Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avsikt’

Ett snyft-inlägg.


 

Det händer att jag blir ledsen ibland. Vi kan alla säga sårande ord, men somliga vet precis hur och var de ska sätta nålarna – för att sen svära sig fria när de ställs till svars. Att få höra att man bara bryr sig om sig själv och struntar i dem runt omkring tillhör såna ord. Visst ligger det en del sanning i det. Jag måste bry mig om mig själv mycket eftersom det handlar om min försörjning och min framtid. Men samtidigt bryr jag mig också om andra människor och är det nånting den som känner mig på riktigt (eller borde känna mig…) vet så är det att jag – tro det eller ej! – är omtänksam. Sen är jag förstås mänsklig också. För jag erkänner att det handlar lite om att det blir ganska ensidigt att bara ge och ge och inte få nånting tillbaka. Inte ens… Nej, jag tänker inte sänka mig lika lågt som andra gör och gå in på några detaljer.

Så nu vet du att dina ord gjorde mig ledsen. Och det var väl din avsikt när du uttalade dem? Du är nog den mest självcentrerade av oss alla, enligt min uppfattning. (Så självcentrerad att du aldrig läser dessa mina ord…)

Mörka moln

Mörka moln idag.

 

Regn på balkongräcket

Det regnar på mitt balkongräcke idag. Underbart!

Den här dagen började med huvudvärk, åska och ösregn. De två senaste estimerade jag mycket! Luften är en helt annan nu och jag kan andas mycket bättre. Två tidsinställda inlägg höll bloggen uppdaterad medan datorn var avstängd och några jobb har jag ännu inte sökt idag. Men det ligger två spännande annonser och väntar på att jag ska författa två lysande ansökningar. Det är lite värre, det… Den som har (haft) jobb och ordnade förhållanden – och som har så mycket för övrigt – förstår nog inte vad det innebär att vara utan den grundtrygghet jobb med mera ger. Inte heller kan man förstå en sekund av den kamp som ständigt måste utkämpas för att inte gå under. Det blir så extra trist, därför, när nån bara måste knäppa en på näsan så snart nästippen tittar över kanten.

Nej, nu tar jag mig upp ur detta slukhål du slängde ner mig i med dina ord. Ingen ställer Baby i ett hörn och ingen ska få försöka sätta sig på Tofflan utan att jag kämpar emot. Som om jag behövde den kampen också…

Och ja just det, ifall du undrar om det här inlägget handlar om nån särskild så har du rätt. Det är en person som har känt mig hela livet, vilket gör smärtan än värre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvarons svängningar.


Det är sant
 att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Sandhög

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!


Man är kontroversiell
när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En kall starköl

En starköl gör mig inte bakis.


Idag på morgonen
har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad Tofflan har för avsikt att göra idag.


Den här fredagen
började väldigt varmt. Det var över 20 grader redan vid halv sju. Jag vaknade, kunde inte sova i värmen. Misstänker att Fästmön hade tänkt låta mig sova i morse. Det är nog inte bara värmen som gör mig ”pigg”, den ständiga oron är den största skurken, tror jag. Det är väldigt, väldigt svårt att koppla av.

Nu börjar det mulna på och det blåser som 17. Min intention för dagen är att städa, så det passar mig utmärkt om det blir dåligt väder! Jag gick faktiskt nyss och stängde några fönster för det drog kallt!

Kämpade ett bra tag med att hjälpa en nässelfjäril, som lyckats flyga in i mitt gästrum, att komma ut. Med påföljd att kaktusjä%&/¤#a vippade och jag har fullt av osynliga taggar på mina händer. Det gör väldigt ont… Men fjärilen är fri!

Nässelfjäril

Den är fri och utsläppt nu!


Jag har fixat
 lite mobilprylar. Bland annat måste jag ändra nummer här och var – hos uppdragsgivare och hos företag där jag är kund. Så har jag läst in ett nytt mobilsvarsmeddelande. Jag vänjer mig aldrig vid att höra min egen röst – trots att jag jobbade som inläsare för en taltidning i ett antal år… Men det låter inte som jag!

Vidare har jag beställt e-faktura för mobilen. Den sista tiden har nämligen fakturaavgiften varit högre än resten på mobilfakturan… Snacka om att slänga pengarna i sjön… Och från och med nu gäller att vända på alla slantar. Jag överväger till exempel att säga upp mitt fasta telefonabonnemang och min parkeringsplats. Det skulle finansiera månadskostnaden för min nya mobil (dess abonnemang, alltså) – och till och med bli lite över…

Nätverkandet på LinkedIn går framåt! Nu har jag fått 30 kontakter och det innebär att jag kan få lite bonusfunktioner och, så att säga, se om jag känner andra på de företag där jag nu har kontakter. Jag brukar försöka leta upp och skicka iväg ett par stycken kontaktförfrågningar varje dag, men jag har ändå 25 kontaktförfrågningar som är obesvarade. Delvis handlar det kanske om att folk har semester, delvis om att den som för tillfället inte behöver jobb inte heller är så aktiv på LinkedIn.  Igår fick jag en jättefin rekommendation av M. Så här skriver M bland annat:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik […] Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Ulrika är lika bra i jobbet på engelska som svenska. Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Du kanske förstår om jag blev väldigt, väldigt glad för dessa ord? Liksom kvitto på att jag trots allt inte är rakt igenom dålig…

I kväll hade vi funderingar på att åka över till Slottet och gräva upp lite färskpotatis som L har satt åt oss samt ta ett kvällsdopp. Men nu börjar det se riktigt illa ut vädermässigt… Vi får se hur det blir! Jag hade tänkt sill och potatis till middag och nån plan B har jag inte!..

Nu ska jag sluta sitta här och svamla och försöka smita från städningen. Det är dags att dra på sig gummihandskarna och börja skrubba lite. Då glömmer jag min oro för en stund och dessutom blir här rent och fint!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg uti vilket Tofflan funderar över vad man får göra i sitt eget hem utan att riskera att bli åtalad.


Jag sätter skrattet i halsen
lite när jag läser om en man som åtalats för att ha gått omkring naken hemma i sin villa i Växjö. Lite… lustigt att gå omkring naken, kan jag tycka. Men lustigt tyckte en förbipasserande kvinna att det verkligen inte var! Hon har sett mannen stå naken vid fönstret fyra gånger. Två av dessa gånger hade kvinnan med sig sin make, som filmade det hela.

Men hallå… Är det inte nån som gör lite intrång här, eller va? Om man känner sånt obehag och känner sig sexuellt ofredad av en person som befinner sig inne i sitt eget hem – måste man då passera denna persons hem fyra (4) gånger – och dessutom stanna och filma två av dessa gånger??? Kvinnan tyckte för övrigt att mannen inte bara blottade sig utan att han onanerade. (Och det får man inte göra i sitt eget hem, heller dårå?) Den åtalade mannen nekade till onanin och hävdade också att hans avsikt aldrig har varit att blotta sig.

Nu friade tingsrätten mannen tack och lov. Men skälet till detta var att det finns en häck som delvis skymmer huset… Makalöst, säger jag! I sitt eget hem ska man väl för höge Farao och inom rimliga gränser få göra vad man vill?! Och vad är det för människor som glor på en annan, naken människa och dessutom filmar honom? Idioter, räcker inte till för att klassificera dem!

naken vid datorn
Den här mannen är inte naken. Han har tofflor på sig.


Ett liknande fall
kom upp i hovrätten där en man onanerat öppet framför sina grannar. Här bedömde rätten att hemmet var

en scen i det offentliga rummet.

Mannen menade att han hade glömt att dra för gardinerna. Mannen blev dömd. Och lite skillnad är det väl i detta fall, kan jag tycka. Personligen skulle jag aldrig göra nåt sånt, för det finns väl inget mer avtändande än grannar som GLOR? Nej, just det.

Vidare tycker jag att det var synd att flanörerna i Växjö inte i stället på film lyckades fånga misshandel i hemmet. DET hade nämligen varit nåt att anmäla och DET är betydligt vanligare i hemmet än män som går omkring nakna. Skäms på er, fluktare!


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det sannerligen en dag med stora svängningar mellan toppar och dalar! I mitt förra liv skulle jag ha påverkats väldigt negativt, men jag måste erkänna att de negativa känslorna var betydligt färre och mindre än de positiva. Det här är nånting jag jobbar med ständigt. Du vet, att inte gräva ner sig när du står inför motgångar som du inte kan påverka eller bara kan påverka minimalt. Jag fick ta så mycket skit för att jag visade känslor – främst negativa, dårå! –  i mitt tidigare liv, så jag jobbar ständigt på detta. Men jag är en känslomänniska och jag tänker inte radera ut min personlighet bara för att nån idiot till person in mitt förra liv tyckte att jag skulle förändra mig. Jag är den jag är, men jag jobbar på de vassa kanterna, så att säga.

Efter lunch och efter att äntligen ha mobilpratat med IT-teknikern löste sig de tekniska problemen med den webbplats jag har jobbat med och byggt upp de senaste veckorna. Jag vet inte om jag uttryckte mig annorlunda i tal än i skrift, men plötsligt förstod h*n vad jag menade. Detta, att jag uppenbarligen inte uttrycker mig så folk förstår vad jag skriver, tar jag till mig och försöker att förbättra/förändra också.

Jag vet inte hur många gånger folk har gjort sina egna, högst personliga tolkningar av det jag skriver här på bloggen, till exempel. Det är några personer som gärna/ofta skriver in sig själva i mina texter också. Men det är annan sak! Då har jag ju på sätt och vis lyckats, eftersom jag berör människor så mycket att de tycker sig se sig själva i det jag skriver. Samtidigt är det ju inte alltid min avsikt. Jag skriver nio gånger av tio i generella termer när det gäller människor. För man får inte ha åsikter om folk och var öppen med specifikt vem/vilka man avser, det har jag lärt mig den hårda vägen. I stället för att snacka bakom eventuella ryggar skriver jag här i stället – och i generella termer. Ibland beskriver jag till exempel fenomen eller människotyper. Väldigt ofta, faktiskt, avser jag ingen specifik person. Men, som sagt, många hungrar väl efter uppmärksamhet eller vad det nu är, och skriver in sig själva. Och kanske, kanske att de träffas av den där lilla strålen av ord och ser att orden faktiskt skulle kunna handla om dem själva. Men då är det inte jag som står för igenkännadet utan de själva. Jag bara skriver, jag.

När det gäller jobbet måste jag emellertid göra som jag blir tillsagd. Men självklart kommer jag med synpunkter på det skrivna ordet om jag får ett underlag som jag ifrågasätter. Man behöver inte urvattna en text för att den ska bli begriplig, men man måste vara tydlig. Och i vissa fall övertydlig.

Medan du smälter mina ord för du titta på skålen med prästostbågar som vill hällde upp åt oss igår för att fira Ostbågedagen!

ostbågar
Prästostbågar goffade vi för att fira Ostbågedagen igår.


Jag blev väldigt glad igår
när tekniken plötsligt hamnade på min sida och fungerade som den skulle. Och jag blev också glad över den spännande och intressanta platsannonsen Johan tipsade mig om. Jag ringde därför till en av kontaktpersonerna som jag känner sen tidigare. Det blev ett bra samtal och jag har bestämt mig för att söka tjänsten. Men det gör jag i helgen.

I övrigt åt Fästmön och jag en synnerligen gastronomisk middag bestående av kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag var vrålhungrig eftersom det inte blev nån lunch för min del, så jag goffade tre stycken. Resten av kvällen gick åt till att betala en räkning, läsa och se på TV. Om TV-tittandet kommer ett separat inlägg!

Jag sov hyfsat i natt, men hade glömt stänga av ljudet på Ajfånen så jag blev väckt mitt i natten av att nån kommenterade på min blogg… Klantigt av mig när jag för en gångs skull lyckades sova. Jag har ofta inga problem med att somna, det som är jobbigt är att jag vaknar efter ett par, tre timmar. Då ligger jag och grubblar och funderar över teknikstrul, jobb och framtid…

Idag jobbar jag på med diverse – med avbrott för lunch med min favorit ”Lisbeth”. Och nåt ätbart, förhoppningsvis!


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett tag sen skrev Lena Köster ett roligt inlägg på Kulturbloggen med rubriken Dasskultur. Jag har funderat vidare lite på det där och tänkte under förmiddagens promenad göra en liten och visserligen ovetenskaplig, men ändå klinisk undersökning av hur det ligger till i våra trädgårdar.

Lena Köster utgjuter sig i ovan nämnda inlägg om toastolar. Jag skrattar så tårarna rinner. Läs bara:

[…]På väg med bil genom Uppland ser jag på flera ställen toastolar med blommor på gräsmattor och i små bersåer. Är folk inte riktigt kloka? Själva har vi en utbytt toastol i garaget. Vi har tänkt åka till tippen med den, men borde kanske tänka om, ställa ut den på gräsmattan med en pelargon i holken?[…]

Hon filosoferar vidare över estetiken i det hela och vad folk har för ÖVRIGA preferenser:

[…] Vilken estetik kan utläsas av denna form av trädgårdskonst? Är det frågan om en noga reflekterad utmaning av förbifarandes uppfattning om utsmyckning av trädgårdar (trädgårdstomtar, släng er i väggen!)? Eller är det fastighetsägarnas uppriktiga, personliga uppfattning om skönhet? Vad har de i så fall på väggarna, vilken konst, menar jag? Vad läser de? Vilken musik lyssnar de på? […]

Hon försöker tänka att toastolarna med blommor i är nån sorts installationer. Men avslutningsvis kan hon ändå inte riktigt förstå det hela:

[…] Kanske döljer sig en insikt, som jag inte har, och en avsikt, som jag inte förstår, bakom de blommande klosettmöblerna i de uppländska trädgårdarna? […]

För ett par år sen ställde nån jag då kände ut en toastol på sin trädgårdsplätt. minns jag att jag tyckte att det var rätt häftigt och ovanligt, men IDAG kan jag ju inte annat än hålla med Lena Köster. Jag förstår inte avsikten. För snyggt var det definitivt inte. Och när jag tänker efter var det ju rätt… snuskigt… En gammal använd toalett. I trädgården. Med blommor i.


Vad är avsikten med detta???

                                                                                                                                                              På en annan trädgårdstäppa noterar jag två stjärtar. Två SMÅ stjärtar i betong. Inte ens snygga är de, men de är ju inte supersnuskiga heller. Rätt trista. Men vad jag förstår var de gratis. Och gratis är ju gott, eller? Fast i det här fallet hade jag nog skippat att lösa in kupongen, så att säga. (Men smaken är ju som bekant likt baken – delad. Emellertid DELAR jag INTE denna smak!)

När jag var barn var det på sina håll populärt med dammar och fontäner i trädgårdarna i Metropolen Byhålan. Men då var det lite mer raffinerat snusk, så att säga. Det kunde vara nakna, vackra damer som höll en kruka intill sina svällande bröst. Ur krukan plaskade en vattenstråle. Eller så var det en kissande liten pojke. Där kom vattnet ur… ja, du kanske själv har fantasi nog att gissa… (Mina föräldrar var av den sedesamma typen och hade en groda där vattnet sprutade ut ur munnen – kanske det är därför jag är som jag är..?)


Typ såna här tjejer var det ofta i fontänerna i min barndoms trädgårdar.

                                                                                                                                                            Därför är min ambition att idag, som sagt, göra en liten undersökning på min förmiddagstur och kolla upp lite hur det ser ut med snusket i våra trädgårdar. Hittar jag nåt snuskigt återkommer jag FÖRSTÅS med bilder!

Read Full Post »