Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tystare’

Ett inlägg om att leta, finna och fundera.


 

Kit Kat

I took a break, a KitKat.

Idag har Fästmön ledig dag. I morgon väntar dubbelpass med start klockan 8 och slut klockan 21. Hon hinner inte hem emellan. Därför for vi ut på några ärenden idag. En del var av privat karaktär, andra av tjänstekaraktär. Efter första stället blev jag väldigt trött och tog en chokladpaus i bilen. Tack, Rusta, för fyra KitKat för tio kronor!

Nästa ställe vi skulle till var stängt, så vi besökte ett annat och ett tredje. Fjärde stället var också tillbommat. Baskat! Vi korsade gamla E4:an och for till Återbruket. Där träffade jag vänlige Paul, som jag fått veta att han heter, och passade på att berätta att mina hyllor hade blivit så fiiina. Men så kikade jag förstås efter fler hyllor till bra pris. Jag skulle kunna tänka mig ytterligare en Billy rödbrun till gästrummet samt en låg, vit hylla till sovrummet. Ingetdera fanns. Däremot såg jag en låg rödbrun hylla som skulle ha kunnat vara en Billyhylla. Men jag vet inte – jag tror inte att den rödbruna gjordes i låg variant. Trots priset, 50 kronor, fick den stå kvar. Nä, jag har nog mitt sikte klart.

Läsande katt lampa

Kolla kattklippet! Äh, visst är lampan söt? En katt som sitter och läser. Men på prislappen stod nästan 400 kronor, så den fick vara kvar i affären.

Näst sista anhalten var Chilli. Där har de både fina och roliga saker, men inget fick följa med oss hem. Väldigt spännande och alternativa möbler och prylar finns där dock och det är roligt att bara titta. Jag blev överförtjust i allt från en kattlampa (och jag som inte ens gillar katter!) och underliga skulpturer till härliga soffgrupper och en skinnsäng. Dessutom har de roliga plåtburkar och tvättkorgar som heter Linn. Bara det… Blev naturligtvis tvungen att pinga äldsta bonusdottern. Jag tror att hon blev jääättesuuugen på sån korg (not!).

Om nåt följde med hem? Tja, jag hade velat ta hem en massa prylar, men jag har ju i princip köpstopp. Det blev lite choklad och rengöring till tvättmaskinen (mer om detta kommer sen när jag har testat!), en bok som inte stod på listan (vad får jag för straff?) från Myrorna i Boländerna och så två kassar mat från Tokerian.

Alldeles strax ska jag laga mat. I kväll blir det kycklingfilé med ädelostsås till oss båda, ugnsgrönsaker till Anna och potatisgratäng till mig. Kvällens vin är hemtrampat rött. Jag börjar faktiskt bli lite hungrig…

Här är några bilder från våra irrfärder idag. (För faktum är att turen var lite för(v)irrad. Vi hittade inte riktigt det vi skulle ha. I nåt fall blev det en kompromiss, i andra fall krävs det att en av oss funderar vidare…)

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Ganska ofta skriver jag om döden här på bloggen. Framför allt att vi måste prata om den. Det finns olika sorters död. Självmord är en död som är fruktansvärd. Det är därför vi alltid måste tränga oss på dem som bara så mycket som antyder nåt om självmord. Kan du förhindra ett enda självmord är du med och sänker antalet självmord varje år till 1 599, ungefär. För runt 1 600 personer är det i vårt land som tar livet av sig varje år. Det blir en person var sjätte timme, enligt introduktionstexten på SvT:s webbplats till kvällens När livet vänder.

Annelie och Anja Kontor

Annelie och Anja Kontor pratade om självmord. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Kvällens program handlar om Annelie.
Mitt i sommaren år 2009 tar Annelies man livet av sig. Han hänger sig i lagården. Det är den höggravida Annelie som skär ner honom. Mannen, som aldrig fick se sitt barn, blir inte äldre än 38 år ung.

Annelie pratar om händelsen, tiden före och tiden efteråt. Hon berättar om hur Olof blev tystare och tröttare och söker hjälp i vården. Han får medicin. De åker på semester och det känns OK. Olof ser fram emot att få sitt första barn. Men en dag orkar Olof inte med att leva längre. Han går ut i lagården och han kommer inte därifrån.

En tid efteråt hittar Annelie en post it-lapp. På den har Olof skrivit orden som gör att hon slutar vara arg på honom. Men många i omgivningen var fortfarande arga. Många undrade om det inte hade funnits några tecken att se. Annelie säger:

Men vi ska väl alltid se varandra..?

Hur kunde Annelies liv vända? Lilla Klara blev balsam för själen. Dessutom tog Annelie flera avsked av mannen. Det sista avskedet var att lägga deras båda förlovningsringar i jorden. Att göra slut denna sista gång så att hon kunde leva vidare och släppa in en ny kärlek.


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan raljerar en del. Så tål du inte det kanske det är bäst att du slutar läsa typ NU.


I kväll var det dags
för den andra delen av Inför Eurovision Song Contest, årets presentation av de låtar som deltar i semifinaler och final. Niklas Strömstedt, stackaren, blev alldeles nertystad av de två kvinnorna i studion, bisittaren Malin Roos och gästen Shirley Clamp. Maj gadd så de två damerna kacklade! Niklas blev tystare och tystare allt eftersom programmet fortskred.

shirley_niklas_malinShirley Clamp gästade Niklas Strömstedt och Malin Roos i den andra delen av Inför Eurovision Song Contest 2013.


Eftersom Fästmön arbetade till klockan 21
såg vi programmet ungefär en timme senare än det gick.

Den här gången tyckte jag att det var bättre låtar. Det fanns både ballader och fartiga låtar och ingen låt var riktigt usel. Framträdandena däremot lämnade en del att önska, liksom koreografi, klädsel och frisyrer, till exempel.

Vitryssland inledde med en rätt OK låt, men med en massa pyjamasbyxor som sprang omkring på scenen.

Moldavien… jorå. För all del. Ganska OK.

Irland… Tja, det hade varit intressant att se artisten, men det var så mycket annat som fladdrade omkring i videon.

Cyperns tjej tyckte jag inledde med orden

Jag är så ensam.

tyckte jag. Shirley Clamp tyckte att hon sjöng nånting

in i vassen

Annars var den rätt OK.

Belgiens låt var också rätt OK, men jag tycker att killen borde överväga att införskaffa silvertejp.

Serbien skickar Draculas tre döttrar varav en dotter har svårt att hålla tuttarna innanför kläderna.

Lettlands band får mig att tänka på Gary Glitter. Lika dåliga var de också.

San Marino skickar samma tjej som förra året, men i år sjunger hon inte om Facebook. Låten var betydligt bättre.

Makedoniens bidrag består av två artister som sjunger var sin låt. Samtidigt. Förskräckligt!

Azerbajdzjans låt var hyfsat OK, men även här borde sångaren överväga silvertejpsbehandling. Och en danskurs.

Trion i studion tyckte att Irlands låt var bäst. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Men bättre låtar var det, som sagt än förra gången.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi sov länge idag. Tänk vilken skillnad det är på hus och hus! I Fästmöns flerfamiljshus finns jag vet inte hur många lägenheter. Ändå är där mycket tystare och jag sover bättre och längre. Här, där det bara finns totalt åtta lägenheter, hör man ta mig fan inte bara att grannen går på toa utan också vad h*n gör där. I detalj. (Vem vill höra, liksom?..)

Det såg ut att bli en solig dag, så jag föreslog Anna att vi skulle ta en promenad. Vi var ju en decimerad familjeskara i helgen och jag tyckte inte att Johan, 22 bast, behövde nån barnvakt. När vi kom ut gick solen i moln. Det var skitkallt och inte bara knaggligt att gå utan också snorhalt. Inte ett dugg skönt ute i Förorten, alltså. Så i stället för att gå i solen gick vi till Solen. För den energi vi gjorde av med på promenaden måste ju fyllas på igen. Jaa, jag erkänner. Vi köpte fikabröd. Bullar och kakor. Ja, Anna köpte förstås lite annat. Men inget kött som vi inte vet vad det är för nåt.

Fläskyttrfile
Är det bröderna Carlsson som inte kan stava så bra?


På eftermiddagen softade vi.
Jag smällde i mig fyra kanelgifflar, såna där små, visserligen, men ändå. Som avrundning åt jag en jädra massa goa Ballerina mumsbitar som smakade ljuvlig nougat. Underbart goda!

Åkte sen hem till mitt och har suttit med mamma i telefonluren en stund efter att jag packat upp och plockat reda på ren tvätt. Lokalblaskan, som jag tror är den sista jag får hemlevererad, läste jag på typ sex minuter. Såg en annons på ett jobb jag kanske söker. Kanske. Jag rev ur den i alla fall.

Sen fastnade jag för Ulrika Knutsons krönika Är näthatet pursvenskt? Jag tycker att hon, nånstans mitt i, sätter fingret på nånting riktigt intressant och som sällan diskuteras – alla blir ju bara så himla kränkta av det skrivna ordet på nätet hela tiden… Ulrika Knutson skriver:

[…] Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. […]

För är det inte lite så att vi svenskar är så himla konsensuseftersträvande? Jag erkänner att jag tycker att det är jobbigt ibland när folk (nästan alltid samma människor) ska tjafsa om allt jag skriver och alltid tycka tvärtom. Samtidigt tycker jag att alla – även jag på min blogg – ska ha rätt att uttrycka s/mina åsikter. Den som inte tycker som jag kan ju alltid lämna en kommentar här (nästan alla kan det, förutom de tre jag har blockerat) och sen kanske skriva en längre drapa på sin egen blogg om man har väldigt många åsikter i en fråga som jag har skrivit om (förutom såna som enbart flaxar runt och tycker en massa på andras bloggar hela tiden. Get one of your own, i stället!)

Tyvärr noterade jag att Ulrika Knutsons krönika fått en massa rasistiska kommentarer i lokalblaskans nätupplaga. Kanske är dags att ansvarig utgivare plockar bort dem i stället för att censurera sånt som länkar till icke diskriminerande material…

Vad tycker du??? Är det så att vi svenskar eftersträvar konsensus???


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »