Inte alltid glasklart

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.

---

 

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.

Inte har jag nåt emot att diskutera saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När blodsbanden brister

Ett inlägg om en bok.

---

 

Redan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Internettroll är bara otroligt jobbiga

Ett trolleri trollera-inlägg.

---

 

Typiskt troll.

I torsdags läste jag en intressant artikel i Metro på nätet. Artikeln handlar om internettroll och det är sociala medier-experterna Brit Stakston och Fredrik Wass som Metro har pratat med. Att Brit Stakston är expert på sociala medier vittnar bland annat det faktum om att hon så sent som för några dar sen blev prisad med 100 000 kronor för sin kunskap av Borås stad och Högskolan i Borås. Fredrik Wass är senior rådgivare vid Intellecta Corporate. Två synnerligen kunniga på området, alltså.

Jag läser och tar in och tänker efter… För kanske som de allra flesta tänker jag, när jag hör ordet

internettroll/nättroll

på folk som är extrema på ett eller annat sätt. Typ generella näthatare, rasister, sexister och såna. Men faktum är att Metroartikeln redan i början fastställer att internettroll kan vara

[…] en person som skriver på sociala medier bara för att vara jobbig, för att irritera folk […] Den gemensamma nämnaren är att de är otroligt jobbiga att ha att göra med. […]

Visst är det så! Men frågan är hur man drar sig ur en eventuell diskussion med troll. Brit Stakston och Fredrik Wass levererar nio tecken på ett typiskt internettroll, men inte så många råd hur man hanterar troll. Nåja, låt oss gå igenom punkterna:

1. 

   Troll lite von oben.

   Trollet söker aldrig konsensus.
   Nej, inga relevanta motargument. Syftet är ju enbart att sabba diskussionen, göra den ointressant. Att plötsligt byta åsikt kan få vem som helst både konfunderad och frustrerad.

2. Trollet kan byta åsikt ofta.
   Jajamens, sånt känner vi igen! Ett annat syfte med trollets intervention är ju att aktivt skapa konflikter. Ungefär som en tonåring som försöker spela ut föräldrarna mot varandra för att få sin vilja igenom…
3. Trollet är ofta anonymt – men behöver inte vara det.
   Jag känner till både ett och två trollnamn, fast jag känner ingen av dem, har inte träffat dem i verkliga livet. Enligt Fredrik Wass hänger detta ihop med att vara ett troll mer handlar om beteende, ett sätt att vara, oavsett om man använder sitt eget namn eller är anonym.
4. 

   Internettroll låtsas ofta vara flera olika personer.

   Trollet framställer sig ofta som att hen är flera personer.
   Känns igen! Jag har fått de mest fantasifulla namn som besökare. Syftet med detta är förstås att få det att se ut som om trollets åsikt är vanlig – alltså att flera/många tycker likadant fast det bara är en enda person.

5. Du kan inte ”vinna” en diskussion mot ett troll.
   Nej, det är sant. Syftet från trollets sida är ju att skapa en frustration, inte att diskutera. Mitt sätt att hantera det är tystnad.
6. Att ”mata” trollet hjälper inte.
   Nej för 17! Jag håller med Fredrik Wall när han säger att trollen ska tigas ihjäl. Brit Stakston föreslår att man kan göra en mer övergripande kommentar. Men trollen är tidstjuvar och de skrämmer och vill tysta – gärna med hänvisning till yttrandefriheten, lägger jag till.
7. 

   Internettrollen försöker få ner dig på sin nivå.

   Trollen försöker få ner dig på sin nivå.
   Ja – och jag erkänner att de troll jag har råkat ut för lyckades med det en gång i tiden – för så där en fem år sen. Så länge har nämligen jag haft sällskap med ett internettroll, en person jag aldrig har träffat men som har lagt mig till sin dagliga agenda. Snacka om fixering… Brit Stakston säger att trollen vill dra ner mig i gyttjan och dunka mig i huvudet för att jag tänker fel. Precis så är det!

8. Trollen har ofta nystartade konton.
   Så kan det naturligtvis vara. Men som bloggare har jag råkat ut för åsiktsmaskiner som inte själva har bloggar där det finns all plats i världen att lufta sina egna åsikter. Fast det är ju inte det trollen vill, de vill ju, som sagt, bara frustrera och irritera. Däremot är det vanligt att de ser ut som ägg i profilbilden på Twitter.
9. 

   Internettrollen för en kamp mot etablerade medier.

   De för ofta en kamp mot etablerade medier.
   OK, allt som står i tidningen är inte sant. Men… att traditionella medier inte är att lita på tycker internettrollen, inte jag. Alla texter är skrivna av människor och hur noga en journalist är med att verifiera sanningshalten i saker och ting, kolla källor etc varierar. I det stora hela måste vi nog ändå lita på att de allra flesta inte fabulerar.

Tyvärr är det nog så att internettroll alltid lär finnas. Inte blir de snällare heller. De är bara otroligt jobbiga. Men man kan vägra ge dem utrymme. Det är mitt enda råd!

 

PS Även Jerry har läst artikeln och bloggat om den!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunalt, schlagerelände och lite samkönat

Ett som vanligt ganska blandat inlägg.

---

 

Som tur var hade jag inte bara ätit lunch igår, jag hade ätit sen lunch. Detta innebar att jag inte svalt ihjäl medan jag väntade på Anna.

Det var väldigt skönt att få hemmet rent igår. Nu kan jag göra roligare saker i helgen än att städa. Bara det att jag inte vet vad. Tråkmajan Fästmön jobbar till och med dubbla pass i morgon på pingstafton och på söndag jobbar hon från tidig morgon till eftermiddagen. Igår skulle hon ha slutat klockan 16. Jag kom som vanligt i tid, det vill säga några minuter i. Det var tur att jag hade min bok på gång med mig, för Anna fick jobba över. Och det var inte bara en liten stund, utan typ en och en halv timme… Men jag satt i bilen, trött efter städningen, med nervevade fönster och lät majsolen slicka mig i ansiktet. Sen åkte jag iväg och tankade också. Det tog en kvart. Anna har nu haft ny arbetsgivare i knappt två månader. Med det nya kan jag som närstående säga att det har kommit både bra saker och mindre bra saker. Utifrån sett. Jag vet ju inte hur det är inifrån. Fast jag funderade över sånt som bemanning. Den verkar inte vara särskilt tillräcklig, med tanke på att gårdagens ”jobba över” inte är nåt ovanligt. Ja, ja, det är väl så här det blir när Uppsala kommun leker affär.

Uppsala kommun, förresten… Jag läste nyss att kommunen ska fördubbla antalet platser för ensamkommande flyktingbarn. Det tycker jag är jättebra och lovvärt. Kommunalrådet Ilona Szatmari Waldau förklarar bland annat det tidigare låga mottagandet i lokalblaskan:

Ett skäl till det är den stora bostadsbrist som vi har. Men det är många kommuner som har en bostadsbrist och vi måste ta vårat ansvar […]

(Notera att hon sa ”vårat”. I skrift stavas det ”vårt”.)

Men vad händer med våra egna barn och bonusbarn, som inte får den hjälp de behöver? Jag tänker på yngsta bonusdottern, som vad jag vet, inte fick nån hjälp av Uppsala kommun till skolgång efter att ha gått i särskola trots normalbegåvning under hela grundskoletiden. Hon valde att flytta till en annan kommun i ett annat län, till och med. Där fick hon hjälp att börja plugga ganska omgående. Vad jag förstår håller Uppsala kommun fortfarande på att diskutera med sitt försäkringsbolag kring nån form av skadestånd. Det lär bli den enda hjälpen min bonusdotter får. Kanske. Det är snudd på skandal, tycker jag.

♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣

Eftersom gårdagen hade gått över i kväll innan vi kom hem blev det sen middag. Det var tur att jag inte bara hade ätit lunch igår för ovanlighetens skull. Jag åt sen lunch, dessutom. Därför klarade jag mig tills vi snabbt hade snott ihop en korvmiddag, min med mos, Annas med broccoli.

Tröstätning av popcorn pågick igår kväll.

Klockan 21 var det så dags för schlagereländet igen på SvT1, det vill säga semifinal två. Bäst var Conchita (men så smal hon har blivit!), sämst var trion programledare. Jag har nog aldrig sett maken till tråkigare trio. Tur att jag hade en skål med popcorn att tröstäta. Vad jag tyckte om låtarna vågar jag knappt skriva här, för då får jag schlagermaffian på mig. Men jag pyste lite på Twitter igår. Totalt sett kan jag säga att mina två favoriter är Serbien och Israel, Italien och Spanien har OK låtar, Tjeckiens manlige sångare har fin röst och Australiens låt är bra, men den kan ju inte vinna. Summering: jag tror att jag håller på Israel. Eller Serbien.

Skvallertidningar och choklad i Annas väska. Jahaja, hon har redan varit ute på ärenden…

Och så plötsligt blev det fredag. Jag lyckades ta en sovmorgon idag ända till klockan 7.15. Sen gick jag upp och satte mig vid datorn och var riktigt effektiv. Anna är ledig idag och vi ska ut på några ärenden såväl åt andra som åt oss själva. Vädret ser bara trist ut – mulet och blåsigt. Mycket mer än en smärre utflykt för ärenden samt matlagning hemma händer inte här idag. Men på Irland folkomröstar man om samkönade äktenskap. Premiärministern där är för samkönade äktenskap, vilket är lite roligt eftersom han är ledare för ett kristdemokratiskt parti. Jämför det med svenska kristdemokraternas partiledare och hennes åsikter…

Nu ska jag killa min nya kompis under hakan och sen kolla om kaffet är färdigperkolerat. Vad händer hos dig idag och i helgen? Skriv gärna några rader så blir jag så glad!

Min nya kompis.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öppet brev: Ge mig GD-posten!

Ett omorganiserat inlägg.

---

 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 

Det är här jag kommer in. För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.

Som steg två vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nya känslor och är du tyst på Fejan idag?

Ett pratsamt inlägg.

---

 

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)

Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???

Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas! ❤ ❤ ❤

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göran Hägglunds efterträdare: En journalist, kanske?

Ett spekulerande inlägg.

---

 

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har avgått – det har väl ingen missat? Han till och med twittrade om det strax före presskonferensen under vilken han skulle meddela sin avgång. Inget parti med ändelsen -demokraterna har hittills nånsin fått min röst i ett val, så jag kan inte påstå att jag bryr mig särskilt mycket. Men det klart, lite intressant är det att spekulera över vem som ska hoppa i pastor Hägglunds kappa.

En kandidat som förs fram av lokalblaskan är Ebba Busch Thor. Hon är ju känd härifrån Uppsalas offentliga verksamheter, både på kommunal nivå och länsnivå. När jag träffade henne, i mitt förrförrförrförra arbetsliv, gjorde hon ett allt annat än gott intryck på mig. Men som de flesta andra människor är hon utvecklingsbar. En lokalpolitiker uttryckte för ett tag sen sin beundran för Ebba Busch Thors rättspatos. Och det är ingen dålig egenskap!

Tänkbar kandidat nummer två är förstås Lars Adaktusson. En journalist och ett nyhetsankare från TV som vågade kritisera Den Store Janne Josefsson för att han använt sig av dold kamera.

Jag vet inte, jag, vad jag har för åsikt i frågan. Ingen alls, tror jag. Men det jag vet är att högskoleutbildade journalister inte är så bra på att stava. Eller vad sägs om den här bildtexten, klippt från artikeln om Ebba Busch Thor i lokalblaskan på nätet:

Hur svårt kan det vara att stava till intervju när det är nåt man jobbar med dagligen???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam i mitten

Ett trött, men nöjt inlägg.

---

 

Ensam i mitten…

Det är bra att träna på saker som man tycker är svåra. Igår var en hemsk dag. Eftersom jag är En Hemsk Människa passade jag på att vara hemsk mot mig själv. Och det gick alldeles utmärkt. Dessutom överlevde jag att gå på bio ensam, att sitta solo precis i mitten av alla stolsrader. För jag upptäckte att jag inte var ensam. Det kom flera som skulle se filmen och en och annan var, liksom jag, ensam. Men det var jag som satt ensam i mitten. HA! 

I natt blev det alldeles för lite sömn. Ändå vaknade jag åtta minuter före larmet klockan sju. Klockan elva hade jag en inbokad tid. Jag hann utföra sedvanliga arbetsuppgifter, duscha och slänga i mig en skål med fil innan det var dags att ge sig iväg i snön. Ja, det kom snöblandat skit i förmiddags och vid lunchtid från ovan. Dagens möte avlöpte bra. Jag blev lyssnad på, det antecknades, jag fick bekräftat saker, till exempel förtal (jag är inte helt dum i huvet alltså!) och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Det är fortfarande jag som sitter ensam i mitten, så att säga. Jag som måste bestämma hur jag vill gå vidare. Men jag får hjälp.

Efteråt hade jag en klumpvärk som hette duga. Man får det när man pratar om vuxna människor som beter sig sämre än barn. Barn är liksom inte alltid medvetna om att de är elaka, till skillnad mot vuxna människor. Hemma blev det macka, mjölk och en huvudvärkstablett samt därefter ett samtal med min vackra fästmö (idag är hon extra vacker!).

Jag är oerhört trött, men väldigt nöjd. För nu sitter jag ensam i mitten och stolarna i salongen rämnar inte, båten kapsejsar inte. Jag har tagit ansvar och jag har kommandot. Är det nån jag måste lita på nu så är det mig själv. Den här gången viker jag inte. Och jag är fortfarande stolt över att mina ord berör!

Du som läser just dessa ord får emellertid inte beröra mina ord. Samla i stället dina åsikter om dem i dina egna tankar. Det kan du kanske behöva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Jag har haft ett bra liv

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Gamla spår… och nya

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »