Nya känslor och är du tyst på Fejan idag?

Ett pratsamt inlägg.

---

 

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)

Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???

Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas! ❤ ❤ ❤

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”It’s raining again…”

Jepp! I morse, när jag satt vid skrivbordet hemma en stund noterade jag stänk på rutan. Och när jag kom ut var det blött. Det hade snöat i natt, men övergått i regn nån gång. Hoppas snön försvinner, verkligen! Det enda som är trist med sånt här väder är att bilen blir så skitig. Å andra sidan är det ju mildgrader vilket gör det möjligt att tvätta bilen utan att saker och ting fryser (fast).

Vår lediga helg gick så fort! Två hela, lediga dagar kändes som en hel evighet, men timmarna bara rann iväg. Det var nästan lite svårt att komma på nåt att göra, nåt vi verkligen ville göra. Och egentligen var inte innehållet i dagarna det viktiga. Det väsentliga var ju att vi fick vara tillsammans, Fästmön och jag.

Vår helg gick fort!

Tyvärr slutade min helg mindre bra. Jag blev konfunderad. Det är så tråkigt för människor tycks älska beröm och att bli omtalade i positiva ordalag – öppet. Men när det gäller tvärtom – men öppet, alltså, – och dessutom gamla grejor, skrivna för tre – fyra år sen, reagerar man. Nu. Och detta trots att det fanns en önskan om att träffas och prata ut om saker – hösten 2011 hos den part som ansåg sig förfördelad. Men efter ett sjukdomsfall hos den parten återkom den sen aldrig med förslag på ny tid. Och kanske var det lika bra så, jag hade inget behov. Behovet fanns hos den andra parten. Det kändes ändå rätt OK nu, för min del. För mig var det inget viktigt, det handlade om en tid i mitt liv som mest var präglad av rädsla och olust, en tid jag inte ville minnas men som hade varit nödvändig för mig att gå igenom. Jag försökte visserligen ta det enda goda rådet jag fick av en person som annars inte sa särskilt många kloka saker, att försöka lyfta fram de goda minnena. Och faktum är att jag kom på ett par saker. Det var dessa saker jag lyfte fram när vi möttes nu – för det hände(r) då och då. Men jag tror inte att parten ifråga har noterat det. Att baktala nån är för övrigt att gå bakom ryggen, det vill säga när en person av två pratar med en tredje och namnger person ett och pratar skit – utan att person ett får ta del av vad som sägs. Förtala är också ett intressant  ord i sammanhanget. Det betyder beljuga. Det vet jag flera stycken som har gjort om min egen person. Men jag tackar för att vi har yttrandefrihet i vårt land. Vi har rätt att framföra våra åsikter. Rätt att tala om vad vi tycker. Därför vill jag inte att yttrandefriheten beskärs ytterligare. Och därför har jag inte anmält. Än.

Jag borde inte bli besviken. Jag borde vid det här laget veta att det finns människor jag har tyckt om eller tycker om som ömsom smeker och är snälla, ömsom slår och är elaka. De som ställer insinuanta frågor och uttalar negativa påståenden om mig – inte till mig utan till tredje part. Igen. Det gör väldigt ont, men jag gissar att syftet är att det ändå ska nå mig – och göra just ont. Det är att baktala, tycker jag. Den sjukdomen sprids väldigt omfattande och många drabbas om man inte söker hjälp för den. Är det farligt att prata med mig direkt? Jag finns ju här nu! Jag är en annan människa än den jag var för tre år sen, för fem år sen, för tio år sen och för 15 år sen. Därför att jag är utvecklingsbar. Därför att jag också har drömmar och mål som med tiden förändras eller uppnås.

Trots att jag vet hur människor är gjorda det väldigt ont att bli behandlad som luft, en Ingen, i lördags. Jag och en person från min första tid i Uppsala möttes, passerade varandra och låtsades inte känna igen varandra. Ja visst, vi är inte dem vi var för 30 år sen. Du var ett barn då, jag var redan vuxen. Men nu är du vuxen och tar konsekvenserna av alla dina göranden och låtanden. Det har inte gått så bra hittills. Var det därför jag var en Ingen? Tänker…

Idag ska jag luncha med ”Lisbeth”. Det betyder att jag får en rejäl dos av både humor och allvar. Precis vad jag behöver just nu. För jag har tappat modet lite. Jag är konfunderad. Och ute regnar det igen.

Det regnar när jag tittar i backspegeln.

I kväll börjar en ny dansk deckare, Dicte, på TV4. Tio delar ska det bli. Tyvärr går den som sagt på TV4, så frågan är om man inte ska spela in för att slippa alla jäkla reklamavbrott. Samma tjat, om och om igen. Men en reklamfilm skrattar jag ändå lite åt just nu, trots att jag är en Suris!

Livet är kort.

Read Full Post »