När blodsbanden brister

Ett inlägg om en bok.

---

 

Redan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tears

Ett snyft-inlägg.

---

 

Det händer att jag blir ledsen ibland. Vi kan alla säga sårande ord, men somliga vet precis hur och var de ska sätta nålarna – för att sen svära sig fria när de ställs till svars. Att få höra att man bara bryr sig om sig själv och struntar i dem runt omkring tillhör såna ord. Visst ligger det en del sanning i det. Jag måste bry mig om mig själv mycket eftersom det handlar om min försörjning och min framtid. Men samtidigt bryr jag mig också om andra människor och är det nånting den som känner mig på riktigt (eller borde känna mig…) vet så är det att jag – tro det eller ej! – är omtänksam. Sen är jag förstås mänsklig också. För jag erkänner att det handlar lite om att det blir ganska ensidigt att bara ge och ge och inte få nånting tillbaka. Inte ens… Nej, jag tänker inte sänka mig lika lågt som andra gör och gå in på några detaljer.

Så nu vet du att dina ord gjorde mig ledsen. Och det var väl din avsikt när du uttalade dem? Du är nog den mest självcentrerade av oss alla, enligt min uppfattning. (Så självcentrerad att du aldrig läser dessa mina ord…)

Mörka moln idag.

 

Det regnar på mitt balkongräcke idag. Underbart!

Den här dagen började med huvudvärk, åska och ösregn. De två senaste estimerade jag mycket! Luften är en helt annan nu och jag kan andas mycket bättre. Två tidsinställda inlägg höll bloggen uppdaterad medan datorn var avstängd och några jobb har jag ännu inte sökt idag. Men det ligger två spännande annonser och väntar på att jag ska författa två lysande ansökningar. Det är lite värre, det… Den som har (haft) jobb och ordnade förhållanden – och som har så mycket för övrigt – förstår nog inte vad det innebär att vara utan den grundtrygghet jobb med mera ger. Inte heller kan man förstå en sekund av den kamp som ständigt måste utkämpas för att inte gå under. Det blir så extra trist, därför, när nån bara måste knäppa en på näsan så snart nästippen tittar över kanten.

Nej, nu tar jag mig upp ur detta slukhål du slängde ner mig i med dina ord. Ingen ställer Baby i ett hörn och ingen ska få försöka sätta sig på Tofflan utan att jag kämpar emot. Som om jag behövde den kampen också…

Och ja just det, ifall du undrar om det här inlägget handlar om nån särskild så har du rätt. Det är en person som har känt mig hela livet, vilket gör smärtan än värre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »