Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.
Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)
Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.
Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt
[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]
Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.
Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.
Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.
Inte har jag nåt emot att diskutera saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.
En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.
Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.
Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
