Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘långsiktigt’

Gråmåndag känns som en adekvat beteckning på dagen. Det måtte ha regnat i natt, dessutom, för asfalten var blöt. Jag var trött och seg i morse, men jag kom upp – only just. Det värsta är att det blir en ännu tidigare uppstigning i morgon bitti, för då ska jag vara på bilverkstan klockan 7. Det är nämligen dags för Clark Kent* att få sommartofflorna på. Jag åker som sist till Märkesverkstan i stället för att låta såväl vanliga klåpare som före detta anställda klåpare vid Märkesverkstan gör jobbet till självkostnadspris. (Ja se betala för mig gör jag alltid – till och med gamla X har fått så mycket pengar att de borde ha vett hålla tyst.)

Jag fick sällskap i bilen i morse av Lucille. Vi gick nämligen ut från våra hem samtidigt och jag erbjöd lift. Alltid kul att prata med nån trevlig! Och jag sjunger ju inte längre i bilen om morgnarna, så… Nej, jag har tystnat. Det finns ingen glädje längre.

Det blev inte så mycket kväll för min del igår, men jag hann tvätta två maskiner. I kväll, när jag har burit ut däcken i bilen, ska jag köra en tredje. Jag fattar inte var all smutstvätt kommer ifrån, jag som inte ens är intresserad av kläder. Fast det klart. Jag måste ju ha kläder på mig när jag ska till jobbet.

Medan tvättmaskinen gjorde sitt såg jag sista delen på Brottet. Jag hade redan gissat innan att jag skulle bli förbannad på slutet. Allt jag kan säga är att det kunde ha varit värre, förstås, men det var inte bra. Så. Nu har jag inte avslöjat vad som hände, för det finns ju de som ännu inte har sett färdigt. Mitt totala omdöme om Brottet kommer i ett separat inlägg!

Runt klockan 22.45 kunde jag så krypa till kojs, för då var sista maskinen tvätt hängd. Men jag backade lite när jag klev in i sovrummet. Det såg verkligen ut som om jag skulle dela säng med Mumien…

Mumiesängkompis
Mumiesängkompis?


När jag sover ensam
brukar jag bara rulla av överkastet på den tomma sängen. I själva rullen hamnar då prydnadskuddarna och Kiss & Bajs i gosedjursform som tronar på min bädd. Men igår såg det rätt läskigt ut…

Mina ärr efter egenvårdsbehandlingen i fredags kväll ser inte så bra ut. De är röda och lite inflammerade. Men jag tror på att min kropp har kraft nog att klara av detta. Jag har nämligen ytterligare små operationer som väntar. Jag kanske hade behövt sutur trots allt, för på åtminstone två ställen är det rätt stora… hål… Äh, sutur är för mesar!

Såg på Twitter i morse att WordPress är hackat. Det oroar mig en del eftersom mitt Twitterkonto ju blev hackat för ett tag sen. Samtidigt har jag nyligen sett över lösenorden, så det borde inte vara nåt problem. Men läskigt och framför allt irriterande är det när folk roar sig med att förstöra för andra.

Idag vet jag inte riktigt vad som händer på jobbet, men nånting händer väl. Jag jobbar på som vanligt och hoppas på mirakel, men börjar nu vänja mig vid tanken att fokusera på institution 1, min favoritinstitution, för övrigt. Fast jag kan ju inte riktigt klara mig ekonomiskt på 25 procent. Institution 2- jobbet är lika bra att lägga på hyllan, för jag har fortfarande inte fått nåt konkret erbjudande att ta ställning till. Så ställningen jag intar är

Nej tack, nu vill jag kunna planera mitt liv lite mer långsiktigt än två månader i taget.

Händer det nånting hos dig idag som du måste ta ställning till???


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag satt och läste en oinspirerande lokalblaska och funderade över vad människor egentligen vill läsa, kom jag på en lysande idé: jag ska skriva en Tofflan rap (inte rap utan ”räääpp”) baserad på folks omdömen om mig. Omdömen som finns bevarade på olika sätt. Ofta kan jag nämligen säga att jag skiter i vad folk tycker om mig och om de inte gillar mig, men det är inte sant. Det klart att även jag påverkas (både rollen Tofflan och Ulrika som jag är IRL) – av såväl snälla ord som hårda. Så därför tänkte jag klä av mig lite och låta alla läsare få ta del av lösryckta rader från andra om min ringa person. Det blir en riktigt underhållande läsning, jag lovar! Men vi sparar detta projekt till helgen.

1625211-rescaledpic-300x461

Jag ska klä av mig lite i bloggen.


Fredag är det idag
och temperaturen ligger runt nollan. Solen försöker titta fram, fast det enda lyckade försöket den gjorde var i morse när jag körde bil till jobbet. Nu lyser den mest med sin frånvaro. Fästmön mår fortfarande inte bra, men i helgen ska hon försöka jobba två dagar klockan 7 – 16. Själv ska jag under tiden inte enbart ägna mig åt att författa Tofflan rap utan också försöka bli av med det värsta av gruset som jag har lyckats dra in den här veckan i mitt hem. I morgon ska jag kolla mina ögon. Det ser jag inte fram emot, för jag inser att det blir kostsamt och kanske en lösning som jag inte blir nöjd med. Funderar därför på om jag ska kolla runt på priser för en laseroperation. Du vet, en sån där som Christer Lindarw, 60 bast på söndag GRATTIS GRATTIS!, har gjort och är så nöjd med. Jaa, kalla mig lika fåfäng som en diva – men faktum är att varken Christer eller jag är några divor utan bara människor som vill kunna se bra (ut).

Men det är inte helg än. Först ska jag fortsätta mitt byggprojekt, det vill säga Husets webbplats. Jag har lagt in så många sidor som jag kan med det underlag jag har fått, men nu ska här finslipas! Jag ska också planera lite för arbetet de kommande veckorna och månaderna, för igår blev ju saker och ting lite förändrade. Ett tag till. Till det bättre. Och med detta går det också att planera lite bättre. Eller i alla fall lite mer långsiktigt.

Mars månad skriver vi idag och jag inser att jag glömde vända almanacksblad i den söta hundkalenderna från SRF med bilder på tänkbara ledarhundskandidater, det vill säga fullkomligt ursöta valpar av olika raser. Jaa, är det nånting jag skulle vilja ha så är det inte en synskada, men en hund! Den skulle tvinga ut mig, hälsporre eller inte, i ur och skur, och den skulle vara ett sällskap när Anna är mamma på heltid (mamma är hon ALLTID, men inte på heltid rent fysiskt) eller jobbar. Men jag vet också att den skulle få vara ensam väldigt mycket om jag jobbar och DET känns inte OK (inte hunddagis heller). Så kanske när jag blir pensionär… Om jag nånsin har råd att gå i pension. Det är tveksamt, det, efter den senaste, synnerligen deprimerande läsningen av innehållet i ett visst orange kuvert… För en gångs skull blev jag inte glad av orange

Morgontimmarna före arbetstid är slut nu och jag rundar av här. Stanna gärna till och berätta i en kommentar vad du har för helgplaner!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är mycket oklar dag. En dimma ligger över Uppsala och jag känner mig bedrövad efter helgens påhopp och fackets luddiga regler. Det blev bara för mycket. Särskilt när flera går ihop mot en. Jag tror inte en del människor förstår hur lätt det är att peta omkull nån som alldeles nyss har rest sig. Jag blev faktiskt förvånad själv eftersom jag har känt mig så stark. Men jag kan inte ta kritik, det är bara att inse.

Oklart idag.


Att få svart på vitt
att man inte bryr sig om dem som betyder mest i hela världen svider. Det är ingen ursäkt att orden sas under påverkan. Ingen alls. Jag har varit så ledsen, så ledsen och det har gått åt en massa energi att inte försöka visa nånting eller att i stället låtsas vara arg.

Sent igår kväll tyckte några av mina läsare att det var dags att få mig att gå igång igen, denna gång angående fack och ersättning från a-kassa och inkomstförsäkring. Jag kan bara säga att det jag fick under den tid jag hade detta och det var ingalunda några 80 procent av min lön. Det var som bäst 50 procent. Det har jag svart på vitt på, men jag tänker inte blotta mig mer här än vad jag gjorde igår genom att lägga ut några specifikationer. Däremot har jag insett att jag naturligtvis borde ha haft en tilläggsförsäkring eftersom min lön var högre än 18 700 kronor (är det nån som har lägre lön än det på heltid idag?). Anledningen till att jag inte hade detta var att jag inte visste om det, helt enkelt. Och det var nog klantigt av mig att inte sätta mig in i detta medan jag hade ett fast jobb. Fast i det läget kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle hända.

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag har ältat saker fram och tillbaka och idag har jag svårt att hålla masken på jobbet. Jag är fortfarande väldigt ledsen, helt enkelt. Eftersom en av mina bloggvänner jobbar fackligt har jag tagit kontakt med den vännen nu och bett att få ställa några fackfrågor. Att ringa facket lokalt eller centralt vill jag inte, för det känns bara som om man stör. Och för resten har de ju skrivit brev till mig där de talar om att de tycker att jag ska byta fack eftersom jag numera jobbar utanför deras organisationsområde. Ja visst, jag hade varit den första att byta fack – om jag hade haft en fast anställning. Nu har jag inte det och att då byta fack vore direkt förödande om det nu är så att jag har en ny period av arbetslöshet att se fram emot i höst.

Får jag vara kvar och se det här trädet i höst eller inte? Mycket oklart.


Nej, det är mycket som är oklart i mitt i liv just nu.
Dimmigt… Det ligger också en del dimma framför min blick tror jag, för jag har svårt att se klart och rationellt på vissa företeelser och människor.

En sak är jag emellertid på det klara med och det är vad jag ska göra när jag får ett fast jobb: bli fadder till ett barn för att kunna hjälpa det med skolgång etc. Jag tänker inte ge punktvisa allmosor för att jag själv ska må bra, jag vill att det ska bli långsiktigt. Och det är därför jag inte vågar göra det så länge jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fästmön har ett fadderbarn sen många år tillbaka och det tycker jag är beundransvärt med tanke på att hon också mer eller mindre försörjer fyra egna ”barn” också. Jag tror inte människor förstår vilken fantastisk människa jag är förlovad med.

Read Full Post »