Källsortering – en källa till irritation eller samarbete..?

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.

Privat har jag källsorterat i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

• plastförpackningar
• kompost
• metall
• pappersförpackningar
• tidningar
• färgat glas
• ofärgat glas
• batterier
• glödlampor och lysrör
• elektronikskrot
• brännbart
• grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

• tidningar
• papper
• kompost
• plastförpackningar
• pappersförpackningar
• brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!

Den information vi ska ta fram nu ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 19: As-ballt och Asfalt

Torsdag och dags för veckans höjning (As-ballt) respektive sänkning (Asfalt). Och det är inte svårare än så här, enligt mig:

As-ballt

• Boken Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich (en mästarinna på ironi och humor)
• Coola killar i Hjo som sökte musiker (skön inställning!)
• Häftigt att få beträda högarna i Gamlis igen (vacker utsikt och konditionsträning på samma gång!)
• WordPress roliga mejl när man råkar trycka på Gillaknappen till ett av sina egna inlägg (men nej, särskilt fåfäng är jag inte!)
• Radio Fyris startar TV-sändningar (bra och meningsfullt!)

Asfalt

• Instängd på jobbet på grund av asfalteringsarbete (vem betalar min övertid?)
• Twitter är underutnyttjat av politiker (och av väljare!)
• Vigselförrättare utan rätt att viga (det var väl rätt klantigt, tycker jag och säkert de drabbade trettiotalet par)
• Romancegenren är inget för mig (vad andra läser är upp till dem)
• Kvinnor som faller för mördare (jag har svårt att förstå det)

Read Full Post »

Oklart

Idag är mycket oklar dag. En dimma ligger över Uppsala och jag känner mig bedrövad efter helgens påhopp och fackets luddiga regler. Det blev bara för mycket. Särskilt när flera går ihop mot en. Jag tror inte en del människor förstår hur lätt det är att peta omkull nån som alldeles nyss har rest sig. Jag blev faktiskt förvånad själv eftersom jag har känt mig så stark. Men jag kan inte ta kritik, det är bara att inse.

Oklart idag.

Att få svart på vitt att man inte bryr sig om dem som betyder mest i hela världen svider. Det är ingen ursäkt att orden sas under påverkan. Ingen alls. Jag har varit så ledsen, så ledsen och det har gått åt en massa energi att inte försöka visa nånting eller att i stället låtsas vara arg.

Sent igår kväll tyckte några av mina läsare att det var dags att få mig att gå igång igen, denna gång angående fack och ersättning från a-kassa och inkomstförsäkring. Jag kan bara säga att det jag fick under den tid jag hade detta och det var ingalunda några 80 procent av min lön. Det var som bäst 50 procent. Det har jag svart på vitt på, men jag tänker inte blotta mig mer här än vad jag gjorde igår genom att lägga ut några specifikationer. Däremot har jag insett att jag naturligtvis borde ha haft en tilläggsförsäkring eftersom min lön var högre än 18 700 kronor (är det nån som har lägre lön än det på heltid idag?). Anledningen till att jag inte hade detta var att jag inte visste om det, helt enkelt. Och det var nog klantigt av mig att inte sätta mig in i detta medan jag hade ett fast jobb. Fast i det läget kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vad som skulle hända.

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag har ältat saker fram och tillbaka och idag har jag svårt att hålla masken på jobbet. Jag är fortfarande väldigt ledsen, helt enkelt. Eftersom en av mina bloggvänner jobbar fackligt har jag tagit kontakt med den vännen nu och bett att få ställa några fackfrågor. Att ringa facket lokalt eller centralt vill jag inte, för det känns bara som om man stör. Och för resten har de ju skrivit brev till mig där de talar om att de tycker att jag ska byta fack eftersom jag numera jobbar utanför deras organisationsområde. Ja visst, jag hade varit den första att byta fack – om jag hade haft en fast anställning. Nu har jag inte det och att då byta fack vore direkt förödande om det nu är så att jag har en ny period av arbetslöshet att se fram emot i höst.

Får jag vara kvar och se det här trädet i höst eller inte? Mycket oklart.

Nej, det är mycket som är oklart i mitt i liv just nu. Dimmigt… Det ligger också en del dimma framför min blick tror jag, för jag har svårt att se klart och rationellt på vissa företeelser och människor.

En sak är jag emellertid på det klara med och det är vad jag ska göra när jag får ett fast jobb: bli fadder till ett barn för att kunna hjälpa det med skolgång etc. Jag tänker inte ge punktvisa allmosor för att jag själv ska må bra, jag vill att det ska bli långsiktigt. Och det är därför jag inte vågar göra det så länge jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fästmön har ett fadderbarn sen många år tillbaka och det tycker jag är beundransvärt med tanke på att hon också mer eller mindre försörjer fyra egna ”barn” också. Jag tror inte människor förstår vilken fantastisk människa jag är förlovad med.

Read Full Post »