Nya känslor och är du tyst på Fejan idag?

Ett pratsamt inlägg.

---

 

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)

Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???

Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas! ❤ ❤ ❤

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regler

Ett lördagsmorgonsinlägg.

---

 

Morgonsurf i sovrumsmörkret.

Det är baske mig tji sova när man kan! I morse vaknade vi båda två runt sjutiden – av en skata som levde rövare utanför sovrummet. Ja inne i sovrummet låg ju ursprungligen två skator och sov. Jag lyckades slumra till en stund, men sen gapade en vuxen i huset på ett barn, vilket fick till följd att barnet började gallskrika. Då gav jag upp. Varken fåglar, fän eller mittemellan människor följer några regler i och utanför det här huset, så… Fästmön ligger och morgonsurfar i bädden, jag klev upp till Storebror för där sitter gamla, stela tanter som jag bäst när de ska skriva.

Administrationsskorpionen i egen hög person. Det är h*n som bestämmer här. Ijenklien.

Administrationsskorpionen har gjort mig uppmärksam på att nån envisas med att försöka lämna kommentarer på min blogg. Envishet och ihärdighet är ju i och för sig bra egenskaper. Men det som gäller för att kommentarer ska bli publicerade här är bland annat att man följer vissa grundregler (och märk alltså att det är jag som är bloggägare, jag bestämmer!):

• inga homofoba eller rasistiska kommentarer publiceras
• man får vara anonym utåt sett, men då ska man lämna en fungerande och äkta e-postadress i kontaktformuläret
• den som kommenterar ska hålla sig till ämnet
• påhopp på min person gällande annat än de åsikter jag skriver här (till exempel mitt utseende, min sexuella läggning etc) innebär tvärstopp
• slutligen har Administrationsskorpionen total rätt att vägra publicera kommentarer som är alltför oförskämda, på ren svenska

Annars är det ju lördag idag och den regel som gäller för oss är ledighetsregeln. Vädret är bättre idag än igår, men det ser ut att blåsa som 17. Vi har inga konkreta planer för dagen eller morgondagen, även om det finns vissa tankar om dessa dagars agendor, såsom besök på vår favoritloppis på landet. Det är skönt att inte ha för många måsten och inplanerade saker, tycker jag. Det bästa är att kunna låta dagsformen styra vad man gör. Och ett par veckor till kan jag bestämma själv, sen blir jag livegen. Att vara arbetslös är fan värre än att sitta inne eller ha fotboja, tror jag. För det ser ut som om man är fri – och man kan känna sig fri korta stunder. Men man är, som sagt, i själva verket livegen.

Hade Nån varit uppe och bakat scones till frukost? Nej, inte då!

Nu börjar det dra sig mot frukost. Vi köpte med oss thaimat hem igår, men den har nog passerat genom systemet och påfyllning krävs. Jag trodde Nån hade varit en duktig fästmö och bakat scones på morgonen. Men Nån hade bara använt decilitermåttet som vattenglas till sin medicin… Ja, ja, själv följer jag ju vissa regler och använder andra bägare när jag dricker… Ehum…

 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gången, klippt och utskälld

Ett inlägg om en dag som inte direkt går till världshistorien.

Förmiddagar går an. Då klarar jag av att hålla mig sysselsatt. Idag var det jobbsökeri och blogg som vanligt, därefter tvätt och renbäddning. Frukost. Hygien. Påklädning. Sen tar det stopp. Jag blir rastlös och vet inte vad jag ska hitta på efter lunchtid. Hade en tid för klippning klockan 16.30 och bestämde mig för att dissa bil och buss och gå in till stan.

Bara 3,6 kilometer in till centrum. Det skulle jag väl klara?

En fasligt tråkig väg är det in till stan. Här ser du hur det ser ut på en av de långa raksträckorna. Skittrist…

Fasligt tråkig raksträcka in till stan…

Det tog cirka 40 minuter. Jag hade därför gott om tid innan jag skulle vara hos frissan. Tyvärr. För vad skulle jag göra på stan? Jag var kaffesugen, men det är ju inte särskilt kul att gå och fika ensam. Gick in i en second hand-affär och fick i alla fall en glimt av solen idag. På en lampa.

Sol på en lampa, blir det slampa?

Det fanns en hel del spännande saker, som gamla Stockholmstidningen från 1940. Men också en hel del skräp. Eller vad sägs om detta julkort? Tänk en man ute mitt i vintern, endast iförd tomteluva, kalsonger/badbyxor och röda tofflor… Foppatofflor, månntro? Ser nästan så ut…

Welcome to Santas North Pole!

Jag gick till Bok och Papper, en av stans minsta, men finare bokhandlare. Där såldes vegan-böcker.

Här dansar Herr Gurka – typisk veganlitteratur.

Men det var ju till frissan jag skulle. Tur att det fanns handböcker för sånt också.

Nisse hos frisören – handbok i att gå och klippa sig?

Klockan var fortfarande för lite för att gå till salongen. Tog en repa ner till centrum. Bara urtrist att gå och glo ensam. Men jag blev lite glad, i alla fall, när jag såg att vi ska få en egen English Shop! (Den hade inte öppnat än.)

En egen English Shop!

Sen började det dugga och då gav jag upp och traskade till salongen. Satt och väntade medan M klippte en annan kund.

Väntan hos frissan.

M snaggade mig ännu lite kortare än sist. Jag blev mycket nöjd. Eftersom jag inte hade nån hovfotograf hårfotograf med mig idag får du bara se lite av ena sidan i stället för nacken.

Nysnaggad!

Eftersom klockan vid det här laget hade passerat fem och jag inte hade ätit sen frukost slank jag in på ”Luckan” och satte mig under en kristallkrona.

Satte mig under en sån här.

Unnade mig en pizza eftersom jag ju faktiskt sparade en busspeng in till stan. Pizzan var helt ljuvlig, bara smälte i munnen. Jag var så hungrig att jag till och med åt upp kanterna…

Ljuvlig pizza!

Tog slutligen en annan buss än min vanliga, vilket innebar att jag fick gå lite längre efter att jag hoppat av. Det var skönt efter pizzan…

Hemma i postboxen hade en räkning för gravdekoration till pappas grav till Allhelgona kommit. OCH en grön påse med en bok som vännen FEM inhandlat åt mig på antikvariat (jag ska betala). Det ska bli spännande att göra Jussi Adler-Olsens bekantskap! Tack snälla FEM för att du tänkte på mig!

Kvinnan i rummet – den första i en serie av Jussi Adler-Olsen. Notera att den kostade 149 kronor som ny. FEM köpte den för 40! Fynd!

Hann knappt få av mig ytterkläderna innan mamma ringde och skällde ut mig. Enligt henne hade jag lovat att ringa igår kväll angående dagens övning. Det minns jag inte att jag hade lovat, men mitt närminne är ju som det är, så visst, det kanske jag hade gjort. Jag var så stolt att jag igår kom ihåg att köpa, skriva och posta ett vykort från Stockholm till mamma… Jag har väldigt svårt att ta såna här ”påhopp” och det blev naturligtvis inget trevligt samtal. Därför ringde mamma ytterligare en gång lite senare. Ja hej och hå…

Kanske skulle jag göra ett försök att gå på toa. Jag har insett att jag gör det lite för sällan… Före operationen kunde det bli hur många gånger som helst på en dag. Igår kissade jag tre gånger. Det är nog lite lite… Over and out and flush and goodbye!

Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagens citat är fortfarande aktuellt

Ett inlägg om hur Tofflan hittat ett citat som hon kunde ha sagt själv. Men nu hade hon inte gjort det. Fast bra var det.

Igår var hela postboxen full av reklam och två läsvärda tidningar, UppsalaTidningen och Journalisten. Snart plomberar jag inkastet för det är till 99 procent reklam och räkningar som hamnar i boxen. Roligare post kan man få, liksom.

Men i Journalisten hittade jag ett citat som jag klippte ur och satte upp hemma. Jag tycker att ALLA twittrare bör ta sig en funderare. Ibland vågar man knappt ha en avvikande åsikt av rädsla för påhopp från Kreti and Pleti. Tänk om fler kunde skilja på sak och person…

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Oklart

Idag är mycket oklar dag. En dimma ligger över Uppsala och jag känner mig bedrövad efter helgens påhopp och fackets luddiga regler. Det blev bara för mycket. Särskilt när flera går ihop mot en. Jag tror inte en del människor förstår hur lätt det är att peta omkull nån som alldeles nyss har rest sig. Jag blev faktiskt förvånad själv eftersom jag har känt mig så stark. Men jag kan inte ta kritik, det är bara att inse.

Oklart idag.

Att få svart på vitt att man inte bryr sig om dem som betyder mest i hela världen svider. Det är ingen ursäkt att orden sas under påverkan. Ingen alls. Jag har varit så ledsen, så ledsen och det har gått åt en massa energi att inte försöka visa nånting eller att i stället låtsas vara arg.

Sent igår kväll tyckte några av mina läsare att det var dags att få mig att gå igång igen, denna gång angående fack och ersättning från a-kassa och inkomstförsäkring. Jag kan bara säga att det jag fick under den tid jag hade detta och det var ingalunda några 80 procent av min lön. Det var som bäst 50 procent. Det har jag svart på vitt på, men jag tänker inte blotta mig mer här än vad jag gjorde igår genom att lägga ut några specifikationer. Däremot har jag insett att jag naturligtvis borde ha haft en tilläggsförsäkring eftersom min lön var högre än 18 700 kronor (är det nån som har lägre lön än det på heltid idag?). Anledningen till att jag inte hade detta var att jag inte visste om det, helt enkelt. Och det var nog klantigt av mig att inte sätta mig in i detta medan jag hade ett fast jobb. Fast i det läget kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle hända.

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag har ältat saker fram och tillbaka och idag har jag svårt att hålla masken på jobbet. Jag är fortfarande väldigt ledsen, helt enkelt. Eftersom en av mina bloggvänner jobbar fackligt har jag tagit kontakt med den vännen nu och bett att få ställa några fackfrågor. Att ringa facket lokalt eller centralt vill jag inte, för det känns bara som om man stör. Och för resten har de ju skrivit brev till mig där de talar om att de tycker att jag ska byta fack eftersom jag numera jobbar utanför deras organisationsområde. Ja visst, jag hade varit den första att byta fack – om jag hade haft en fast anställning. Nu har jag inte det och att då byta fack vore direkt förödande om det nu är så att jag har en ny period av arbetslöshet att se fram emot i höst.

Får jag vara kvar och se det här trädet i höst eller inte? Mycket oklart.

Nej, det är mycket som är oklart i mitt i liv just nu. Dimmigt… Det ligger också en del dimma framför min blick tror jag, för jag har svårt att se klart och rationellt på vissa företeelser och människor.

En sak är jag emellertid på det klara med och det är vad jag ska göra när jag får ett fast jobb: bli fadder till ett barn för att kunna hjälpa det med skolgång etc. Jag tänker inte ge punktvisa allmosor för att jag själv ska må bra, jag vill att det ska bli långsiktigt. Och det är därför jag inte vågar göra det så länge jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fästmön har ett fadderbarn sen många år tillbaka och det tycker jag är beundransvärt med tanke på att hon också mer eller mindre försörjer fyra egna ”barn” också. Jag tror inte människor förstår vilken fantastisk människa jag är förlovad med.

Read Full Post »

Kärleken vet inga gränser…

Idag skrattade jag så jag tjöt åt den stackars galten Kalle. Kalle är nämligen kär i tjuren Sune Mangs och om detta kan man läsa i tidningen ATL, Lantbrukets Affärstidning.

Tyvärr är Kalles kärlek obesvarad. Sune är inte ett dugg intresserad trots att Kalle är kontaktsökande. Lantbrukaren Magnus Nyman berättar:

[…] Det har hänt att han försökt trycka sig in i tjurboxen och mycket tydligt kommit med sexuella inviter eller snarare påhopp. Blicken säger allt. Kalle är så bisexuell som en galt kan bli. […]

Trots sina ömma känslor för Sune sköter Kalle sina avelsuppgifter med suggorna – de knorrar (!) inte. Det kanske är så att Kalle kan skilja på arbete och privatliv..?

Magnus Nyman är en omtänksam husbonde. Han efterlyser nu nån annan ensam gaygalt i Skåne som kanske kan komma förbi och fånga Kalles intresse. Magnus Nyman tycker nämligen att det är lite synd om Kalle eftersom hans kärlek är obesvarad. Han säger:

[…] Kalle är trots allt värd ett bättre öde […]

Read Full Post »

Hur hanteras hatet på nätet?

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.

Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »