Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mentalsjukhus’

Ett inlägg om filmer.


 

Den här helgen blev en riktig filmhelg. Vad passar väl bättre än att krypa upp i soffa och fåtölj och glo på lite fiktiv spänning medan mörkret är kompakt utanför?

 

Omen IVFörst ut var filmen Omen IV (1991) som vi såg på Tv12 hos Fästmön. Damien, den ondskefulle lille pojken och sedermera mannen, är död. Men som ett under (?!) lever han vidare i flickan Delia. Delia adopteras som nyfödd av ett advokatpar som är barnlösa. Flickans ursprung är väldigt oklart, nåt adoptivföräldrarna inte bryr sig om. Först. Framför allt pappan är totalt charmad av sin dotter, men mamman blir allt mer misstänksam och börjar nysta i flickans förflutna.

Det här var inte nån jättespännande film och framför allt inte en av de bättre Omen-filmerna. Men jag är snäll och Toffelomdömet blir medel. Det var trots allt lite kul att se gamla locktångsfrisyrer och jeans som sitter uppe i armhålorna.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

OrphanNästa film blev Orphan (2009) på Kanal 5. Vi missade en hel del i början eftersom jag hade fått för mig att vi redan hade sett filmen. Återigen är huvudpersonen en ond liten flicka som adopteras av ett par. Paret har två barn sen förut, en son och en döv liten dotter. Den adopterade Ester blir på sätt och vis ett substitut för deras tredje biologiska barn som är dödfött. Ester är minst lika vidrig som Delia, men hon är mer manipulativ och det är mer uttalat att hon vill ha pappan för sig själv…

Toffelomdömet blir lite högre för Orphan än för Omen II.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PrometheusPå lördagskvällen bänkade vi oss
i min soffa och fåtölj. Först såg vi filmen Prometheus (2012) som jag hade spelat in åt Anna i veckan från TV3. Lite nyfiken var jag dock själv, så vi tittade tillsammans. Det här är en science fiction-film och jag är ingen större fan av såna filmer. Men det är bra skådespelare, bland andra Noomi Rapace, och faktum är att jakten på människans ursprung, som filmen handlar om, blir en obehaglig resa in i framtiden. Ett par forskare, där Noomi Rapace spelar en av dem, har hittat grottmålningar på olika ställen. De reser in i framtiden och hamnar på en plats där även nån från Alien har landat en gång tidigare… Filmen hänger alltså på sätt och vis ihop med Alien-filmerna, men om det är en prequel eller en spin off-film är oklart.

Toffelomdömet för Prometheus blir förvånansvärt högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


A nightmare on elm street 2010Andra film på lördagen
blev Terror på Elm street (2010) och den visades på TV12. Det här var alltså en nyinspelning av den gamla skräckfilmen och på engelska heter denna A Nightmare on Elm Street. Tyvärr hade jag ganska nyligen (för två år sen) sett filmen. Här kan du läsa vad jag tyckte om den då! I kväll blev jag fortfarande rädd, men mest hoppade jag till av alla effekterna, framför allt ljuddito. Det är en sjuk mardröm om en galen typ i randig tröja som jagar ett gäng ungdomar, varav en med ADHD, bara för att han vill ha ihjäl dem.

Toffelomdömet för Terror på Elm street (2010) har sjunkit sen 2013.

rosa toffla minirosa toffla mini


Halloween IITredje film på lördagen 
blev Halloween II (2009). Även den gick på TV12. Michael Myers går igen, men tyvärr mindes jag alltför lite från den första filmen för att uppföljaren ska ge mig nåt. Det är bara blodigt och vidrigt. En galning går lös och har ihjäl alla han möter, ungefär. Michael Myers har i vart fall rymt från mentalsjukhuset och nu söker han sig till sina hemtrakter igen för att leta efter sin syster.

Toffelomdömet för Halloween II blir lågt. Det är inte spännande, bara blodigt och meningslöst. Vi såg bara knappt en timme av filmen.

rosa toffla mini


Det var mina och Annas filmer i helgen. Har DU sett några??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En gång, för ganska många år sen nu, träffade jag på en författare vid namn Marie Hermanson. Det var en ren slump. Men vilken lyckoslump! Sen dess har jag försökt läsa ALLT som Marie Hermanson har skrivit. Nu sist Himmelsdalen, inköpt för nån tio på Myrorna för ett tag sen när Fästmön och jag var där en lördag och botaniserade.

Himmelsdalen
Himmelsdalen – paradis eller inferno?


Daniel åker till Himmelstal
för att besöka sin tvillingbror Max. Himmelstal är en sorts mentalsjukhus. Allt där är fint och vackert och känns väldigt öppet. Max ber Daniel ta hans plats i några dagar medan han i hemlighet reser ut för att ordna upp sina affärer. Men Max kommer inte tillbaka. Och Daniel inser att Himmelstal inte är så paradisiskt som de första intrycken gav vid handen. Det är en sorts Hotel California

[…] you can check out any time you like, but you can never leave […]

Den här boken har många bottnar. Jag får associationer till Thomas Manns Bergtagen, men också till Franz Kafkas böcker. För ingenting är som det ser ut att vara på det här ”sjukhuset”.

Det blir högsta betyg för denna märkliga och läskiga historia, som INTE är nån deckare, nota bene!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Hemkomna från födelsedagsresan blev Fästmön och jag bjudna på indonesisk mat av Zyrenna – TACK!  Sen bänkade vi oss för att se Shutter Island (2009), inspelad på DVD:ns hårddisk eftersom filmen gick på TV4 för ett tag sen. Och TV4 kan man ju inte titta på om man ska se film eftersom man blir galen på all reklam. En inspelad film, däremot, går att spola fast forward när det är reklam.

En kuslig ö.


Året är 1954.
Polisen Teddy Daniels och hans nya partner Chuck åker till en ö, Shutter Island. Där finns ett mentalsjukhus som härbergerar galna mördare av båda könen. Teddy och Chuck ska utreda en rymning av en kvinnlig mörderska.  En storm gör att Teddy och Chuck blir kvar på ön – där elektriciteten slutar fungera. De rotar vidare och snart inser Teddy att nånting inte är riktigt som det ska med mentalsjukhuset…

Det här är en riktigt kuslig film. Man får lite Lost-känsla, men till min glädje får man också en logisk förklaring till allting i slutet. Fram till dess är det emellertid ganska snurrigt och invecklat. Det blir högt betyg, men inte högsta på grund av den röriga storyn.

Read Full Post »

Inte förrän det nästan är dags för veckans Babel har jag kunnat se förra veckans, inspelade på min DVD-hårddisk! Så blir det ibland och naturligtvis handlar det om prioriteringar. Förra veckans program hade fokus på en 80-åring. Och så blev det lite annat också, som vanligt.

Spontandiktartramsets, Dokudiktens, författare var denna gång Jonas Jonasson. Den som är intresserad kan se detta på Play, själv spolade jag fast forward…

Tomas Tranströmer fyllde 80 år och programmet var till stor del en hyllning till denne poet.


Tomas Tranströmer himself. (Bilden är tagen av Ulla Montan och lånad av mig från Bonniers hemsida.)

                                                                                                                                                        Först ut att hylla Tomas Tranströmer var Marie Lundström och Alex Schulman. Alex Schulman lyckades kalla Tomas Tranströmer ”Gubben” och var allmänt nonchalant och självfixerad. Trist att Schulman ALLTID måste ha den stilen! Båda två är emellertid stora Tranströmer-fans. Därpå följde ett Hemma-hos-reportage i det Tranströmerska hemmet. Tomas Tranströmers böcker är översatta till många språk. Parallellt med diktandet ägnade han sig åt att vara psykolog. Sedan stroken har Tomas Tranströmer  haft svårt med de talade orden. Reportaget var underbart vackert – och lite ledsamt. Rörande var det när barnbarnet läste en av dikterna och när Tomas Tranströmer spelade ett vänsterhandsstycke på pianot. 

Åter i studion hade författaren Aris Fioretos anslutit. Tomas Tranströmer uppfattas som en dörr in till andra poeter, menade Aris Fioretos. En vacker bild, tycker jag. De tre studiopratarna plus programsvamlaren programledaren hade med sig var sin rad ur Tranströmers diktning.

Gratulanter i form av författare från andra länder lämnade sina inspelade grattis. Peter Waterhouse, författare och översättare, kom till studion för att tala Tranströmer. Peter Waterhouse vars bok Pappren mellan fingrarna nyss getts ut på svenska, översatt av Aris Fioretos. (Ja jag VET! Babel är lite incestuöst, så där…) 


Pappren mellan fingrarna är nyligen översatt till svenska.

                                                                                                                                                   Peter Waterhouse, skorrande österrikare med ett minst sagt engelskklingande namn, berättade om sin första kontakt med Tomas Tranströmer. Som student såg han en bok – vars titel han trodde var Tranströmer… Diskussionen kom in på svenskhet och Waterhouse kom fram till att svenskhet är

More language, less words

Intressant reflexion… Daniel Själin såg ut som om han inte fattade nåt. (Förvånar mig inte.)

Lite plats blev det för några andra författarporträtt. Ko Un, för övrigt en av Tranströmer-gratulanterna, fick besök av Babel hemma i Seoul. Författaren och före detta munken var omgiven av högar av böcker och reportern erkände att han hela tiden var rädd att böckerna skulle ramla ner i huvudet på författaren. Ko Uns författarskap är gigantiskt. Det består främst av korta och kärnfulla dikter, mycket präglade av kriget och de fyra självmordsförsöken.

Nästa gäst i studion var författaren Beate Grimsrud. Hennes senaste roman, En dåre fri, handlar om en pojkflicka med fyra röster inombords och som varvar författarframgånger med att vara inlagd på mentalsjukhus. En spännande författare som dessutom är dyslektiker. Först skriver Beate Grimsrud sina böcker på svenska, därefter på hemspråket norska.


Författarframgångar varvas med vistelser på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                 Veckans kommande Babel har annan sändningstid och går på långfredag. Programmet handlar om påskdeckare!

Read Full Post »

Idag vet jag inte vad som har hänt med mig. Plötsligt verkar jag inte kunna klockan längre eller så håller jag på att bli dement. Först glömde jag ju att dammsuga två rum och sen höll jag på att glömma att åka och hämta Fästmön klockan halv två från jobbet. Hon skulle nämligen till ett möte på andra sidan stan och det var VIKTIGT att INTE KOMMA FÖR SENT. Fyra minuter i halv två FLÖG jag upp från stolen, slet åt mig jeansen i badrummet och simmade ut till garaget. Ja för nu när vårsolen faktiskt har lyst här idag har det smält en hel del snö… Man behöver typ simborgarmärket för att kunna ta sig till garaget…

Vi hann i god tid. Mötet var dessutom försenat. Anna väntade inomhus, jag vägrade träda över tröskeln till denna byggnad som en gång var mentalsjukhus och häckade därför i bilen.


Jag höll mig på behörigt avstånd från det gamla mentalsjukhuset.

                                                                                                                                                     Mötet var planerat att hålla på i ungefär en halvtimma, men det hela blev nu nästan totalt en timma. Jag hade tyvärr ingen toalett i bilen, vilket jag funderar på att installera, men när jag blev hungrig hittade jag lite bilgodis i det ena handskfacket. För den andliga spisen stod boken jag läser just nu – en väldigt annorlunda roman, kan jag meddela… Jag köpte den, inbunden och fin, för endast 69 pix på bokrean.


En påse bilar finns ALLTID i min bil. Och så hade jag en bok att roa mig med också.

                                                                                                                                                      Efter mötet blev det en tur till Stormarknaden, för jag hade lovat Anna en semla eftersom det är fettisdag. Vi inhandlade lite ”kallt” till middag och så fyndade jag en burk cola-bonbons för tio kronor – mest för att burken är fin! 😀


Fin burk, men cola-karamellerna smakade sisådär.

                                                                                                                                                           Efter mat och kaffe satte jag mig en stund vid pusslet för att försöka få ihop ramen. Men det fattas en fyra, fem bitar och jag misstänker starkt att Hortellskan och hennes kära K har varit här igen och mixtrat. Den här gången har de inte bytt ut bitar från ett annat pussel. Nu har de varit mycket mer förslagna och sågat så att alla kantbitar passar precis överallt på kanterna. Mycket illvilligt, må jag säga.

Nu är det alldeles svart utanför fönstret och det går inte alls att pussla. Sitter en stund här vid datorn för att skratta elakt se när alla gissar fel på den senaste bildgåtan! 😆

Read Full Post »

Ett år på mentalsjukhus. Detta är tid och plats för Karin Fossums bok De galnas hus, en bok som inte var helt enkel för mig att ta mig igenom.


En roman om ett år på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                           Den 24-åriga tjejen Hajna hamnar på Vardens mentalsjukhus, en låst avdelning, efter att hon har kastat sig genom ett skyltfönster. Det enda hon vill är att dö. Hon slutar äta – tills detta upptäcks. Hajna är en betraktare och det är genom hennes ögon vi får följa de olika karaktärerna på avdelningen – såväl patienter som personal. Ett år blir Hajna kvar på sjukhuset. Sjukhuset, som är en isolerad plats, ett ställe dit världen utanför inte når. En tillflykt medan Hajna väntar på döden.

Det har varit otroligt svårt för mig att ta mig igenom den här boken. Jag tror att man kanske ska undvika att läsa den när man bär på en sorg. Samtidigt är jag sån att jag gärna vill möta mina demoner. Dessutom ger jag ogärna upp. Att ge upp att läsa den här boken var otänkbart.

Många tankar passerar genom huvudet under läsningen. Genom Hajnas betraktelser noterar läsaren att det inte är så stor skillnad mellan patienter och personal – alla är de människor. Och döden, döden finns överallt.

Det här är ingen särskilt tjock bok, den är på 326 sidor i inbunden utgåva. Men den är tung. Tänk på det innan du tar den för att läsa. Jag tog den på Återbruket – och betalade tio kronor för den. Det var en väl använd guldpeng!

Karin Fossum har skrivit dikter och noveller, men är säkert mest känd för sina deckare med polisen Konrad Sejer i huvudrollen. Några psykologiska romaner har hon också skrivit – som denna. Hennes deckare är också snarare psykologiska thrillrar.

Högt betyg!

Read Full Post »

Mitten av veckan och inte är det mycket nytt under solen. Solen, för resten, den lyser med sin frånvaro. Det har till och med gått ut varningar om snö. Inget här än så länge, tack och lov! Jag börjar ångra att jag satte min servicetid inklusive hjulbyte på bilen så sent som den 29 november…

Fästmön börjar klockan 13 idag så det blev sovmorgon. Jag kom på det först sent igår kväll. Tänk om jag hade purrat henne tidigt… Nu behövdes ingen purrning för det skötte de boende i huset om så bra. Dörrar som smällde, telefonsamtal med megafon och så, det bästa av allt, lite musik på högsta volym. Anna sa att det var en Robyn-låt, men det spelar ingen roll. Jag blir skitsur. Det har jag emellertid inget för, så det är bara att inse att SOMLIGA som bor i där här huset inte kan stava till – eller snarare förstå betydelsen av ordet

HÄNSYN…

Himlen är grå, det är regn i luften och det blåser. Björken utanför har fått ett alldeles gult lövverk. Ljuset är kasst idag, så det blir ingen promenad med mobilkameran i eftermiddag. Det var för övrigt nån som tyckte att jag skulle anmäla mig till lokalblaskans höstbildtävling. Priset är bara så otroligt trist – en framkallning av digitalbilder – och så har jag inte lust att fota barn eller hundar – det är nämligen den typen av bilder som alltid vinner.

På jobbfonten lite nytt. Hittade ett spännande och intressant jobb igår kväll som jag vet att jag skulle klara med bravur och dessutom skulle tycka vara roligt och givande. Knåpade ihop en ansökan som jag mejlade in tillsammans med mitt CV. Men ärligt talat börjar jag blir rätt luttrad nu. Det är ett stort motstånd att övervinna innan jag sätter mig ner och skriver ansökningar. Det känns bara så meningslöst.

Denna fråga återstår emellertid: Är det nån som känner till företaget Bloggpengar.net???

Meningslöst känns det också att sy ihop bokprojektet. Boken är mer än halvfärdig, men jag har tappat såväl gnista som… ork? Förmåga? När jag jobbade som mest intensivt med den fyllde den en renande och tömmande funktion. Idag känns den mera som nåt passé.

I eftermiddag tänker jag stå framför TV:n och stryka medan jag glor på en film på DVD:n. Har massor inspelat där. Sen borde jag läsa ut min bok, men den är så jobbig. Kunde kanske ha valt en bok med en annan scen än en avdelning på ett mentalsjukhus. Inte särskilt uppiggande läsning, om man säger så.

Anna såg Tant skutta iväg förut och ibland känns det som om hon, det vill säga Tant, är bättre än jag på att ge sig ut. Det känns som om jag vill dra mig in i min kokong och stanna där tills min stora, starka pappa kommer och knackar på och säger:

Allt är som vanligt igen! Du kan komma ut nu.

Men allt blir aldrig nånsin som vanligt igen.

Duschad och ren i håret kan jag åtminstone erkänna att jag doftar gott. Ännu bättre blir det med ett tandborstsvarv. Benet är betydligt bättre idag och jag har inte ens smörjt det. Alltid något…

Read Full Post »

Older Posts »