaste vänner springande till mig med andan i halsen. Han sa:

‘ Kom! Skynda, kom med här! Det är någon du bara MÅSTE träffa!’

Jag hade verkligen ingen lust, men eftersom jag just slutfört en hemskrivning tänkte jag att en nypa frisk luft inte vore helt fel. Raskt slängde jag på mig ytterkläderna och skor och så var vi på språng.

Och vi stannade inte förrän jag stod öga med en person som fick mig att tappa hakan, spärra upp mina ljusblå och bli förstummad. Det var E och detta var vårt första möte. Sedan den dagen var vi oskiljaktiga.

Read Full Post »