Ett inlägg om en bok.
Redan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!
Hanna och Peter träffas ganska sent i livet, hon är närmare 40, han cirka tio år äldre. Men de gifter sig snabbt, får barn snabbt – och separerar när barnet, Lukas, är två år. Separationen blir inte nån trevlig historia. Dessutom uppfattar Hanna att Lukas mår dåligt när han har varit hos sin pappa. Så småningom kommer det fram att Peter har förgripit sig sexuellt på sin son. Det blir vårdnadstvist och rättegångar, men när domen kommer orkar ”Hanna” inte läsa den… Orkar inte..?
Jag har mycket svårt för den här typen av böcker som utger sig för att vara sanna. Tittar jag på insidan av pocketbokens pärm i slutet står det emellertid att den är
[…] baserad på en sann historia […]
Det är en ganska stor skillnad jämfört med förstasidans undertitel En sann berättelse. Och jag blir tidigt i berättelsen misstänksam. Det är mammans, ”Hannas”, berättelse jag som läsare får ta del av. Det är alltså ”Hannas” sanning jag blir serverad. Den är mycket ensidig: ”Peter” är aggressiv, han har alkoholproblem och han har utsatt sonen för incest.
Det är många saker i boken jag reagerar på och därför ifrågasätter jag starkt att detta är en sann berättelse. Jag kan köpa att den är baserad på verkliga händelser, men vems sanning ger den? Jo, mammans, ”Hannas”. Om det föreligger misstanke om att ett barn far illa på nåt sätt bör det utredas snarast. Det märkliga är att jag tycker att detta inte görs. Eller så har jag bara ”Hannas” ord för att det inte görs…
Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar hur det gick för ”Hanna”, ”Peter” och ”Lukas”. Min åsikt är att ett barn behöver båda sina föräldrar. Om det finns minsta misstanke att ena föräldern gör barnet illa ska det utredas bums. Det ska inte ta flera år, som i den här boken. Och inte ens när den slutgiltiga domen kommer grundar den sig på ordentligt utredningsarbete.
Jag köper inte rakt av att den här ensidigt berättade historien är sann, det är ju i princip endast en persons berättelse. Boken är skriven 2004 i juni och är alltså ganska precis elva år gammal. Förhoppningsvis sköts ärenden av den här typen mer effektivt nu för tiden. Om inte, är det förfärligt.
Det är omöjligt att ge boken ett omdöme eftersom jag inte kan vara säker på att den är vad den utger sig för att vara.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Förstår dina tvivel. Soc tj kan inte alltid offentligt förklara sitt ställningstagande. Men när de tar ställning må jag verkligen hoppas att de har tillräcklig kunskap och insikt. Det kan mycket väl finnas ytterligare en sanning som vi inte kan se. Om/när behovet av en omedelbar utredning uteblir finns inget som helst försvar. Hur kan vi behandla ett barn så illa????
Kram
Jag har inte själv barn, så jag kan inte förstå en förälders känslor om ens misstanken att barnet for illa dök upp. Men den här boken känns inte helt trovärdig. Det är flera saker i berättelsen som jag känner att jag ifrågasätter. Sen kan det mycket väl vara så att det är mammans sanning, såsom hon ser den.
Förhoppningsvis utreder man snabbare idag. Tyvärr är jag inte så säker på att samhället har blivit effektivare inom det här området heller.