Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Talang’

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.


 

Fina glas på Helping hand

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Bordstablett

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.


Inte har jag nåt emot att diskutera
saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Tofflor på trottoraren

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dolda talanger.


 

Bränt rostat bröd

Här har Tofflan varit framme och eldat bröd helt klart.

De flesta människor har nån talang som inte är känd för så många – eller ens någon annan. Personligen vet jag inte om jag direkt har nån talang värd att skryta med – förutom den att jag kan gala som en tupp. Och så den att jag är väldigt bra på att sätta eld på rostbröd. Jag gal inte särskilt ofta, men rostar bröd så det slår ut lågor och osar bränt gör jag minst en gång i veckan, på helgen. Brödkontot är hårt belastat, kan jag avslöja.

 

Tandkräm på tischan

Tandkräm på tischan. Med all säkerhet Annas verk.

Min Fästmö har en betydligt roligare talang. Som jag har avslöjat här på bloggen ett antal gånger är Anna fruktansvärt rolig. Hon kan få mig att skratta när tillvaron är som riktigt bränt rostat bröd, typ. Den talangen går ut på att få mig att gapflabba när jag borstar tänderna – helst med resultatet att jag får tandkräm över hela fronten. Hon säger de mest skrattframkallande saker när jag står där med min Braun Oral B vibrerande inne i käften. Jag kvävs nästan av tandborsten. Hon gör miner så att jag inte bara dreglar över skjortbröstet, jag kissar nästan på mig också. Och då ska du veta att jag kissar väldigt sällan efter en operation jag gjorde för ett tag sen…

Om jag finge önska skulle alla ha en sån talangfull särbo som jag. För det är så härligt förlösande att avsluta dan med ett riktigt flatskratt… Man blir också väldigt uppspelt att det kan vara svårt att komma till ro. Fast vad gör det när jag har fyra (4) härliga sovmorgnar framför mig? Who cares, liksom..? Nä, här flamsar vi på!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett epikuréiskt inlägg.


Vi har druckit vin.
I dagarna tre. Inte hällt i oss för att bli fulla utan njutit. Nåt ska man väl göra när ryggen bråkar? Jag menar, nåt trevligt och najs som kompensation.

Amarone dellaValpolicella 2009 Domini Veneti

I fredags drack vi helgens dyraste vin. Det blev en stor besvikelse, vinet Amarone della Valpolicella 2009 Domini Veneti. Nästan två hundra spänn för ett vin med intetsägande smak och kort eftersmak. Notera att detta är 2009, dock, och den årgången förs inte längre på Systemet. Däremot för man 2010:an och den kostar 192 kronor.

 

Toffelomdömet blir

rosa toffla minirosa toffla mini

 

Las Moras Organic Chardonnay Reserve 2013Igår käkade vi raclette. Till det måste man dricka vitt vin. Jag är inte så bra alls på vita viner simply because jag föredrar röda. Men för ett tag sen inhandlade jag två flaskor vitt med tanken att vi kanske äter räkor nån kväll. Till racletten öppnade vi en flaska Las Moras Reserva Chardonnay 2013, ett KRAV-vin på PET-flaska för simpla 73 kronor. Det var ett enkelt chardonnayvin som var mer än godkänt så länge det var riktigt kallt.

Toffelomdömet blir

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Montico Zinfandel 2012Idag serverade köket grillad kyckling med grönsaker och potatis i ugn. Vi skulle ha gått ut och ätit, men att gå tillhör inte mina främsta talanger just nu. För att lyfta humöret och som lite extra piff på söndagsmiddagen öppnade jag en flaska Montico Zinfandel 2012. Zinfandeldruvan har jag gillat tidigare och när jag såg det här vinet i en annons blev jag nyfiken och inhandlade det för 79 kronor.  Och faktum är att det blev helgens bästa vin! Mycket kryddigt och smakrikt!

Toffelomdömet blir

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Helgens lilla vinprovning
gav alltså till resultat att dyrast vin inte alltid är bäst. Även två betydligt enklare viner smakade bättre.


Livet är kort. Vin är gott.

Read Full Post »

Dramakomedier brukar verkligen INTE vara min grej. Men när Meryl Streep spelar en av huvudrollerna måste till och med jag titta. I kväll visade TV3 It’s complicated.

Its complicated

Att prassla med sitt ex kan vara… komplicerat…


Jane och Jake har varit skilda i tio år.
Deras tre barn är vuxna. Jake har en ny, mycket yngre fru. Vid en gemensam familjehögtid hamnar Jane och Jake i baren. De har en trevlig kväll tillsammans – som slutar i en gemensam hotellsäng. Och så inleder de ett förhållande. Samtidigt har Jane träffat Adam.

Meryl Streep är både fantastiskt rolig (till exempel när hon bakar) och väldigt seriös i den här filmen. Hon är verkligen en av de bästa skådespelarna jag vet! I den här filmen kommer hennes breda talanger mycket till pass. Filmen är nämligen både skitkul och allvarlig.

Så trots att det här är en dramakomedi ger jag den högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Bra film förhöjer det.

Read Full Post »

Jag vaknade tidigt i morse av att det var varmt. Nån åska har jag inte hört i natt och den tunggråa himlen har blivit blå. Ett stort gult klot lyser från den. Kan det vara sommaren som kommer?

I april glittrade solen så här i sjön nere hos mamma.


Det är väldigt rörigt i mitt liv just nu
– och jag som väntade och hoppades på struktur. Nåja, jag får försöka bevisa min enorma talang att få ordning i kaos, men jag är en hård domare gentemot mig själv.

I natt var jag uppe första gången klockan fyra för att gå på toa. Har du nån gång känt dig sprickfärdig och sen inte kunnat kissa? Det var ungefär så för mig. Igen. Det händer allt oftare. Fick springa upp tre gånger och till slut blev jag av med allt som jag tyckte tryckte på. Lättnad… Kvar är nu bara ett lätt illamående som jag hoppas snart försvinner eftersom jag har tagit min medicin.

Sitter i sängen och skriver och funderar lite på vänskap så här på morgonen. Nu under semestern har jag varit i kontakt med två vänner som jag inte har hört av mig till på länge. Det betyder inte att jag har glömt bort dem, men jag har inte obegränsat med tid längre sen jag började jobba. Och sen är det ytterligare ett par vänner, både en ny vän och en gammal, som jag har diskuterat en sommarträff med. Men sommaren 2012 tycks ju mest smyga förbi och idag är halva min semester slut. Samtidigt är det bästa av semestern kvar och dessutom längtar jag till jobbet. Det är väl därför vi ska ta en titt där idag.

Telefonerade med Fästmön igår och jag saknar och längtar. Jag tror att hon och somliga har det bra, även om det blir lite många intryck. Personligen får jag nöja mig med intrycken från Stockholm och Pride, det blir min verkliga semester i år. Och det är inte illa! Inte illa alls…

Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Känsliga personer bör passa sig eftersom kombinationen mat och avföring och andra kroppsutsöndringar görs i inlägget!


Dags för en cookalong igen!
Jag veeet, jag gör dem alltför sällan, men det handlar ju om att jag faktiskt lagar mat för sällan. Matlagning är inte min största talang och jag tycker för det mesta att det är ASTRÅKIGT. Men när Fästmön är här försöker jag både skärpa och överanstränga mig lite.

Idag ska vi laga rätten GaLAXer i mina braxer. Den är hur enkel som helst! Inhandla fyra frysta laxfiléer, men Varning: Köp dem INTE på ICA Heidan, där är de svindyra!!! Dina pengar ska nämligen också räcka till Abbas middagsklart-sås Fetaostpesto. Och potatis eller ris.

Laxfiléerna ska vara tinade när du slänger ner dem i mina braxer en ugnsfast form. Värm ugnen till 175 grader.

Laxfiléerna ska vara tinade.


Fixa till riset eller potatisen.
Vi kör färskpotatis idag. Den behöver man inte skala, bara skölja och borsta lite. Starta koket.

Potatis borstas lämpligen med en potatisborste, inte toaborste eller nån annan borste, typ sprit.


Kläm ut fetaostpeston över laxfiléerna.
Släng sen in gaLAXerna mitt i ugnen. Där ska den bo i ungefär 20 minuter.

Fetaostpeston ser ut som snor eller diarré, men smakar inte riktigt lika salt betydligt godare än det den påminner om. Don’t judge a book by its cover!!!


Under tiden kan du duka
och plocka fram lite grönsaker. Vi gillar till exempel sparris till. Bara att öppna burken och lägga upp på ett sniggt fat och ställa fram.

Tiiipiskt sniggt fat till sparrisen!


Och får du en stund över
medan gaLAXerna står i ugnen och potatisen kokar kan du ju alltid sätta dig och blogga… Som jag gör just nu.


PS
Det finns förstås flera såser till ugnsbakad lax!

Read Full Post »

Inspirerad av blogginlägg signerade Rickard Engfors och Max Colliander måste även jag få kluddra ner några rader om det senaste i raden talangprogram på TV – True Talent.

Alltså jag har en inbyggd skepticism mot såna här program där man tar in ett antal ”vanliga” människor, ställer dem framför TV-kameran och gör dem till idoler. För ett tag. Sen kommer ingen ihåg dem och många går det riktigt dåligt för i livet.

Det kan handla om helt galna dokusåpor där största bedrifterna går ut på att nåt av följande, ibland i kombination:

  1. att vara så konstig som möjligt
  2. att supa så mycket som möjligt
  3. att kn***a så mycket som möjligt

eller talangprogram som visar

  1. folk som absolut inte har nån självinsikt om sina tillkortakommanden
  2. en jury bestående så kallade proffs som gör allt för att förnedra den som inte är tillräckligt snygg. Ibland händer det att man också slår ner på talangen ifråga, vanligen på ett mycket grymt sätt.)

Jorå, jag har gett program som Robinson, BarenBig Brother, Idol, Ullared, Ensam bonde söker mamma och allt vad skiten de heter, en chans. Jag har följt vart och ett av dem – eller åtminstone ärligt försökt – under en säsong. Ibland har jag inte pallat mer än ett avsnitt. För det finns så mycket skräp där ute som visas på TV att jag hellre stänger av och läser en bok. Eller skriver bitska blogginlägg.

Igår kväll satt jag med ena ögat fäst på min blogg, det andra på True Talent på TV:n. Det jag omedelbart gillade med  programmet är att man inte är utseendefixerad. Inte heller är talangerna tonåringar eller i yngre 20-årsåldern. Det handlar om att hitta bra röster. Talangerna coachas av Jessica Andersson, Danny Saucedo och Tommy Körberg. Två av dessa tre tycker jag verkar vara ödmjuka artister, medan den tredje har ett lite för stort ego för att jag ska uppskatta personen ifråga. (Det blir lite jobbigt att höra artisten ifråga nämna sig själv minst en gång i kvarten.) Men i alla fall. Talangerna coachas av dessa tre.

Det nya i det här programmet är också att vanliga människor utgör jury. Det finns tre jurygrupper, indelade i ålder. Ingen av grupperna ser framträdandet först utan hör bara rösten. Under framträdandet röstar jurygrupperna och enligt hemsidan gäller följande:

[…] Bara de som lyckas få hela juryn med sig går vidare i tävlingen. […]

Och då vänds också scenen så att jurygrupperna ser sångaren. Men frågan är om ALLA i en jurygrupp måste trycka grönt eller om det är ett visst antal. Jag har nämligen svårt att tro att så många människor har samma musiksmak…

Troligen lär jag inte följa True Talent, för min skepticism finns där fortfarande. Men jag gillar helt klart detta koncept bättre än alla andra talangtävlingar – det är inte utseende- eller åldersfixerat och juryerna består av vanliga musikälskare (får man väl tro, dårå!..). Så… jag kanske ser nåt mer avsnitt. Eller två… 😳

Jag ger True Talent ett högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga!

Read Full Post »

Older Posts »