Inte alltid glasklart

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.

---

 

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.

Inte har jag nåt emot att diskutera saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tung dag igår, en ljusare sort idag…

Ett inlägg om tillvarons svängningar.

Det är sant att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!

Man är kontroversiell när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En starköl gör mig inte bakis.

Idag på morgonen har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!

Livet är kort.

Read Full Post »

En promenad till Solen… och lite konsensustankar

Vi sov länge idag. Tänk vilken skillnad det är på hus och hus! I Fästmöns flerfamiljshus finns jag vet inte hur många lägenheter. Ändå är där mycket tystare och jag sover bättre och längre. Här, där det bara finns totalt åtta lägenheter, hör man ta mig fan inte bara att grannen går på toa utan också vad h*n gör där. I detalj. (Vem vill höra, liksom?..)

Det såg ut att bli en solig dag, så jag föreslog Anna att vi skulle ta en promenad. Vi var ju en decimerad familjeskara i helgen och jag tyckte inte att Johan, 22 bast, behövde nån barnvakt. När vi kom ut gick solen i moln. Det var skitkallt och inte bara knaggligt att gå utan också snorhalt. Inte ett dugg skönt ute i Förorten, alltså. Så i stället för att gå i solen gick vi till Solen. För den energi vi gjorde av med på promenaden måste ju fyllas på igen. Jaa, jag erkänner. Vi köpte fikabröd. Bullar och kakor. Ja, Anna köpte förstås lite annat. Men inget kött som vi inte vet vad det är för nåt.

Är det bröderna Carlsson som inte kan stava så bra?

På eftermiddagen softade vi. Jag smällde i mig fyra kanelgifflar, såna där små, visserligen, men ändå. Som avrundning åt jag en jädra massa goa Ballerina mumsbitar som smakade ljuvlig nougat. Underbart goda!

Åkte sen hem till mitt och har suttit med mamma i telefonluren en stund efter att jag packat upp och plockat reda på ren tvätt. Lokalblaskan, som jag tror är den sista jag får hemlevererad, läste jag på typ sex minuter. Såg en annons på ett jobb jag kanske söker. Kanske. Jag rev ur den i alla fall.

Sen fastnade jag för Ulrika Knutsons krönika Är näthatet pursvenskt? Jag tycker att hon, nånstans mitt i, sätter fingret på nånting riktigt intressant och som sällan diskuteras – alla blir ju bara så himla kränkta av det skrivna ordet på nätet hela tiden… Ulrika Knutson skriver:

[…] Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. […]

För är det inte lite så att vi svenskar är så himla konsensuseftersträvande? Jag erkänner att jag tycker att det är jobbigt ibland när folk (nästan alltid samma människor) ska tjafsa om allt jag skriver och alltid tycka tvärtom. Samtidigt tycker jag att alla – även jag på min blogg – ska ha rätt att uttrycka s/mina åsikter. Den som inte tycker som jag kan ju alltid lämna en kommentar här (nästan alla kan det, förutom de tre jag har blockerat) och sen kanske skriva en längre drapa på sin egen blogg om man har väldigt många åsikter i en fråga som jag har skrivit om (förutom såna som enbart flaxar runt och tycker en massa på andras bloggar hela tiden. Get one of your own, i stället!)

Tyvärr noterade jag att Ulrika Knutsons krönika fått en massa rasistiska kommentarer i lokalblaskans nätupplaga. Kanske är dags att ansvarig utgivare plockar bort dem i stället för att censurera sånt som länkar till icke diskriminerande material…

Vad tycker du??? Är det så att vi svenskar eftersträvar konsensus???

Livet är kort.

Read Full Post »