Tung dag igår, en ljusare sort idag…

Ett inlägg om tillvarons svängningar.

Det är sant att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!

Man är kontroversiell när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En starköl gör mig inte bakis.

Idag på morgonen har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det var nån som ondgjorde sig över riddar Blåtand…

För ett tag sen berättade en av mina bloggvänner om nåt pucko som hade ondgjort sig över folk som använder blåtand till sina mobiler. Jag tillhör den kategorin människor – ja, inte den som ondgör sig över blåtandanvändare utan den som använder blåtand – och jag vill därför använda bloggen för att i min tur ondgöra mig över dumma människor. För jag kan inte inte kalla häcklare av blåtandanvändare nåt annat!

En sån här har jag i örat och då blinkar den oftast blått.

                                                                                                                                                             OK, jag kan hålla med om att det kanske ser fånigt ut att gå omkring med en grej i örat som kanske blinkar blått. Men det ser baske mig inte dummare ut än att gå omkring med ett par hörlurar i öronen.

Jag använder min blåtand eftersom det är ett glapp i min mobil som gör att ljudet i apparaten vibrerar. Med blåtanden låter det kristallklart. Men naturligtvis har jag andra skäl också! Säkerhet är ett av dem.

Fördelarna med blåtand är att du har händerna fria. Därför är en blåtand alldeles utmärkt att ha i örat när du kör bil, cyklar eller gör nåt annat som helst kräver båda händerna. Nästa år kan det komma en ny lag som förbjuder mobilanvändning bakom ratten – om man inte ringer med blåtand eller annat handsfreetillbehör i örat. Jag tycker att det vore en alldeles utmärkt lag. Blåtand i örat och två fria händer till bilkörning är betydligt säkrare än enhand om mobilen och en hand som ska sköta såväl ratt som blinkers och växelspak.

Så ondgör dig gärna, men jag kör med min blåtand! Själv kan du ju vingla runt på gatorna i ditt fordon och vara en trafikfara – om du nu tycker att det är smartare.

Read Full Post »

Att höra till

Det är fredag igen. Två hela veckor och några dar har jag ”jobbat”. När jag mötte ”chefen” i morse sa jag att jag var sunt fredagstrött igen. En arbetsvecka ligger snart bakom mig. En vecka där jag har fått höra till ett sammanhang. Detta att höra till är i skrivande stund inte nåt permanent utan endast till och med oktober månad ut. Men ändå. Det ger så otroligt mycket. Och gör så otroligt mycket för självkänslan. Numera kan jag säga, om nån jag möter undrar, att jag

jobbar där och där, just nu och ett tag till

Jag undrar hur många som verkligen trodde på mig! Som verkligen trodde att jag skulle klara detta efter att ha levt i ett arbetslivsvakuum så länge.  Mina häcklare trodde det väl allra minst! De får stå med långnäsa nu. Jag hörde nånstans av nån att man efter sex (6) veckor som sjukskriven är totalt avkopplad från ett jobb och att man då sakta måste få tid och tillfälle att komma igen. För mig blev det åtta timmar om dan direkt efter det här två år och åtta månader långa helvetet. Det som har brutit ner mig. Men var orolig och darra, du häcklare, för Tofflan har rest sig igen!

Människor kan förändras. Tro aldrig att nån inte är utvecklingsbar. Jag trodde tidigare inte det om somliga – och framför allt trodde jag det inte om mig själv. Men ju hårdare smällar man får, desto starkare är man när man väl har rest sig. Det gäller bara att ha en urkraft att använda sig av. Och att det finns människor omkring en som aldrig för ett ögonblick betvivlar ens förmågor. Så, som sagt, var orolig, du häcklare.

Naturligtvis lär jag mig andra saker än att ingå i ett sammanhang och höra till. I morse, till exempel, fick jag veta att det är samma DNA i en liten blomma som i en stor kossa. Jag befinner mig i en otroligt stimulerande miljö – stimulans för såväl intellekt som psyke – i otroligt vackra omgivningar. Och alla runt omkring är fortfarande glada och snälla mot mig. Nu har jag ändå varit här så länge att jag har hunnit skrapa på ytan och noterat att allt inte är perfekt. Det spelar ingen roll. Hade allt varit hundra procent solsken skulle jag ha blivit misstänksam.

Det enda smolket i Tillhörandets bägare är nu att Fästmön och jag inte har så mycket tid tillsammans längre och att jag inte får nån lön. Men kärleken är stark och jag hoppas på en inkomst inom en snar framtid.

Read Full Post »