Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘baserad på verkliga händelser’

Ett inlägg om en bok.


 

En misstänkt liten kanelgiffelNånstans, nån gång och av nån blev jag tipsad om Karl-Johan Karlssons bok En misstänkt liten kanelgiffel. Jag letade utan framgång efter den under ett par år  – tills i slutet av november förra året. Jag var i Stockholm med min kära och goda vänner (FEM och Soffan) och DÄR och hittade jag boken… i källaren hos en bokhandel. Bokhandeln sålde ut boken, som var nån typ av restupplaga, för 65 kronor. Vilket fynd! Självklart slog jag till. Igår kväll läste jag ut boken.

Författaren är journalist och boken är baserad på verkliga händelser omkring en verklig person, i boken kallad Herman Wicksell. De träffas på en fest och då och då hör Herman av sig. Strax efter festen blir han nerslagen på gatan, nåt som kanske ytterligare förstärker hans dåliga mående. Herman har nämligen svåra tvångstankar. Han är en sån som inte drar sig för att skicka in klagomål på allt från kanelgifflars storlek till främmande ämnen i kaviar. Samtidigt är han bra på att förföra tjejer och manipulera människor överhuvudtaget. Det visar sig att Herman är manodepressiv. Eller bipolär. Och det uppstår många underliga situationer innan jag som läsare anser att Herman får rätt hjälp.

Det här är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. En skulle kunna läsa den och skratta åt de konstiga saker Herman gör, men skrattet fastnar snart i halsen. I stället blir det ganska jobbig läsning. Jag står utanför och betraktar en man uppträder väldigt annorlunda – samtidigt som jag ibland kan förstå varför han gör just det.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

När blodsbanden bristerRedan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

A royal affairEn andra chans var det inte bara vissa artister som fick igår. Vi gav även en film en andra chans. Fästmön fick för ett tag sen en DVD-film. Den har legat hemma hos mig i nån månad eller så utan att ha blivit sedd. Igår kväll visade SvT1 A royal affair och då passade vi på att se den.

Filmen handlar om den unga brittiska prinsessan Caroline Mathilde som reser till Danmark för att gifta sig med kung Kristian VII och bli drottning. Den unga kvinnan är förväntansfull, för hon har uppfattat att han är kulturellt intresserad. I själva verket visar det sig att kungen är mer eller mindre galen. En prins föds och kungen skaffar sig en livläkare. Läkaren blir i själva verket den som styr landet, vilket inte ses på med blida ögon av alla. Men när läkaren och drottningen blir förälskade och inleder en affär kan det ju bara sluta i katastrof, eller?

Det här är en riktigt bra historisk film – ja, den är baserad på verkliga händelser. Skådespelarna är fenomenalt duktiga och då menar jag inte enbart Mads Mikkelsen, som spelar läkaren. Även Alicia Vikander som drottningen och Mikkel Følsgaard som kungen gör riktigt bra rollprestationer.

Toffelomdömet för detta drama blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll visade TV4 den första delen av kriminalserien Hustrumördaren. Eftersom jag tycker att det är lagom och bra med bara tre avsnitt spelade jag in programmet och kollade lite senare. För brittiska kriminalserier är baske mig de bästa.

Hustrumördaren. Episod 1. Reece Shearsmith som Malcolm Webster.

Hustrumördaren Malcolm Webster spelas av Reece Shearsmith,


Vi får följa Malcolm 
från det han gifter sig med Claire. Han verkar vara lite av en svärmorsdröm, lite vek och snäll, i mina ögon nästan lite fjollig. Men ganska snart känner Claire att de har vissa problem: Malcolm gillar att köpa saker, trots att han inte alltid har pengar. De grälar om detta och när Claire kräver att de ska ha en genomgång av Malcolms finanser bestämmer han sig för att mörda henne. Genom sitt arbete på sjukhuset snor han stark sömnmedicin. Utan att avslöja alltför mycket måste jag ändå berätta att Claire snart ersätts av Felicity. Malcolms karriär som hustrumördare upphör emellertid inte…

Den här Malcolm, alltså… Det är en riktigt läskig typ, sin kilt och sin fjollighet till trots. Men frågan är om inte Felicity börjar misstänka nåt. Ytterligare två avsnitt blir det och jag hoppas förstås att hon överlever. Serien är baserad på verkliga händelser, så den som vill ta reda på slutet i förväg kan säkert göra det. Jag väntar. Jag vill se TV-serien.

Toffelomdömet blir högt. Det var väl inte världens mest actionfyllda serie, men den är spännande. Reece Shearsmith är lysande i rollen som den läskige Malcolm. Jag får riktiga obehagskänslor när han låtsas vänlig och vill få fruarna att dricka och få i sig vätska – precis som jag brukar tjata på yngsta bonussonen när han har hosta (vilket han har just nu. Tur att han är med sin mamma och inte mig… Jag äger för övrigt ingen kilt, bara gardiner – insatta förstår vad jag menar!)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en hjärtegod människa och ett regn.


 

Igår var det sannerligen blandat väder! Jag kunde sitta en stund på ballen* och läsa under eftermiddagen, när solen hade kommit runt huset. Tålde röken ganska bra där ute, men jag satt inte mer än nån timme. Tvätten fick trängas i badrummet. Rök på båda sidor om huset och jag vill inte ha det i min rena tvätt. Jag tvättade tre maskiner igår och ändå finns det smutstvätt kvar i tvättkorgen. Jag undrar om det är många som går dit när vi sover och fyller den..? Den här veckan är vi två (2) personer här. All tvätt kan rimligen inte komma från oss. Eller..?

ryska små gummor brosch

En brosch som tillhör Den Hjärtegoda.

Framåt seneftermiddagen fick jag en väldigt stark känsla att det var dags att ringa Den Hjärtegoda. Jag har varit dålig på att höra av mig och skyller på jobb och pendling som tog mycket tid. Den Hjärtegoda, fick jag veta, har dessutom jobbat extra på jobbet, så ingen av oss har väl haft tid, egentligen. Men nu ringde jag och hon svarade! Det var som om vi pratades vid igår, fast jag insåg ju att saker och ting har förändrats och ska förändras. Den 30 september jobbar Den Hjärtegoda sin sista dag. Och jag blev så glad när jag fick en inbjudan till Öppet hus på kvällen samma dag – på en av mina tidigare arbetsplatser, ett ställe där jag trivdes bra. Därför blir det extra roligt att få återse gamla bekanta – för självklart ska jag gå dit! (Om inget kommer emellan såsom arbete, förstås.)

Elefant Var stark

Var stark-elefanten fick jag av Den Hjärtegoda våren 2013. Den står vid min dator sen dess.

För dig som inte följde mig 2011 eller som kanske missade, kan jag berätta att Den Hjärtegoda verkligen är just hjärtegod. En fredag när det var dags att åka hem för helgen hade jag varken pengar eller mat hemma. Då fick jag en hel kasse med bröd av olika slag av Den Hjärtegoda. Det var allt från matbröd till cup cakes, om jag inte minns fel. Och så överlevde jag den helgen också. Jag hade inga pengar för att jag hade varit arbetslös en längre tid. Därefter hade jag fått en praktikplats i två månader, vilket i princip innebar att jag jobbade heltid – fast gratis… Brödpåsen var mycket välkommen och jag glömmer aldrig Den Hjärtegodas generositet. Sen dess har Den Hjärtegoda varit ytterligare generös. I november 2012 bjöd hon mig och Fästmön på en flerrättersmiddag (inklusive dryck) som hon själv tillagat – för att hon tyckte att vi skulle fira vår fjärde förlovningsdag ordentligt. Och till denna enastående människa ska jag nu försöka hitta nån present som blir ett minne från mig, lika tydligt som alla fina minnen hon har gett mig. Den lilla elefanten, till exempel, har, sen jag fick den av Den Hjärtegoda, stått vid min dator som en påminnelse om att inte ge upp.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Anna och jag hann precis hem igår kväll när himlen mörknade. Det började blixtra och mullra och sen kom ett härligt regn! Jag älskar regnet när jag får höra det smattra mot taket. Det är trygghet och väldigt sövande för mig… Jag tror att jag somnade före Anna, trots att hon hade jobbat mellan 13 och 20.

Vatten på tennisbanan

Delar av tennisbanan utanför blev nästan som en pool.


Jag glodde på Whitechapel 
på TV. Det var äckligare än nånsin och jag förstår att de varnar i förtexterna för obehagliga scener… Men bra är det. Fy te rackarns! Fast det tyckte jag inte efter säsongens första avsnitt. Och nu återstår bara ett avsnitt för den här gången. Tänk att man kan ändra sig så… Ändra åsikt… Efter Whitechapel tittade vi på Uppvaknanden, en märklig film, baserad på verkliga händelser, med nyss bortgångne Robin Williams i huvudrollen som doktor på dårhuset. En stark film, som vi båda sett förut, men som är fascinerande. Och lång. Till sist fick vi stänga av TV:n i sovrummet eftersom Anna ju skulle börja jobba klockan sju idag.

I morse var jag trött. Anna också. Men hon klev upp först, jag klev upp sen och så skjutsade jag henne till jobbet. Vädret är väldigt instabilt och det är ju inte så roligt att komma fram genomblöt till jobbet för Anna. För nä. Hon har inget busskort just nu, så hon hade fått promenera annars. Och nu regnar det igen… Jag bara älskar det…

I eftermiddag åker vi ut till Himlen för att lämna och hämta grejor och ta en fika med Storbarnen. Anna slutar redan klockan 14. Jag har tagit hand om delar av gårdagens tvätt, de delar som var torra. I övrigt händer det inget spännande alls här just nu. Vad händer hos dig???


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Blekingegatan 32Om jag tidigare var lite nyfiken på Greta Garbo, kan jag inte påstå att den nyfikenheten har minskat. Detta efter att ha läst Lena Einhorns roman Blekingegatan 32. Här får jag som läsare träffa den mycket unga Greta fram till genombrotten i såväl Sverige som Amerika. Och så får jag läsa om kärleken till lilla Mimi. Det här var den sista boken i den gigantiska hög jag köpte för en del av födelsdagspengen från mamma. Tack!

Händelserna i romanen (nej, det är ingen biografi, men den är baserad på verkliga händelser och fakta!) utspelar sig under 1920-talet. Greta Gustafsson bor på Blekingegatan 32 på Söder i Stockholm tillsammans med sin mamma Anna och syskonen Sven och Alva. Pappan gick bort när Greta bara var 14 år. Hon får tidigt arbete som expedit på PUB. Så småningom ”upptäcks” hon där och för stå modell för hattar i PUB:s katalog. Men det är skådespelare hon vill bli. Genom tillfälligheter får hon en kontakt och medverkar i en filmkomedi. Sen kommer hon till Dramaten. Det är där hon träffar Mimi, som blir hennes älskade. Tiden på Dramaten är Gretas lyckligaste i livet. Sen träffar hon Moje, regissören Mauritz Stiller. Och inget blir sig likt.

Det här är en vidunderlig bok – på många sätt. Ett sätt därför att författaren ursprungligen tänkte göra en film om Greta Garbo. Under sju år kämpade hon för detta. Men det blev ingen film, det blev en bok. Och det är jag väldigt, väldigt glad för. Det är en välskriven bok. En del kapitel skildrar tiden efter upptäckten i Amerika, andra kapitel vägen fram till berömmelsen i Sverige. Författaren lotsar skickligt mig som läsare genom de olika tiderna. Man får ett hum om varför Greta Garbo kallas gåtfull – Lena Einhorn lyckas skildra Greta Garbo på ett mycket trovärdigt sätt.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Tio spänn kostade DVD:n I huvudet på en seriemördare
(2011) hos Karlsson i Gåvan. Det, kära läsare, var den här filmen verkligen värd. Den är urläskig. Och jag är glad att jag hade sällskap av Fästmön när jag såg den.

I huvudet på en seriemördare

I huvudet på en seriemördare… ja, man kan undra vad som finns där…


Den unge Jason
studerar kriminologi. Han beslutar sig för att hans uppsats ska handla om seriemördaren John Gacy. Gacy fälldes för mord på massor av unga pojkar. Nu vill Jason få honom att erkänna alla 33 morden. Han tar kontakt med Gacy. Jason och Gacy börjar brevväxla och snart ringer Gacy också. Frågan är vem som tar sig in i vems huvud. Strax före Gacys avrättning träffas de två.

Filmen är baserad på verkliga händelser. Den är verkligen kuslig! Jason tror hela tiden att han har kontroll över situationen. Men när det verkligen gäller har han allt annat än det. Plötsligt finner han sig ensam med en seriemördare.

En ruskig historia som får högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »