Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)
Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?
Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?
Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.
Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!
Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.
Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:
[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker.
Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:
[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.
Jag får rätt mycket skit.
Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratadejag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att intehålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)
Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???
Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas!❤ ❤ ❤
Ett inlägg om en söndag fylld av oljud. Och kakor och bullar och tårtor, förstås!
Födelsedagsbarnet fick tulpaner, bland annat.
Idag är det Fästmöns snälla mammas födelsedag. Anna ringde igår och kollade att födelsedagsbarnet var hemma under sin dag. Jodå! Vi var så välkomna mitt på dan. Men det Annas snälla mamma inte visste var att Frida och Tommy hängde på. Det blev mycket uppskattat, tror jag.
Det finns många syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn i familjen. Just idag på själva födelsedagen kom två av de tre barnen, ett med sin respektive (<== jag) och så två barnbarn, ett med sin respektive. Det var nog lite lagom. Jag var rädd att vi skulle störa eftersom jag vet att det finns intresse för ett visst sportevenemang som visas på TV. Men inte var det vi som störde. Att titta på TV var nämligen omöjligt – nån i huset borrade av och till (mest till) sen niotiden på morgonen. En annan granne var uppenbarligen mycket störd av detta och spelad musik på högsta volym. Vi fick försöka prata mellan borrstoppen, men långa stunder gick det inte att konversera alls. Jag är den enda som kan lite teckenspråk. Det hade onekligen varit praktiskt om fler kunde det.
Otroligt enerverande ljud och med tanke på att en lapp i entrén aviserade borrning av och till under fyra (4) veckor är jag inte särskilt avundsjuk på Annas snälla mamma och hennes L. L, som dessutom hör lite illa, tycker nog att det är ganska besvärligt med oljudet. Jag vet inte om jag skulle palla att lyssna till en borr under fyra veckor – det ringer rätt friskt i mina öron just nu efter ett par timmars samvaro…
I stället för att snacka fick vissa av oss fokusera på att fika. Och det gör ju somliga (<== jag) så gärna. Bullar, kakor, tårta och gott kaffe är inte det sämsta en Toffla kan smacka i sig.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Fast så bra för figuren är det ju förstås inte. Men jag skiter i figuren, ärligt talat.
Jag är tjock – du är ful – jag kan banta, du vet…
Tulpanerna är fina just nu och dessutom är det Annas snälla mammas favoritblommor. Två fina buketter fick hon. Frida och Tommy hade med sig två chokladaskar och Petite Moi (nåja…) nåt litterärt.
Anna och jag har vilat öronen en stund. Jag har telefonerat med min egen mamma. Strax ska mästerkockorna slå till i köket.
Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.
Jag vet inte vad det är jag ser! Men jag försöker få ihop scenen. Misslyckas. Tittar, som den livsåskådare jag är, på flyttkartongerna på balkongen, barnstolen. Vem ställer ut sånt i regnvädret?
Det byts saker i fönstren. Lampor tänds och lampor släcks. Jag vet inte vad det är jag ser. Bara ljuset som kommer och går. Annatljus än det som har varit. Är det mina ögon som lurar mig?
En äldre man jobbar hårt under eftermiddagen. Hämtar saker, fyller sin bil. Det ska alltså flyttas. Eller? Och vem är det som ska flytta? En eller alla? Vems bohag ryms i en personbil? Vems liv?
Jag vet inte vad det är jag ser! Kan inte tolka det ögonen tar in. Mannen arbetar systematiskt. Var är de som bor där?
Framåt kvällen ser jag paret. Silhuetter. Kvinnan plockar matvaror ur en kasse och ställer in i kylen. Mannen står vid spisen. Är det vad jag ser?
Kökslampan i taket får figurerna på scenen att bli helt svarta, medan scenen är vit. Två personer utför var sina handlingar, med ryggarna mot varandra. Dessa två, som skrattande och halvnakna brukade busa inför öppen ridå. Det är inget bus i bilden nu. Jag vet inte vad det är jag ser.
En del tror säkert att det är jättesköntatt gå hemma och vara arbetslös. Man behöver ju inte klä på sig, knappt tvätta sig, och man kan sova heeeladan. HA! FEL! Reglerna har hårdnat rejält sen ett år tillbaka i och med att man måste söka massor av jobb och sen redovisa dem. Fast det tycker jag är bra – man skasöka massor av jobb och redovisa sina sökningar. Men frågan är om nån på Arbetsförmedlingen läser mina och alla andras aktivitetsrapporter. Jag hör aldrig nånting från dem och jag får inget som helst stöd därifrån. Det är ett ganska ensamt liv.
Det är ett ganska ensamt liv, det att vara arbetslös.
Jag tror i alla fall att de allra flesta som är arbetslösa villjobba. Den uppfattningen verkar inte delas av regeringen och dess förlängda armar a-kassan och Arbetsförmedlingen. Idag tvingades jag tacka nej till ett skrivuppdrag bara för att arbetslöshetsreglerna är så hårda. När reglerna säger att en timmes jobb, lite drygt, i månaden (utslaget genomsnitt) är ett deltidsjobboch man förlorar ersättningsdagar på detta, då är nåt fel. Jag tillhör gruppen som vill jobba – om än bara en timme, drygt i månaden – men det får jag alltså inte. Inte om den här arbetslöshetsperioden blir lång. Då behöver jag alla mina ersättningsdagar. Det vill säga de dagar jag har kvar. Förra hösten fick jag tulla på innevarande periods dagar eftersom jag var arbetslös i tre, nästan fyra månader, då…
Det är lätt att stänga in sig…
Det är lätt att stänga in sig, deppa ihop, gå ner sig. Vänner och bekanta och familjen och säkert släkten också tröttnar på en sån loser som jag. En del tycks tro att det smittar. Att vara loser, vill säga. Trorjag. Det behöver inte vara så. Det är lätta att fantiseraihop att man är en trist och tråkig figur som aldrig har nåt roligt eller nytt att berätta om spännande resor hon gör eller så. (HJÄLP SÅ BITTER JAG LÅTER!!!)
När jag inte letar eller söker lediga jobb försöker jag sysselsätta såväl kropp som hjärna. Städning och strykning är bra saker att ägna sig åt. Och så läser jag. Just nu är jag inne i en riktigt rejäl läsperiod. Tur att jag har mångaböcker i mina läshögar! För övrigt hoppas jag att Intresseklubben antecknar att jag duschar och klär på mig varje dag.
Idag tittade jag bara på romaner.
Det är inte bra för mig att fly. Jag måste locka ut mig i verkligheten – även om det så innebär att ta bilen till Tokerian. För det gjorde jag idag, jag erkänner… Skälet var att jag skulle handla så mycket och regnet bara vräker ner. Eftersom jag inte är nån bläckfisk fanns ingen ledig hand som kunde hålla nåt paraply. Besides, paraplyer är ju för mesar, remember? På Tokerian fanns det inga mesar idag, men som vanligt en del original. Bland annat hade en personal en föreläsning om yoghurt för en kund. Och så upptäckte jag till min fasa att familjen Ussuss har hittat hit! Mamma Ussuss och två av barnen Ussuss mötte mig redan i entrén. USS! (Familjen Ussuss heter förstås nånting annat och bor definitivt inte granne med mig.)
En indisk peng, värde två nånting, kom i retur.
Sen fortsatte jag ner till stan. Lyckades hitta parkering vid hamnen och haltade upp till banken med en astung ryggsäck. På banken stod jag en god stund och hällde mina mynt i en apparat. Apparaten räknade ut att det blev hela 762 kronor och en indisk peng. Den indiska pengen kom dock i retur. Jag fick ett kvitto av en tant som jobbade där, för apparaten klarade bara att räkna, inte att skriva. Pengarna kommer in på mitt konto i morgon.
Det blev lite tid över före min fikadejt, så jag åkte upp till LundeQ i Forumgallerian och tittade på böcker. Jag köpte inga. Faktiskt! Men jag var fräck/ärlig och sa till personalen att deras tips angående boken Jag heter inte Miriam var en spoiler… De tog till sig min kritik, men sen vet jag ju förstås inte om de skrev om texten på tips-lappen eller inte.
Pe fipplar med sin mobil och wienerbrödet kallnar.
Tio i två anlände jag till Fågelsången. Fem minuter senare dök Pe upp i sin snigga bil som är orange. Naturligtvis pratade han i sin mobil. Pe pratar jämt i sin mobil. Nästan. När han inte fipplar med den och ska visa nån fin bild eller nånting från Fejan – jag finns ju inte på Fejan och Pe tycker att han bör upplysa mig ibland.
Idag var Pe den av oss som har jobb. Alltså var det han som bjöd på fikat. Pe själv tog wienerbröd, medan jag valde en nyttig macka med kalkon och Philadelphiaost och grönsaker på grovt bröd. Den var godockså, mackan.
Nyttig och god macka.
Vi babblade i två timmar, nästan. Det kändes bra. Jag ska försöka åstadkomma ett par artiklar till UppsalaNyheter. Där jobbar vi alla ideellt och då kan det vara svårt att få motivation när det man mest behöver är en inkomst. Men det är bättre att jobba ideellt än inte alls. Jag har några idéer och jag tror att Pe köpte dem.
Pe gav mig lift till hamnen i sin orange skönhet. Jag ska ta några kontakter framöver och försöka knåpa ihop nånting. And, by the way… Slottet står kvar.
Ett inlägg om den gångna veckans bra prylar och mindre bra prylar.
Torsdag morgon och det är dags att summera den gångna Tofflianska veckans höjdpunkter (rysa) respektive dalar (frysa). Och det är inte svårare än så här:
Rysa
Konstiga leksaker (Grisar och pruttande och rapande figurer får i alla fall mig att skratta!)
Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om aftonens stora begivenhet, finalen i Eurovison Song Contest 2013.
I kväll smäller det! För den i Uppsala som väljer att inteåka till Parksnäckan och se eländet finalen i Eurovision Song Contest 2013 på storbildsskärm går det att följa det hela från TV-soffan. Och här. Här blir det nämligen liveblogg!!! Häng med och tyck till i afton!
Jag lägger ut mina omdömen vartefter låtarna har framförts, så glöm inte att uppdatera din webbläsare då och då!
Här har vi laddat med prästostbågar, öl, vatten och jordgubbar. Hur har du laddat?
Vi är två av över 100 000 tittare som inte bara ser fram emot schlager utan också… Björn och Benny, Sarah Dawn Finer (som gör min favorit-ABBA-låt runt klockan 23.30) med flera… Nu börjar det!!!
Finalister och flaggor tågade respektive bars in till tonerna av Björn, Benny och Aviciis Anthem. Det här blir en häftigkväll!! En del artister såg mer laddade ut än andra. Gäspade italienaren???
Programledaren Petra Mede gjorde entré i nånting råååsa. Eller ceriiiisekanske man säger. Hon var lika välartikulerad som sist. Som svensk-sångerska på engelska får hon helt klart godkänt. Det var för övrigt ganska gayfriande. Och en träffande text om oss svenskar. De historiska tillbakablickarna är underbart roliga!
Lynda Woodruff dök upp i Stockholm och kan fortfarande inte säga namnet där Baku är huvudstad. Men rolig är hon!
Efter alla låtarna hade sjungits var det dags för förra årets vinnare, Loreen, att skutta på scenen. Alltså jag har lite svårt för Loreen och låtarna. Jag var säkert den enda svensk som inte gillade Euphoria. Jag förstår och uppskattar helt enkelt inte Loreen. Hon är säkert jätteduktig, men det hon gör faller inte mig på läppen.
Sen kom Sarah Dawn Finer med min favoritlåt av ABBA – The winner takes it all… Då stannade allt…
Så här ser startfältet ut:
(och jag har INTE hittat på det själv utan hämtat det från säker källa på nätet!)
Frankrike: Amandine Bourgeois: L’Enfer Et Moi
Janis Joplin inleder på franska. Detta låter precis som nåt jag har hört förut, men låten är helt klart ”tung”. Bara ett problem: den kommer ingen vart. Och är hennes klänning trasig?
Litauen: Andrius Pojavis: Something
Ögonbrynsgympa och dålig engelska. Låten är slätstruken och artisten stillastående. Nä, jag somnar nästan.
Moldavien: Aliona Moon: O Mie
Dags för håret som står rakt ut och klänningen som tar bort fokus från låten helt. Jag får Barbie-känslor. Dansarna gör mig lite nervös.
Finland: Krista Siegfrids: Marry Me
Dags för suomalainen tyttö som har svenska som modersmål och sjunger på engelska. Och konstiga bebisskor. Nej, det här är för ding-dong för mig. Dessutom är det ingen kyss i slutet, det är en PUSS, för helvete!
Spanien: ESDM: Contigo Hasta El Final
Spaniens sång är svajig. Klänningen är gul och gurt är ju, som bekant, furt. Tempobyte hjälper inte utan förvirrar.
Belgien: Roberto Bellarosa: Love Kills
Men är det Ögonbrynens år i år? Roberto kan sjunga, men låten kommer liksom aldrig igång. Tänk om den hade släppt på lite fart så man blev danssugen. Nu blir man… ingenting.
Estland: Birgit Õigemeel: Et uus saaks alguse
Jag är hela tiden rädd att Birgit ska tappa klänningen. Tyvärr är språket inte så vackert i mina öron, det innenhåller för många ä:n. Och låten är bara… tråkig.
Vitryssland: Alyona Lanskaya: Solayoh
Dansrytmer. Alltså, jag erkänner, jag är svag för detta Nanne Grönwall-plagiat.
Malta: Gianluca Bezzina: Tomorrow
Gianluca är inte bara doktor, han är lik en av mina TREVLIGA grannar. (Ja, jag har såna också.) Ögonbrynen (Gianlucas) är dock i schlagerklass, inte grannklass. Låten är för trallig för att vara i min smak.
Ryssland: Dina Garipova: What If
Lite svajig inledning i sången. Sen blev sången vacker. Men det är ju en låt vi har hört förut, den om fred.
Tyskland: Cascada: Glorious
Falsksång i början. En parafras på Euphoria? Men lite svänga-rumpa-stuk – i alla fall bitvis.
Armenien: Dorians: Lonely Planet
George Harrison – med Schlagerbryn. Och falsksång. Nej, det här är bara skrikigt, entonigt och tråkigt för mina öron.
Nederländerna: Anouk: Birds
Den här låten hade jag i huvudet en morgon. Den är lite gammal-schlagrig. Hon sjungar bra, Anouk, men känns väldigt mycket som en grå mus. Ganska stillastående, slutna ögonlock. Tja, som godnattvisa passar den helt klart.
Rumänien: Cezar: It’s My Life
Kontratenor och välutbildad. Det hjälper inte. En snöpt Dracula är vad jag tycker att Cezar låter som. Och är inte dansarna nakna??? 😳
Storbritannien: Bonnie Tyler: Believe In Me
Det här var min klara favorit inför tävlingen! Jag gillade Bonnie Tyler redan på 1980-talet. Den här låten gillade jag redan första gången jag hörde den. Börjar nervöst. Men jag tror på dig, Bonnie-GAYnor!
Sverige: Robin Stjernberg: You
Då ska det ylas. Låten är rätt vacker, men jag har svårt för det där höga ylandet. Och vad är det för trasiga sjuksköterskekläder han har satt på sig? Dansarna hade Lilla My-tofsar!
Ungern: ByeAlex: Kedvesem (Zoohacker Remix)
Nej, idag är det för varmt för mössa! Det här är tråkigt och entonigt, inte många ackord i den här låten, inte. Va? Körar Marie Fredriksson?
Danmark: Emmelie de Forest: Only Teardrops
Det blåser i håret på barfotaflickan. Trumslagarpojkarna är alerta i kväll. Men den där löjliga lilla flöjten… Nej, jag förstår inte varför den här låten är så hajpad. Sorry!
Island: Eyþór Ingi Gunnlaugsson: Ég á Líf
Den här låten hade jag också i huvudet häromdan. Den är rätt trallig, lite sing-along, men ingen vinnare för det. Jävla liv, jävla liv, vakna fin…
Azerbajdzjan: Farid Mammadov: Hold Me
Schlagerbryn och glasbur. Vi har sett det förut. Men det är en jättefin ballad.
Grekland: Koza Mostra feat. Agathon Iakovidis: Alcohol Is Free
Fotbollsdomare i kilt. Och knästrumpor. Framför… manisk cirkusmusik. Nej, jag blir nervös.
Ukraina: Zlata Ognevich: Gravity
Kamerapersonen gillade Zlatas figur. Låten är rätt… pigg. Men jag fattar fortfarande inte vad jätten har där att göra.
Italien: Marco Mengoni: L’Essenziale
Smörsång. 1980 kallt. Men snygg kostym, ja. Ett litet sömnpiller, dock.
Norge: Margaret Berger: I Feed You My Love
Varning för blinkande ljus (kan utlösa EP-anfall)! Nej, jag har svårt att titta på detta blinkande. Och låten är bara tråkig. Kisspaus.
Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani: Waterfall
Duettsång. Med fem mil mellan parterna först. Vacker och smäktande sång. Men lite för sömnig låt för mig.
Irland: Ryan Dolan: Only Love Survives
Läderbyxor – gillas, men jisses så varmt det måste vara! En låt som gör mig lite danssugen, men 17, har jag inte hört den här förut också???
Mina favoriter i kväll är Storbritannien, Vitryssland, Ryssland, Tyskland, Azerbajdzjan, Ukraina och Irland. Men Storbritannien vill jag se som vinnare!
But the winner is… Danmark. Trist, tycker jag.
Livet är kort. Nu gör vi lite annat fram till klockan 21!
Den… eh… tomma dagen..? Nej, halva den försvann i ett nafs! Jag bestämde mig för att gå på ett intressant möte. Sen gjorde jag som jag brukar göra, pratade för mycket och höll på att ta över showen. Måste träna på att lägga band på mig. Men det är så svårt när jag blir engagerad! I vart fall fick jag både beröm och belöning i form av kanellängdsbit och en Marianne-karamell.
Tog en fika innan jag ställde mig att jobba med en sökordslista och en sändlista. Däremellan hade jag mejlkontakt med en konsult angående en utbildning som jag planerar att anordna för institutionen. Bara det att den inte blir av förrän i maj – och då har ju jag slutat här. 😦 Tuffa puckar, men vem vet, jag kanske dyker upp ändå bara för att jag är intresserad.
Lunchen blev sen idag. Tänkte nästan ta bilen och åka iväg nånstans, men det fick bli skrivbordsfrallor från Syltan i stället. Trodde jag. På vägen dit träffade jag ett trevligt gäng som jag slog följe med. Det blev därför inte alls nån skrivbordslunch!
Jag inser att jag har min pappas gener, för jag vill gärna dra i svansen. Pappa var likadan. Kvinnor och tjejer förbannade honom många gånger, för så snart han såg någon med hästsvans eller flätor var han framme och drog i dem. Idag skulle säkert anarkafeministerna anklaga pappa för grov sexism, men faktum är att det mer än en naturlig reflex. Jag kände också av den idag! Hade fru Chef2 haft den på huvudet vete tusan om jag hade kunnat behärska mig. Observera dock att jag avhåller mig från att rycka i vissa svansar såsom råttsvansar. Dem låter jag helst bli.
Nästa stopp på vägen ut från Syltan blev Lisbeth och M, två före detta kollegor som jag gillar stenhårt. Jag lovade att snart komma på besök, bland annat för att se på L på deras grannfakultets nya rum, men också för att fika. Förstås. Blev så glad för Lisbeth noterade att jag hade en blå tröja på mig, min nya, och inte en svart!
Två frallor och kaffe blev det till lunch. Det kan tyckas lite, men Fästmön gjorde broccolisoppa igår och det finns kvar av den. Det blir finfin middag för en Toffla i kväll! Kanske köper nåt grovt bröd till också, jag måste ju ändå stanna vid ICA Heidan och handla andra förnödenheter.
Nu är det dags att göra nytta för månadspengen. Vem vet, jag kanske köper en röd tröja för nästa lön..? Eller en grön..? Men aldrig en gul, för gultär, som bekant fult. Lika fult som turkost. Fast turkost är ju inte en färg utan en skitful nyans… 😦
Uj så länge vi sov idag! Jag fattar om Anna som har jobbat hela veckan var ap-trött, men jag… Dessutom var det en liten kille som vaknade vid tretiden i natt och inte kunde somna om, så mamma fick sova med honom i några timmar i en smal säng.
Vi intog väl frukost när det var närmare lunchdags idag och sen skuttade jag ut till Clark Kent* för att åka in till mitt hem. Hade ett par saker att göra här och så har jag ringt mamma och pratat en halvtimma. Jag mår fortfarande illa efter frukosten och Den Kloka Annan föreslog att jag ska ta bara en macka i stället för att tvinga i mig två så kanske det går bättre. Jag kan ju alltid ta macka nummer två senare om jag inte känner mig mätt. Smart! Jag ska testa i morgon. Annars har jag ungefär halva ”kuren” järnpiller kvar att ta, pillren för magen, som den här gången ser ut som små bajskorvar, får jag visst äta hela livet.
Min frukost idag. Närå, det här bajsliknande pillret tar jag för magen. Pillret som ska skjutsa upp blodet får jag ta separat med en slurk Pro Viva. Men jag mår fortfarande illa. Tyvärr har jag minst halva ”kuren” kvar…
Tänkte ta en dusch strax innan jag gör ett par saker till här hemma. Sen bär det av ut till Förorten igen för att hämta upp Linn som är hos pappa idag. Vi ska stanna till vid ICA Solen och handla ett par saker som har tagit slut där hemma. Jag har beställt tigerkaka till eftermiddagskaffet idag av Slaktar-Pojken, men jag vet inte om han är på bakhumör… 😉
På nåt vidare humör blir man ju inte trots att det är lördag, för idag ösregnar det av och till så man har ingen lust att ge sig ut. Det började redan igår, men då var det ju fredag och vi ville vara hemma och ta det lugnt. Det blev ju lite TV-film senare igår kväll och en och annan chilibåge slank ner i magen. Men de smakar inte som förr de heller, tyvärr. Eller det är ju faktiskt rätt bra, för chilibågar är väl inte världens bästa snacks för figuren. Och nu när jag har gått ner sju kilo ska jag kanske njuta av att få känns mig lite lättare!
Några bågar blev det igår, men inte så många. De smakar inte som förr.
I kväll blir det korv och pommes till middag. Billigt, tycker Anna och jag och gott, tycker de flesta av oss. Just nu är jag inte så särskilt sugen eftersom frukosten fortfarande åker hiss, som sagt… Bäst att sätta lite fart så jag inte känner efter för mycket, eller hur?!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 