Posted in Diskutabelt, Personligt, TV, tagged Ann Heberlein, annorlunda, ögon, bära, berätta, bevisa, bipolär sjukdom, bra idéer, brömsa, djup sorg, djupt deprimerad, dra med läkare, drama, ensam, föreläsning, förhållande, förstå, fyrkantig, galen, galna saker, gå åt skogen, givande, högsta, hemlig, hopp, jobbig, kan inte lita på sig själv, källare, kärlek, kärleksliv, kärleksrelationer, Kenya, klipp, konkret, krypa på, läkare, längtan efter kärlek, liv, manisk, mående, med bältet runt halsen, mer öppna, Mina två liv, närstående, omdöme, omgivning, paranoid, prata, psykisk sjukdom, raljera, rädd för mig själv, rädda livet, relation, roll, sjukdom, skaffa barn, skam, skuld, skydda, sova för lite, styrka, svartvit, Sveriges Television, SvT Play, symtom, tänka mycket fortare, tråkig, tungt, uppbrott, vetskap, vild framfart on 10 juni 2015|
Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.
Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.
Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.
Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.
När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.
Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:
Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.
Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.
Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.
Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.
Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.
Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.
Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.
Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.
Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 