Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘insändare’

Ett mötande inlägg.


 

Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.

Mörka skyar

Tillvaron såg rätt mörk ut igår…


En brukar ju säga

Mycket snack och lite verkstad

Bok tidning min fot

Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.

För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.

Insändare om äldreomsorg av Sören Snygg

Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.

Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.

Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!

Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.

En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…

Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!

Räkning på 250 kr

Dagens bästa: verkstadsräkningen!


*Clark Kent = min lille bilman

**vårskodd = fått sommardäcken på

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.


 

Fina glas på Helping hand

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Bordstablett

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.


Inte har jag nåt emot att diskutera
saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Tofflor på trottoraren

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett provande inlägg.


 

UNT 17 januari 2015I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

  • På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
  • Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
  • Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
  • Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
  • Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
  • Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
  • Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
  • Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
  • Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
  • Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan kollar in vad som händer i omvärlden genom medias ögon samt redan nu funderar på eventuell nyhetstorka.


Nyhetstorka.
Det är ett fenomen som inträffar på sommaren när alla journalister vill vara lediga. Samtidigt finns det ett antal alerta vikarier inne och jobbar. En del av dem är riktigt på! Sverige och världen stannar ju inte upp bara för att det blir sommar här. Men det skrivs färre nyheter, trots att fortfarande sker saker. Ett litet tips är därför att vässa pennan hålla datorn igång och formulera pressmeddelanden under sommaren också, för den som som jobbar med sådant. Chansen är större att media nappar på nånting som är i princip färdigskrivet.

Innebandyklubba med bollUppsala IBK lägger ner. VA? Jag tror inte att det jag läser är sant. Och visserligen handlar det om sport. Men… Uppsala innebandyklubb lägger ner sitt A-lag. Detta efter en succésäsong där man nästan hamnade i allsvenskan! Urtråkigt!!!

”Låt mig slippa er grillrök!” Margareta Petersson i Uppsala har skrivit en bra insändare i UppsalaTidningen. Insändaren har fått en kommentar av Maria som tycker att Margareta, som har nedsatt lungkapacitet, ska stänga sina fönster när folk runt omkring grillar. Jaa, i såna fall får man ju ha stängt hela sommaren eftersom det grillas så gott som varenda dag då. Det är för övrigt inte bara folk med uteplatser som betalar mycket för sina lägenheter. Vi som bor med balkong har i alla fall i min bostadsrättsförening högre månadsavgifter än de med uteplatser. Så… ska det vara så jävla svårt att antingen flytta grillen från under nåns balkong alternativt använda områdets murade grill där sådan finns???

Högre kostnad för Uppsala arena. Byggkostnaden för den planerade Gränbyarenan har ökat med 100 miljoner sen senaste beräkningen. Är det nån som är förvånad? Inte jag. Jag undrar hur många såna här byggen vi ska ha i Uppsala egentligen och om alla behövs. Det kan ju rimligen inte finnas marknad för det!!!

Miljöpartiet symbolS och MP större än allianspartierna. Det visar i alla fall DN/Ipsos senaste mätning. Även om det inte är val förrän hösten 2014 är det självklart intressanta prognoser. Eller oroväckande, beroende på var man står politiskt. Miljöpartiet har gått framåt mest. Partiet har nyligen deklarerat att man kan tänka sig att bilda regering med sossarna, men inte med vänstern. Eller moderaterna. Rörigt, som vanligt, skulle jag vilja säga…

Ännu ingen dömd för klarspråksbrott. Det är faktiskt ett lagbrott att skriva svårbegripligt – ifall den som skriver är en myndighet. Det finns en klarspråksparagraf i 2009 års språklag som säger att offentlig svenska ska vara vårdad, enkel och begriplig. Det handlar om att alla ska ha tillgång till informationen från det offentliga. Och används inte klarspråk borde det tänkas om. Eller straffas.

”Öppet brev till mannen som vill att jag ska dö.” HÄR snackar vi näthat! Elisabet Höglund skriver i sin senaste krönika om mannen som hotar och trakasserar henne.

arg_tantUL slutar med förtryckta tidtabeller. Förtryckta? Ja, alltså tryckta. Och skälet är att man tänker på miljön. I stället får man komponera sin tidtabell själv via internet. Och gamla mormor, som inte kan det här med datorer och internet, får ringa UL:s kundtjänst. Tror du hon gör det? Nej. Idiotiskt förslag! Minska upplagan, i stället!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte roligt att studsa upp mitt i natten med kramp i benet. I natt hände det mig två gånger. Det var främst högerbenet som tyckte att jag skulle upp och dansa. Särskilt lätt att dansa är det inte heller när vissa delar av foten är inflammerade. Men värst var det nog när höger vad OCH vänster lår krampade. Det går liksom inte att stampa hur som helst när Den Onde har satt tänderna i ena hälen. SÅ. Nu har jag beklagat mig färdigt. Tror jag. Jag får se om jag ringer doktorn idag eller inte…

Det är inte lätt, det här med krämpor och vård. De flesta av er har nog insett att jag går i väntans tider för en operation. Remissen torde ha varit på Sjukstugan i Backen i två månader nu. Vårdgarantin säger att man ska få en första bedömning inom 90 dagar, alltså tre månader. Tror jag vad jag vill på när det gäller den organisation som ansvarar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård! Men lita på att jag – alternativt mitt dödsbo, dårå – river upp himmel och jord om väntetiden leder till alltför stora konsekvenser för min person! Då månde somliga jubla, men jag vet en eller två som faktiskt gillar mig. Ni andra kan ju ha fest.

Jag blir förbannad när jag på insändarplats i dagens lokalblaska läser hur en representant från ovan nämnda organisation svänger sig i en fråga som rör avtal med en privat klinik här i Uppsala. (Tyvärr ligger insändaren inte ute på nätet, så du får kolla papperstidningen!) Det är en doktor som har lämnat Det Sjunkande Skeppet Sjukstugan i Backen och startat eget. Doktorn är specialist inom sitt cancerområde. Men tro inte att forna arbetsgivaren remitterar patienter dit! Nej, i stället skeppas/flygs patienterna UTOMLANDS för behandling. Vem kan rimligtvis vinna på det??? Det torde ju kosta skjortan rent samhällsekonomiskt. Och hur orkar patienterna som ju faktiskt är svårt sjuka i cancer? Dessutom, hur kul är det att ligga på sjukhus utomlands, få jobbig behandling och inte kunna ha nån när och kär där som stöttar? Jag tycker att du ska läsa insändaren och uppröras av de floskler denna direktör skriver. Den som är svårt cancersjuk har nämligen inte just tid att vänta på nån jävla upphandling, som dessutom ska föregås av nån sorts utredning!!! Nej det här stinker prestige lång väg!!

Lite elakt kan jag emellertid inte låta bli att skratta när insändaren är undertecknad med fel titel. Korrekt titel ska vara hälso- och sjukvårdsdirektör, inte hälso- och sjukhusdirektör – befattningshavaren sysslar ju med lite mer än bara slutenvård… Men inte ens det har man uppenbarligen koll på…

Hur lyder titeln, egentligen? Ingen koll alls verkar man ha.


Nu ska jag coola ner mig
och försöka sätta mig in i virtuella arbetsrum och kolla om ett alternativ som används lite här och var inom vår organisation kan var lämpligt att använda vid ”mina” institutioner…  Lunch blir det som vanligt på Thaistället och då ska jag även investera i ytterligare ingefärskarameller. Och i kväll går jag på föreläsning på Stadsbibblan!

Och ja just det… Kungen kommer till Gamla Uppsala idag. Bara så du vet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är fantastiskt! Det finns så många dåliga skribenter här och var, men när det är sommar och nyhetstorka inser till och med vissa tidningar att man kan släppa fram goda skribenter. Lokalblaskan är en av dem.

I morse läste jag en alldeles lysande insändare, signerad Rikard Ekholm. Varför anställer inte lokalblaskan honom??? Rikard Ekholm är nämligen inte bara filosofie doktor i estetik, han är frilansande journalist också. Och skriver bra och engagerande.

Ämnet för Rikard Ekholms insändare är a-kassan som han anser sviker just frilansare. Ju mer jag läser, desto mer nickar jag. Igenkännande. Och detta trots att jag inte var frilansare samtidigt som jag uppbar a-kassa. Men jag fick ju betalt för ungefär sex blogginlägg om året. Detta var jag naturligtvis ärlig om till a-kassan – vilket enbart gav mig problem i form av mängder av blanketter och intyg som skulle fyllas i flera gånger om året. Varför då? Jag angav ju på kassakortet om jag hade jobbat en timma eller varit helt arbetslös en dag. Detta för sex blogginlägg på ett år. Sex. De månader jag hade råkat skriva ett blogginlägg mot betalning fick jag också som straff betala full a-kasseavgift om 119 kronor. De månader jag inte skrev blogginlägg mot betalning ansågs jag arbetslös och behövde BARA betala 108 kronor. Snacka om att ge med ena handen och ta med den andra!

Eftersom jag skrev på uppdrag och inte hade F-skattebevis hade jag nog tur och slapp troligen Rikard Ekholms problem. Rikard Ekholms a-kassa, Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA, ville nämligen inte veta av honom. Orsak: han frilansar som kritiker och journalist. Men hade han inte frilansat hade han fått arbetslösersättning. Nu fick han avslag – för att han jobbade lite grann. Nej, det är ju allmänt känt att jobba lite grann inte gillas av a-kassorna även om man är ärlig med det. Är man arbetslös så är man. Då ska man, enligt a-kassorna, inte jobba. Man kan inte ens tänka sig att få avdrag från a-kassan för de timmar eller dagar man jobbar. Nej. Man ska sitta hemma och vara arbetslös – annars får man inte ens spänn. Idiotregler!

Men… och lyssna nu på inkonsekvensen i kråksången: Om Rikard Ekholm i stället hade undervisat på universitetet efter avslutad doktorandutbildning hade a-kassan gett honom ersättning. Det är för att han frilansar som han inte får en krona – man kan ju inte total kontroll på en frilansare. Så här skriver Rikard Ekholm bland annat:

[…] Den frilansande journalisten passar inte in i a-kassans förutbestämda mall där utfört arbete ska redovisas. Trots att detta är ett vanligt och vill jag påstå viktigt yrke i dagens Sverige. A-kassans mall för avklarat arbete kräver att den frilansande journalisten redovisar antalet arbetade timmar. Samt – och detta är avgörande – arbetsgivaren måste kunna verifiera att timantalet är korrekt. Tråkigt då att den frilansande journalistiska verksamheten inte ser sådan ut. […]

Grejen med att frilansa är ju att man utför ett beställt arbete var som helst utan att nån arbetsgivare ser en. Och då kan ju inte arbetsgivare verifiera att en frilansare har arbetat ett visst antal timmar. Rickard Ekholm skriver:

[…] Så länge jag inte kan övervakas spelar det ingen roll att jag kan redovisa exakt vilka jobb jag gör: publikationsdatum, teckenlängd och arvode. Det är nämligen arbetsgivaren a-kassan litar på – denna anses trovärdigt kunna redovisa att jag suttit si och så länge och arbetat med en text, om jag gör det på plats, på redaktionen. A-kassan förstår alltså inte ens var den frilansande journalisten utför sitt jobb – på annan plats, inte på redaktionen. […] 

En frilansare jobbar uppenbarligen inte som a-kassan tycker att man ska jobba. Rickard Ekholm igen:

[…] A-kassans regler är med andra ord inte anpassade för hur arbetsmarknaden i Sverige i dag faktiskt fungerar. Den frilansande journalisten kommer överens med tidningen om att göra ett visst jobb för en viss summa. Timmar redovisas inte, de är ointressanta för redaktionen, och journalisten gör sitt jobb så snabbt som möjligt för att kunna ta nya jobb. […]

Rikard Ekholm fick alltså helt avslag på ersättning från a-kassan. Är det konstigt att folk inte vill vara med i nån a-kassa när dess regler är så här oflexibla och gammalmodiga??? Och när Rikard Ekholm bad handläggaren, som undertecknat brevet med nej-beslutet till ersättning, om råd vad han skulle göra för att få ersättning, svarade denne:

Du kan få a-kassa om du kan visa för oss att du slutar skriva.

Maj gadd!!! Det är ungefär lika dumt som min handläggare på Arbetsförmedlingen sa:

Nej på Arbetsförmedlingen förmedlar vi inga jobb.

Men Rikard Ekholm avslutar med en riktig tiopoängare:

[…] Det står klart att det fria ordet begränsas effektivt av de regler som styr arbetslöshetsersättningen.

Är det verkligen så??? Läs hela Rikard Ekholms insändare! Och anställ honom helst så han slipper a-kassan.

Read Full Post »

Så där överförtjust i fåglar kan man väl inte påstå att jag är. Särskilt inte skräniga fåglar eller fåglar som skitar ner Clark Kent* när de tror att han är en toalett. Men jag läste just en insändare i Byhålebladet om en kvinna som skrattade när en måsunge blev överkörd. Och det knep i hjärtat.

Det knep i Toffelhjärtat, men tyvärr kan jag inte visa nån bild på det, bara på Toffehjärtan.


Den skrattande kvinnan skrattade inte bara,
enligt insändarskribenten, utan vände sig om till sin familj (!) och sa:

Ta bilen så kör vi över den andra ungen

På balkongen stod skratterskans barn, enligt insändarskribenten som undrade om den hjärtlösa var förälder…  (Nej, en del borde inte skaffa barn.)

Jorå, vi är många som är irriterade på måsar som låter illa och skitar ner, men som insändarskribenten också skriver kan ljudet från en gräsklippare vara minst lika irriterande. Värst av allt är trimrar, tror jag, ett envetet och entonigt ljud. För att inte tala om borrar i ett flerfamiljshus… Fast liksom insändarskribenten går jag inte omkring och mördar omkringboende bara för det…

Det tar 35 dar för en måsunge att bli flygfärdig. Kan man inte försöka hålla ut så länge? En mycket tänkvärd insändare, detta…


PS
Hur lång tid det tar för renoverande närboende hade insändarskribenten emellertid inga besked om.


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Older Posts »