När blodsbanden brister

Ett inlägg om en bok.

---

 

Redan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!

Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?

Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är

[…] baserad på en sann historia […]

Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.

Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.

Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.

Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den man älskar

Ett inlägg om en bok.

---

 

Första boken i bokreahögen från Bokus jag grabbade tag i var Mari Jungstedts senaste Anders Knutas-deckare, Den man älskar. Detta är den tolfte boken i serien och jag kan inte låta bli att undra om inte Gotland är Sveriges svar på Midsomer. För här mördar ju var och varannan författare folk!..

Polisen Anders Knutas är tillbaka efter att ha varit sjukskriven. Hans förhållande med kollegan Karin är nu etablerat. De tu kastas in i en utredning som inleds med ett mord på en mäklare. Mäklaren har fått i uppdrag att sälja en av öns äldsta gårdar. Men det verkar som om nån inte vill det. Naturligtvis slutar det inte med bara ett mord.

Mari Jungstedt skriver otroligt lättlästa och spännande deckare. Det är fart och fläkt och korta kapitel. Den här gången känns det emellertid som om det är några teman för många i boken: det är, förutom mord, syskonavund, ny kärlek, lögner, HBTQ, spel, pengar, incest, gammal kärlek… för att nämna några. Misstankarna riktas ganska tidigt åt ett visst håll. Det blir nästan för uppenbart för att det ska vara ”rätt” håll. Nja, lite för många teman som inte fördjupas särskilt mycket.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återresa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Återtåg till barndomen gör vi kanske var och en lite då och då. Jag gjorde det senast i morse. Eva Lejonsommar gjorde det 2002 i sin bok Återresa, en liten bok jag köpte på Alfa Antikvariat i november för 90 spänn.

Lena, som tidigare hette Charlene och kallades Charlie, återvänder till ett av sina barndomshem. Hon hyr huset där hon och familjen, med fadern predikanten som flockens ledare, bodde under sju år. Syftet är att få klarhet i vad som egentligen hände. Blev hon utsatt för incest? Hon tar via e-post kontakt med sin gamla bästis, men de får svårt att mötas i verkliga livet. I stället blir Lena vän med bästisens tioårige son Tom.

Det här är en märklig historia i en ganska tunn bok – den är inte ens på 200 sidor. Vid flera tillfällen ryser jag av obehag och undrar vart det ska bära hän. Det bär inte riktigt hän som jag tror, för detta är ingen deckare. Icke desto mindre är det en otäck berättelse. Och en berättelse om sanningen.

Jag tycker tyvärr att boken känns lite för osammanhängande för att omdömet ska bli mer än medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Psalm 21

Ett inlägg om en film.

Att glo på film är en bra avslutning på en kväll, tycker jag. Igår kväll såg Fästmön och jag Psalm 21 (2010), en film som jag hade spelat in på DVD-hårddisken från TV4 för ganska länge sen. Det var perfekt att kunna spola förbi all reklam! Men var filmen perfekt..?

En film om tro, Bibeln och prästers hemligheter.

Henrik är en populär präst i sin församling nånstans i Stockholmstrakten. Men han plågas av mardrömmar och har svårt att hjälpa en kvinna i församlingen som uppenbarligen lider svårt av sina syner. Dessutom har han ingen vidare kontakt med sin son. Nåt mer men? Ja, en kväll ringer en rättsläkare och meddelar att Henriks pappa, också präst, har drunknat. Henrik ger sig iväg direkt norrut i landet, till byn där pappan bodde och arbetade. När han är nästan framme kör han på en kvinna. Han stannar bilen och kliver ur för att se hur det har gått. Kvinnan är spårlöst borta och bilen vill inte starta igen… Henrik börjar gå och hamnar hos en familj som beter sig väldigt märkligt.

Det här är en skräckfilm som tycks börja i bästa skrächfilmsmanér – nån kör på nån på en ödslig väg, den påkörda är borta och sen startar inte bilen… Fast den här filmen blir nånting annat än ren skräck. Som jag tolkar den handlar den om skuld och hämnd. Om vuxna som förgriper sig på barn och om incest. En riktigt ruskig film, med andra ord.

En massa duktiga skådespelare är med i filmen. Jonas Malmsjö är lysande i huvudrollen som prästen Henrik, Per Ragnar skymtar som Henriks pappa, för att nämna några. Ska jag vara kritisk mot filmen är att den blandar alltför många teman. Det blir lite väl mycket och framför allt konstigt.

Toffelbetyget blir emellertid högt. Det här är en otäck film, även om den är konstig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Top of the lake – TV-serien

Ett inlägg om en märklig TV-serie.

I kväll gick sista delen av Top of the lake. Det har varit en märklig resa genom sex avsnitt. Första avsnittet fick ett högt Toffelbetyg. Men hur blir totalomdömet?

Johnno och Robin, två av huvudrollerna i Top of the lake. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

TV-serien inleds med att en tolvårig flicka går ut i vattnet. Hon tas till sjukhus. Där konstaterar man att hon är gravid. Strax därpå försvinner den gravida flickan Tui.

Händelserna utspelar sig i en riktig byhåla. Alla som bor där är mer eller mindre märkliga. Robin är född och uppvuxen där och är nu på besök hos sin mamma som är döende. Pappan drunknade. Robin vill inte ge upp sökandet efter Tui. Det blir ett sökande som delvis är Robins sökande efter sig själv. Den här berättelsen innehåller inte bara korruption och våld, den innehåller pedofili och incest. Till sist vet man inte vad man ska tro. Eller vem man ska tro på. För vem är far till Tuis barn och vem var Robins far?

Det här är ingen Nya Zeeländsk TV-serie som jag trodde, utan en brittisk-amerikansk samproduktion. Men i övrigt håller många av mina intryck från första avsnittet i sig genom serien.

Bakom serien står Jane Campion. Jag skrev redan efter första avsnittet att serien påminner om Twin Peaks, Lost och Gengångare. En ganska salig – eller osalig! – blandning, vill säga. Hela serien är konstig. Jag förstår inte riktigt syftet med att stoppa in ett märkligt kvinnoläger i berättelsen, det gör historien bara ännu mer konstig. Bitvis är det otroligt segt. Vissa avsnitt känns oändligt långa. Men så finns det andra avsnitt som känns snabbare. Det avslutande, till exempel.

Det är jättesvårt att ha en entydig åsikt om Top of the lake. Jag vill självklart veta hur det går för Tui. Men det är, som sagt, väldigt långsamt ibland. Historien rör sig knappt framåt från avsnitt till avsnitt. Kanske hälften av avsnitten hade räckt?

Tyvärr måste Toffelbetyget bli sänkt från högt till medel. Och då är jag rätt snäll…

Livet är kort.

Read Full Post »

Hungerelden

Om jag gillade Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists debut Kråkflickan, jag bara meddela att del två i den planerade trilogin om Victoria Bergman, Hungerelden är toppenbra!

Toppenbra uppföljare till Kråkflickan!

Polisen Jeanette Kihlberg får avbryta arbetet med de döda invandrarpojkarna när en framgångsrik företagsledare hittas mördad. Mordet ser ut som hämnd. Psykologen Sofia Zetterlund kallas in igen för att göra en gärningsmannaprofil. Samtidigt har de båda kvinnorna en sorts relation. Jeanette fortsätter att leta efter den hemliga Victoria Bergman. Spåren leder till en internatskola i Sigtuna. En efter en mördas några av tjejerna på skolan, där även Victoria Bergman alltså gick.

Det här är en otroligt spännande psykologisk thriller och en riktig blandvändare! HBTQ-temat är nedtonat den här gången och det tycker jag på sätt och vis är bra. Det tog bort lite fokus på huvudtemana om pedofili, incest och… hämnd.  Det förekommer ett antal irriterande korrekturfel. I början känns boken något trevande och gissningsvis handlar det om att det är två författare som skriver var sin del. Men snart smälter allt ihop till en av de bästa kriminalromanerna jag har läst.

Högsta betyg, förstås!

Read Full Post »

Ulrikas sista strid

Hur klarar man att överleva sexuella övergrepp av sin pappa? Jag menar rent mentalt, om inte annat? Det här är fortsättningen på Ulrika Olsons bok Den tusende gången (2003) som hon skrev tillsammans med Anna Lytsy. Ulrikas sista strid kom ut 2008.

Verkligen den sista striden?

                                                                                                                                                        Ulrika Olson utsattes för sexuella övergrepp av sin pappa från hon var en liten flicka. Efter att hon polisanmält pappan dömdes han till fängelse. Ulrikas liv efter det handlade om missbruk av droger, sex och pengar, med mera. År 2003 kom hennes första bok ut. Där berättar hon om sitt liv. Uppföljaren, Ulrikas sista strid, beskriver hennes och familjens fortsatta kamp för ett liv som är OK.

Den första boken kändes starkare, på nåt sätt. Men kanske beror det på att mer än halva uppföljaren handlar om Ulrikas tredje och plågsamma graviditet. Jag fattar inte hur hon eller omgivningen står ut.

En stark bok, är det i vart fall och man blir inte oberörd av den. Efter denna måste jag läsa nåt betydligt lättsammare…

Tack, Systerdyster!

Read Full Post »