Fredagskväll med påhälsning

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.

---

 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Far min själ vidare när jag dör?

Vad händer egentligen när vi dör? Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

• Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
• Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
• Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
• Var femte tror att själen lever vidare
• Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mat, mat, mat och sånt

Ett matigt inlägg.

---

 

Min påskmiddag.

Magen är i uppror. Och det är inte konstigt med tanke på allt jag satte i mig igår. Påskmiddag skulle intas framåt seneftermiddagen – kvällen. Mamma orkade inte göra nåt, så jag försökte sno ihop en middag efter bästa förmåga. Det var inte så mycket att sno ihop, för övrigt, mest att koka färskpotatis och plocka fram. Ägghalvorna gjorde jag själv förstås, men jag tackade nej till att använda majonnäs med bäst före-datum från oktober förra året. Det är tur att jag inte gillar majonnäs. Jag hade på uppdrag av mamma köpt svart och orange rom och det gav ägghalvorna både fin färg och godare smak, enligt min mening. Och så toppade jag med en liten dillkvist. Jisses, jag borde bli kokerska (NOT!). Janssons frestelse hade mamma redan inhandlat en fryst färdigvariant. Den var OK, men lite smaklös, så jag piffade upp den med sill med ansjovissmak.

Mariestads påskbrygd var en av de två sorterna påsköl jag drack. ”Finstämd vårlager”, enligt etiketten och nog var den lite i ljusaste laget, tyckte jag.

Sillburkar hade jag köpt tre stycken och så knäckebröd med goda och starka ostar till, saltgurka och rädisor. Ja, jag hade köpt, men mamma betalade. Hon betalade till och med det jag hade i mina glas – Östgöta sädes och påsköl. Jag köpte två sorters påsköl och sparade en flaska till idag på påskdagen, för då åker ”resterna” fram från gårdagens påskbord. Mamma själv drack påskmust. Jag kan inte påstå att jag har svultit de här dagarna jag har varit med mamma.

Ensam vid påskbordet blev jag rätt snart.

Men det verkade som om vi var utsvultna båda två, för vi kastade i oss maten. Mamma orkade hålla mig sällskap vid matsalsbordet i ungefär en halvtimme. Sen fick jag sitta själv och mumsa. Det var förstås nyheterna på TV som hägrade. Jag tror aldrig jag har sett/hört så många TV-nyheter som jag har gjort de här dagarna. Det värsta är att det verkar vara rätt mycket nyhetstorka – förutom en storbrand i Uppsala, raggarkaos (!) på E18 och höjningen av a-kassan.

Den sistnämnda, höjningen av a-kassan, var på nyheterna varje gång igår. Som om det är nåt att slå sig för bröstet över. Det var väl baske mig dags efter 13 år, eller? Inte heller förstår jag hur de räknar, för det sägs att högsta a-kasseersättningen man kan få idag är 18 700 kronor brutto i månaden. Jag har högsta ersättningen och den är 680 kronor om dan, fem dar i veckan. Det blir 13 600 kronor i månaden, enligt min kalkylator. Netto blir det 9 900 spänn som ska räcka till ”allt”. Ibland får jag 800 kronor över, ibland inte. Existensminimum är att få 3 500 kronor över när räkningarna (vissa typer av räkningar som hyra, telefon etc) är betalda. Det är också ett skämt, för så mycket har jag aldrig nånsin fått över när jag har gått på a-kassa. Vissa saker kan man få hjälp med, som kläder och busskort. Man jag köper numera aldrig kläder och busskortet laddar jag ytterst sällan med nån hundralapp. Däremot betalar jag väldigt mycket för mitt internetabonnemang och ett sånt måste man ha liksom en bra dator och mobiltelefon för att kunna göra allt som krävs av en. Huruvida samhället skulle betala detta är jag tveksam till. Jag hankar mig fram så länge det går tack vare en snäll mamma och snälla vänner. Sen när det inte går längre… Äh, jag vill inte tänka så långt, jag vill tänka att jag får ett jobb.

Solen gick ner igår kväll också.

Efter maten jobbade jag vid diskhon och sen blev det en tur ut med sopor. Mamma ville se Smartare än en femteklassare och jag satt med ena ögat i min bok på gång, den andra på TV:n. Det var en 82-årig tant som tävlade och hon tog hem rubbet. Härligt! Hade jag varit där hade jag också gjort det, för jag klarade alla frågor – från TV-fåtöljen, vill säga. Annat är det väl att stå i en studio och tävla.

(Under kvällen grävde jag ofta i min godispåse (vem behöver påskägg när det är innehållet som är intressant?). Det hjälpte säkert till att få magen i uppror.)

Det var inget Mr Selfridge igår kväll, men i stället tittade vi på Eurovision song contest firar 60 år, en brittisk produktion där Graham Norton och Petra Mede var programledare – och gjorde det mycket bra. Före- och efterprogrammet leddes av Sarah Dawn Finer och Christer Björkman. Jag tyckte att det var fin och rolig underhållning och twittrade som en galning. Roligt att få sina tweets favoriserade av både Herreysfamiljen och självaste Conchita Wurst!

Idag ska vi roa oss med att köra över bron och besöka den östgötska landsbygden, så nån mer promenad vid sjön lär det inte bli på ett tag. I morgon är det nämligen dags för mig att åka tillbaka till mitt ”fängelse”. Jag har inte hunnit träffa de vänner jag har velat, men FEM ser jag i maj och kanske hinner jag svänga in till M och säga hej på vägen ut ur stan i morgon.

Vad hade DU för dig igår och vad händer idag? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Jag har haft ett bra liv

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Doktorslekar och fattigdom

Det finns de som känner mig vid ett av mina alter egon, Drulrika. Det är alltså Drulrika som ställer samtliga diagnoser på alla krämpor Tofflans gamla kropp har. Skälet till detta är förstås vårdens tillkortakommanden. Jag är hjärtligt trött på att vänta och vänta och vänta. Och när man äntligen får tid blir det bara hafs och snack. I alla fall på Sjukstugan i Backen. Där händer inte mycket… Sist jag var inlagd gick jag ner åtta kilo och fick upp mitt blodvärde något. Det var det enda positiva. I stället var det min husläkare som hittade skälen till min abnorma trötthet och som också skakade på huvudet när jag rapporterade hur Sjukstugan i Backen tyckte att min alien skulle behandlas.

Doktorsgrejor…

Igår trappades problemen upp. Jag hade ont, blödde och plötsligt blev jag rädd. Fästmön var hemma i Himlen när jag kom hem med min nya tavla. För att inte tänka och känna mig skitdålig tog jag tag i tavelhängningen. Hann precis klart när Anna kom hem. Vi vilade en stund och gnällde av oss om diverse. Bara det hjälper rejält. Anna undrade förstås vad jag hade ställt för diagnos den här gången och jag kunde snabb svara:

Prostatan!

Eftersom prostatan sitter där den sitter, erbjöd sig min kollega Doktorinnan Doktoranna att palpera min prostata. Det tyckte jag inte lät så kul, så kvällen slutade med en jakt mellan mina fyra rum och kök. Nån prostata återfanns inte och det var nog tur, det. Hur hade jag då varit skapt?

I morse fick jag åka ensam med Clark Kent* till jobbet. Doktorinnan Doktoranna var helt slut och tack och lov ledig från arbetet idag. Kände mig synnerligen avundsjuk, för när jag blöder så här som jag gör blir jag väldigt trött. Men så kommer jag till jobbet och där är det full fart. Dagen inleds med institutionsmöte och därpå följer ett möte med en mindre grupp omkring institutionsdagen. I eftermiddag ska jag försöka fortsätta gå igen institution 1:s forskarsidor på webben. Jag har gjort en genomgång av ett av sju gäng.

Men innan jag rundar av mitt morgoninlägg idag vill jag kommentera två artiklar i lokalblaskan (dessa artiklar finns nu inte på nätet.). Det var en kvinna och en man som berättade om hur det är att vara fattig. Jag tror att det behövs flera såna artiklar, för den som inte har varit i samma situation kan inte föreställa sig hur det är. Kvinnan var yngst av nio syskon och en mamma som jobbade både dag och natt. Hon blev till sist den enda i familjen som tog studenten sedan familjen hade flyttat ner från norr till Uppsala. Det som grep mig var det faktum att hon berättade om hur det var att ständigt vara hungrig och aldrig få äta sig mätt. Än idag har hon problem med maten. Jag känner igen så mycket kring just detta från pappa. Ingen mat fick förfaras, ingenting kastas. Det skulle sparas eller ätas upp. Pappa, som hade svultit under kriget, blev naturligtvis lite överviktig med åren… Själv hade jag några tuffa dagar förra hösten. Det fanns inte ens bröd hemma. Vilken tur då att den snälla L gav mig en hel kasse med just bröd! Det är sånt jag aldrig, aldrig glömmer.

Den andra artikeln handlade om en lite yngre kille som inte orkade arbeta mer än halvtid. Han såg ut som vem som helst, men led av nån sorts trötthetssyndrom. Fast nån diagnos hade han inte fått. Han hade försökt att jobba 75 procent, men orkade inte ens det. Halvtid är hans max. Han får inga andra bidrag och ekonomin är en ständig källa till oro. För mig låter det här obegripligt! Om människan inte orkar arbeta måste man ju utreda ordentligt varför! Jag själv har ju mina trötthetsperioder och tack vare min förra doktor – inte Sjukstugan i Backen – vet jag att jag har vissa brister i min kropp. Med mediciner uppnår jag hyfsade värden. Tyvärr åker värdena berg- och dalbana på grund av min alien. Tror jag. Eller snarare Drulrika. För nåt annat fel har man inte hittat. Så nu väntar jag bara utdrivningen av Den Onde. Till dess ondgör jag mig över att man bara släpper folk som mår dåligt vind för våg. Det handlar om människor i yrkesför ålder, människor som måste och som vill klara sig ekonomiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

En tredjedel av all choklad säljs till jul

Alltså det är inte klokt! Jag älskar visserligen choklad, helst vit, men vi svenskar äter totalt över 35 000 ton godis varje år – och i november och december säljs en tredjedel av all choklad som säljs i Sverige. Snacka om att vi har blivit Jätten Glufs-Glufs! Fy, jag skäms!

Jag skäms, men jag köpte två såna här billigt till jul. Och jag svälter inte…

                                                                                                                                                                  På Marabou, till exempel, räknar man med att sälja fyra miljoner askar Aladdin och Paradis i november och december. Fyra miljoner… Fazer ökar sin försäljning av konfektyr mellan 40 och 50 procent i december. Lösgodisförsäljningen är dock högst till påsk.

Som sagt, jag skäms! Jag köpte två askar Paradis jättebilligt till jul. När jag kunde ha köpt nötkräm till nån som verkligen behöver det…

Read Full Post »

Ytterligare en listjävel: Tacksamhetslistan

På uppdrag av Systerdyster, en mycket klok syster, kommer här nu en tacksamhetslista för dagen och stunden. Ingen ordning eller värdering i tacksamheten, bara en vanlig listjävel om 100 jävla tacksamma företeelser i mitt liv:

1. Som sagt, vatten i kranen idag.
2. Jag mår rätt bra trots infektion, brister och sånt.
3. Jag kan se.
4. Jag kan gå.
5. Jag kan höra.
6. Jag har en älskad vid min sida – OCH jag har fått en familj genom henne inklusive en pappa.
7. Människor – såväl okända som kända –  är så snälla mot mig och skickar bokpaket och vykort.
8. Många skriver så vänliga och rosande kommentarer här på bloggen.
9. Min blogg är min räddning!
10. Min mamma bryr sig om mig.
11. Jag fick en jacka av Anna häromdan. En jacka som har hängt i hennes garderob ett tag och som var så gott som ny. Den räcker ända till dunjackan!
12. Min bil startar varje dag.
13. Jag slipper göra en stor service på bilen i år, vilket gör det lindrigare ekonomiskt.
14. Jag hade pengar att unna mig lite naturgodis idag.
    Exotic snacks!          
15. Jag har vänner som bryr sig.
16. Jag fryser inte.
17. Jag svälter inte.
18. Jag har en älskad pappa i mitt minne.
19. Jag kan känna.
20. Jag har ännu en tid kvar på min prenumeration på lokalblaskan.
21. NÅGRA grannar hälsar fortfarande på mig.
22. Jag har en fin TV.
23. Jag har en tejpad mobil, men den fungerar.
24. Jag kan läsa.
25. Jag har sköna tofflor att gå i inomhus.
26. Idag har jag en vän att ringa till.
27. Jag fick en skön promenad idag.
28. Jag har fortfarande tak över huvudet.
29. Jag har fortfarande pengar på banken.
30. Jag kom ihåg att gratta en vän på namnsdagen idag.
31. Idag har jag ingen värk.
32. Det är tyst och skönt i huset.
33. Mamma sa att jag får post från henne.
34. Jag har inte skoskav.
35. Min trasiga känga är lagad inför vintern.
36. Jag har en hög med spännande böcker som jag inte har läst än.
37. Vi hittade bra presenter till vårt födelsedagsbarn.
38. Jag ser ett vackert träd utanför mitt fönster.
39. Jag är fri att gå ut när jag vill.
40. Jag har ingen chef.
41. Jag fick en rabattkupong från ICA på 25 kronor idag.
42. Jag kan använda skrivandet för att komma igenom svårigheter.
43. Jag har överlevt en av de svåraste kriser jag gått igenom med exakt 21 månader idag.
44. En före detta vän tog kontakt med mig härom dan och pratade med mig.
45. Jag har modet att säga adjö till människor som jag inte vill ha i mitt liv längre.
46. Jag har modet att höra av mig till vänner och bekanta som har mist en närstående.
47. Jag har en säng.
48. Jag har elektricitet.
49. Jag har en dunjacka till vintern.
50. Jag har fått ett mejl från en vän alldeles nu!
51. Jag har tillgång till dator med internetkoppling.
52. Jag kan ha mina kontaktlinser igen.
53. Jag har humor.
54. Det finns nåt gott i alla – även i mig.
55. Jag blir rörd över omtänksamhet, känner att den alltid är lika oväntad.
56. Jag väcktes med en puss i morse.
57. Jag sover gott på natten.
58. Onda Lårkan var bara en ytlig propp.
59. Jag är en jävel på att skriva listjävlar.
60. Jag kan blockera dem som får mig att djupdyka.
61. Jag är känslig.
62. Jag har många fina bilder på min familj – nu levande och inte längre levande personer.
63. Jag minns hur man stämmer en gitarr.
64. Det finns toalettpapper.
65. Jag är inte rädd för poliser.
66. Jag har Allhelgonahelgen i Stockholm att se fram emot tillsammans med Anna.
67. Det går fler tåg.
68. Jag behöver inte åka buss.
69. Att skriva en tacksamhetslista är precis en sån utmaning jag behövde idag.
70. Jag behöver inte sjukskriva mig om jag blir sjuk. Ingen bryr sig. Än så länge.
71. Jag har sex år kvar och väldigt lite att betala på mitt bolån.
72. Det är många jag ser fram emot att träffa, framför allt bekantskaper genom bloggen!
73. Jag slipper DLF*.
74. Jag har gjort en döskallelista som uppdateras löpande och som bara jag kan se.
75. Jag kan skratta.
76. Jag kan gråta.
77. Jag kan säga TACK!
78. Min fästmö förstår mig!
79. Jag vågar knacka på stängda dörrar.
80. SOS slapp bli en grönsak.
81. Jag kan välja att blunda.
82. Mitt horoskop sa att jag är en vinnare idag.
83. Min mamma trivs i sitt nya hem.
84. Idag var det INGEN räkning i postboxen!
85. Det är roligt att twittra trots att det inte funkar att twittra från mobilen.
86. Jag har gjort två människor glada idag har de sagt.
87. Min lingonvecka slutade idag!
88. Jag kan gå omkring i slafskläder på dagarna – ingen bryr sig.
89. Jag har skrivit en halv bok. Ungefär.
90. Där jag bor får jag uppleva fyra årstider.
91. Jag har fått uppleva så mycket.
92. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte lita på människor, men också att tro dem om gott.
93. Att lära sig ödmjukhet är en utmaning!
94. Jag har snart skrivit etthundra saker/företeelser som jag är tacksam över.
95. Jag har stora fötter och står stadigt.
96. Jag kan fika när jag vill på dan utan att nån har synpunkter på när, var, hur och med vem. Eller vilka samtalsämnen som kommer upp.
97. När jag hör vissa utbrott från underjorden är jag glad att jag inte har egna barn.
98. Jag är inte fullkomlig men jag är utvecklingsbar!
99. Jag behöver inte ägna timmar åt att sminka mig varje dag – inte för att jag är skitsnygg utan för att jag bara inte sminkar mig.
100. Jag har klarat av den här uppgiften – och det trodde jag inte!

Belöningsdags!

Read Full Post »