Kaptenen

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.

---

 

Kapten. Han ville bli kapten. Sjökapten. Segla på de sju haven – eller möjligen bara Ålands hav. Vattnet, vinden, friheten.

Det var krig. Hans mamma sa:

Som kapten måste du vara kvar till slutet. Kaptenen är den som sist lämnar skeppet när det är på väg att sjunka.

Gossens dröm slogs i spillror. Hans samlande av vykort med skeppsmotiv upphörde i takt med att de sänktes.

Till främmande land sändes han. Den nya drömmen blev ett par långa byxor. Han fick slita ont, men han lärde sig att ro. Byxorna blev hans efter tre år.

Sjökapten blev han inte, inte heller svartkappa. Hans envishet lärde honom ett nytt språk. Den första drömmen krossades, men han vägrade att följa i fädrens spår. Andrahandsvalet bland drömmarna gjorde honom till kapten över orden. Och när han inte fick skriva knöt han en matta av sina tårar. Sen drunknade han.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allting går

Ett jävlar anammainlägg.

---

 

Inte är man nån tre meter hög bläckfisk. Nä, man är en rätt tjock och yr typ på runt 1,73. Men allting går. Även att byta från julgardin…

… till vardagsgardin…

Fästmön kallar mig

envis!

Jag talar om för henne att det inte är envishet utan antingen

Bergahumöret från mamma eller sisu från pappa.

Rätt ska vara rätt! Och nu sitter rätt gardin för säsongen uppe i alla fall.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det rör på sig

Ett rörande inlägg.

---

 

Känns som jag om befinner mig i en vattenvirvel…

Det rör på sig i tillvaron. Det vill säga min tillvaro rör på sig. Jag har varit ute och rört på mig, men fick nästan bli hemma på grund av illamående och yrsel. Och nej, jag lovar, jag har inte rört morfinmedicinen igen! Dessutom har jag nästan ingen röst, vilket STÄLLER TILL saker och ting. Ja, inte för att jag har sånguppvisning på gång, men… tja, man använder ju sin röst i alla möjliga sammanhang. Stämbanden känns sönderhostade, så det är tur att jag är ensam och låter dem vila.

Medan jag har varit ämlig har det hänt saker i familjen. Det rör på sig i allra högsta grad. Yngsta bonusdottern, du minns hon som gick hela grundskolan på felaktiga grunder i särskoleklass, har skrivit ett brev till Uppsala kommun. Frida anmälde ju kommunen till Skolinspektionen före sommaren och det tog tid att få svar. Men i november kom Skolinspektionens svar. Där stod bland annat att

[…] Uppsala kommun inte har följt bestämmelserna om mottagande av en elev i grundsärskolan. […]

Frida fortsätter att vara stark och modig! (Den här bilden har Frida tagit själv.)

Kommunen följde nämligen inte upp hur det gick för Frida förrän 2010, när hon gick sista terminen i årskurs nio…

Fridas brev till kommunen har jag inte läst, men hennes pappa skriver på sin blogg att hon bland annat tack vare kommunens agerande inte fått den utbildning hon skulle haft rätt till. Detta har lett till att hon nu inte har särskilt stora chanser att få ett jobb. För att få den möjligheten behöver hon en utbildning, vilket kostar pengar. Och hur ska hon få pengar utan att ha ett jobb? En ond cirkel, alltså.

Nu hävdar Frida att det kommunen har gjort – eller i mina ögon snarare har underlåtit att göra… – kan vara grund för ett skadestånd. Hon tycker att kommunen bör ge henne (citat är från Fridas pappas blogg) …

[…] en rimlig kompensation för det lidande detta åsamkat mig. Helst hoppas jag detta kan lösas utan att en stämning inlämnas. […] 

Även jag sällar mig till dem som anser att Uppsala kommun bör ta sitt ansvar och hjälpa Frida att komma vidare i livet – så att hon får samma möjligheter som alla andra unga kvinnor. Frida fortsätter att vara stark och modig i detta. Framför allt visar hon en envishet som jag tror hon har stor nytta av framöver. Jag håller tummarna!

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett liv för lite

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.

Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.

Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…

Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…

[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.

Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]

Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte riktigt klart

Ett oklart inlägg.

---

 

Björken utanför arbetsrummet i dis när jag klev upp i morse. En del av dess blad börjar gulna.

Dagen idag har redan från början känts oklar. Jag försöker piska mig själv framåt, men den tappade sugen från igår är svår att hitta igen. I mitt jobb-sökarsystem låg jag på ett poäng minus sen igår. Det har jag hämtat in. Vidare har jag hittat tre intressanta tjänster att söka. Tänkte vänta till efter-middagen. Jag gillar att arbeta med ansökningar samtidigt. Det känns mest effektivt. I övrigt ältar jag saker inuti och undrar varför jag inte duger. Är det nåt som saknas i mitt CV? Skriver jag usla ansökningar?

Det är bara att inse och acceptera att vissa dar är lite oklara. Men samtidigt vet jag att jag inte ger upp särskilt lätt. Envisheten kan vara både en förbannelse och en styrka. När man söker nytt jobb är den definitivt en styrka. För nånstans finns det ett kanonjobb därute med mitt namn på. Så måste det ju vara, eller hur?

Klarnar dagen, tro?

Möjligen blir det en stund över idag för bokskriveri, men min plan är att ta en djupdykning ner i hösten 2013 under morgon-dagen. Jag har kommit så långt framåt att jag närmar mig samtiden. Och då känns det inte riktigt som med de tidigare åren. Lättnaden tillhör dem, när jag har skrivit om tiden längre tillbaka. Samtiden är svårare, jag känner mig skörare. Den är ju liksom här och nu och jag är mitt uppe i den. Det blir svårare och svårare att skriva ju närmare nuet jag kommer. Jag är rädd att jag ska skriva i affekt, såsom man gärna gör i nuet. Och den där affekten kan ju variera från dag till dag. Idag, till exempel, är det ju en oklar dag. Igår var det en klar dag fram till de tre nejen klubbade ner mig totalt.

Jag läser en vidunderlig bok. Ja, inte vidunderligt hemsk… direkt… eller..? Bokens språk är så fantastiskt poetiskt. Vissa stycken är som rena poesin, dikter, lyrik. Ändå kan de skildra hemskheter. Jag slås av vilka tillfälligheter det är som gör om vi blir lyckade som människor. Framgångsrika eller losers. Och människors grymhet. Människor är verkligen grymma! Det ska verkligen bli spännande att skriva en recension om den här boken…

Den här dagen klarnar förhoppningsvis för min del. Det gäller att utgå från att den blir bättre för var timme. Fästmön ska jobba i kväll, men har ett möte på eftermiddagen och behöver ta sig till jobbet efter lunch. Jag ska försöka ta mig samman i min ensamhet, söka de där jobben, ta en dusch och tvätta håret. Det brukar bli lite klarare då, livet.

Vad händer i DITT liv idag? Är det klart eller oklart? Knacka ner några rader till nyfikna Tofflan i en kommentar så får jag nåt intressant att läsa när jag sätter mig vid datorn nästa gång!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regler

Ett lördagsmorgonsinlägg.

---

 

Morgonsurf i sovrumsmörkret.

Det är baske mig tji sova när man kan! I morse vaknade vi båda två runt sjutiden – av en skata som levde rövare utanför sovrummet. Ja inne i sovrummet låg ju ursprungligen två skator och sov. Jag lyckades slumra till en stund, men sen gapade en vuxen i huset på ett barn, vilket fick till följd att barnet började gallskrika. Då gav jag upp. Varken fåglar, fän eller mittemellan människor följer några regler i och utanför det här huset, så… Fästmön ligger och morgonsurfar i bädden, jag klev upp till Storebror för där sitter gamla, stela tanter som jag bäst när de ska skriva.

Administrationsskorpionen i egen hög person. Det är h*n som bestämmer här. Ijenklien.

Administrationsskorpionen har gjort mig uppmärksam på att nån envisas med att försöka lämna kommentarer på min blogg. Envishet och ihärdighet är ju i och för sig bra egenskaper. Men det som gäller för att kommentarer ska bli publicerade här är bland annat att man följer vissa grundregler (och märk alltså att det är jag som är bloggägare, jag bestämmer!):

• inga homofoba eller rasistiska kommentarer publiceras
• man får vara anonym utåt sett, men då ska man lämna en fungerande och äkta e-postadress i kontaktformuläret
• den som kommenterar ska hålla sig till ämnet
• påhopp på min person gällande annat än de åsikter jag skriver här (till exempel mitt utseende, min sexuella läggning etc) innebär tvärstopp
• slutligen har Administrationsskorpionen total rätt att vägra publicera kommentarer som är alltför oförskämda, på ren svenska

Annars är det ju lördag idag och den regel som gäller för oss är ledighetsregeln. Vädret är bättre idag än igår, men det ser ut att blåsa som 17. Vi har inga konkreta planer för dagen eller morgondagen, även om det finns vissa tankar om dessa dagars agendor, såsom besök på vår favoritloppis på landet. Det är skönt att inte ha för många måsten och inplanerade saker, tycker jag. Det bästa är att kunna låta dagsformen styra vad man gör. Och ett par veckor till kan jag bestämma själv, sen blir jag livegen. Att vara arbetslös är fan värre än att sitta inne eller ha fotboja, tror jag. För det ser ut som om man är fri – och man kan känna sig fri korta stunder. Men man är, som sagt, i själva verket livegen.

Hade Nån varit uppe och bakat scones till frukost? Nej, inte då!

Nu börjar det dra sig mot frukost. Vi köpte med oss thaimat hem igår, men den har nog passerat genom systemet och påfyllning krävs. Jag trodde Nån hade varit en duktig fästmö och bakat scones på morgonen. Men Nån hade bara använt decilitermåttet som vattenglas till sin medicin… Ja, ja, själv följer jag ju vissa regler och använder andra bägare när jag dricker… Ehum…

 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att tänka på

Ett funderande inlägg.

---

 

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Näst sista semesterdan/spontandan

Ett inlägg om mina tankar kring den här dan och vad jag ska göra med den.

I morse vaknade jag just innan Fästmön skulle väcka mig. HA! Kände mig trött, men ändå utvilad. Det verkar bli en varm dag precis som igår, men det blåser fortfarande, tyvärr.

Det är min näst sista semesterdag och tillika min näst sista dag i spontanveckan. Denna vecka där jag har varit så arg och ledsen. Inte nån kul vecka, direkt. Så mycket spontant har därför inte blivit gjort – mer än picknicken igår. Och en fundering på att träffa bloggbekantingen I i morgon om vi får till det med tid och så.

Förberedelserna för det spontana nickandet av pick igår.

Dagarna går, tiden försvinner och jag tränar på att försöka fylla dem med vettiga aktiviteter. Men det är svårt. Jag älskar att arbeta och jag vet inte hur det blir efter nästa vecka. Kan bara gissa och spekulera, men det är svarta tankar som jag motar bort just nu. Det enda jag vill är att få jobba.

Det blir en trist avslutning på mitt nuvarande jobb. Jag måste ju jobba över min sista arbetsdag på grund av att man inte kan vika en millimeter på byråkratin. Ärligt talat trodde jag statlig byråkrati var ett sossefenomen. Det är det inte, kan jag meddela! Det fortsätter även utan sossarna.

Övertidsjobb min sista arbetsdag alltså. Trist! Dessutom fyller familjens minsting år då. Varken Prinskorvens mamma eller jag är tillgängliga förrän på kvällen. Blir ju ingen rolig dag för pojken…

Idag har jag skickat efter ett hårt paket till födelsedagsbarnet. Sen finns det lite andra saker i skåpet här som ska slås in. Men idag när Anna har slutat jobba tar vi nog en shoppingtur för att se om vi hittar nåt mer.

Ett hårt paket.

Morgonen i övrigt har jag ägnat åt den fantastiskt roliga sysslan att vika lakan. Jag kan säga att jag har utvecklat vissa tekniker kring detta, eftersom jag ju har varit ensam om själva vikandet i princip hela mitt vuxna liv. Alla som har vikt lakan, framför allt dubbelunderlakan, vet att armarna inte räcker till – varken i längd eller antal. Men med lite envishet och ett och annat f-ord får man till det. Det går. Det måste ju gå. Man kan ju inte ha en massa ovikta lakan här och var i sitt hem, heller!

Skrivit, bäddat och diskat har jag också gjort. Och hostat upp slem, i fall du ville veta. Annars är det Anna som hostar just nu. Väldigt mycket, väldigt torrt! Tänk om det är nåt skit på kontoret som ger henne hosta?

Inte ett moln ser jag på himlen, men det är lite disigt ute. Kanske ska jag ta min bok och gå och sätta mig nånstans? Nej, det är inte jag. Jag gör inte sånt ensam. Kanske går det att sitta på ballen* senare, om det inte är för livat åt det hållet till. Då står jag inte ut.

Nej, det blir nog en mugg java till och kanske en surfrunda. Det här med nyheter är nåt jag glömmer bort på sommaren. Finns ju inte mycket att läsa som intresserar mig. Men, jag ska ta en tur får vi se om det inte blir ytterligare ett inlägg, rentav!

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna en rad och berätta!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad kännetecknar framgångsrika människor?

I tidningen Chef läste jag på nätet om vad det är som motiverar människor som är framgångsrika i yrkeslivet. Jo, enligt den amerikanska tidskriften Forbes, känd för sina listor, handlar det om människor som alltid är nöjda med vad de gör, men som också ser varje dag som en ny utmaning.

Enligt Forbes kännetecknar det följande personer som verkligen älskar jobbet:

Utmaningar.
Den som älskar sitt jobb förlorar aldrig kontakten med den känsla av utmaning som de först lockades av. Det spelar ingen roll vilka hinder som dyker upp på vägen.

Minnen.
En människa som älskar sitt jobb har en stark känsla för minnet av det som en gång fick dem att brinna för nånting.

Helhetstänk.
Dessa människor vet att det finns både framgång och misslyckanden och fastnar inte i nåt av dessa – de går vidare för att nå målet.

Självständighet.
De här människorna skiter i vad andra tycker.

Planering.
Framgångsrika människor letar efter andra att dela sin passion med. De hoppas att andra ska vilja jobba med de gör.

Envishet.
Ingenting kan stoppa framgångsrika människor.

Magneter.
Framgångsrika människor drar till sig andra för passion smittar.

En del sanning ligger det nog i ovanstående även om jag inte helt och hållet köper allt rakt av. Jag tror att det är viktigt att känna att jobbet är en utmaning – annars blir det ju tråkigt! Men det är också viktigt med helhetstänk och planering. Självständighet anses ibland lite hotfullt. Jag tror att är bra att kunna jobba både självständigt och tillsammans med andra. Envishet är en bra egenskap, har jag märkt. Och visst är det så att den som har passion i jobbet smittar andra!

Livet är kort.

Read Full Post »

27 dar kvar (till den totala förnedringen)

Idag har jag kommit en bit på vägen. Jag har använt min envishet, mitt jävlaranamma och mitt mod. Det har gjort mig trött. Eller natten som var, den som var ganska mycket utan sömn, det är den som har gjort mig trött. Idag har jag gått på vilja. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv.

Det finns dagar när jag inte vill kliva ur sängen alls. Jag vill ligga kvar och låtsas vara död för jag vill inte stiga upp i verkligheten. Den gör för ont. Ljuset är för obarmhärtigt, mitt jag orkar inte med människor – vi gör bara varandra illa. Det finns ett knep jag tar till dessa dagar. Jag följer Annas schema. Då kommer jag upp ur sängen, jag tvättar mig, klär på mig, skjutsar och utför sysslor här hemma. Sitter vid datorn. Letar jobb. Skriver. Och med skrivandet rinner det för det mest av mig, obehaget inför dagen.

Men nu är den har dagen snart slut. Jag har överlevt en dag till. Jag har tagit reda på saker, fått vissa klarheter, tagit ett par tjurar vid hornen. För en som alltid har klarat sig själv är det svårt att stå med mössan i handen och be om hjälp. För mig handlar det om en del av det projekt som kallas Att lära för mitt liv. Jag har tagit ytterligare steg mot att lära mig ödmjukhet. Jag har tusentals steg kvar.

Många spår i sanden, men många ska gå här flera gånger till…

Read Full Post »