Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘attackerna i Norge’

I lördagens Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel om hur svenska tidningar hanterar hatet på nätet. Det handlar främst om debatten som försiggår i kommentarsfälten på tidningarnas hemsidor. Jag har ju noterat att tidningar allt oftare stänger av kommentarsfunktionen och det är nåt jag har funderat över.

Vad handlar det om, egentligen? Ett sätt att stoppa läsarnas möjlighet till yttrandefrihet? Nej, enligt tidningarna själva handlar det om att sätta stopp för näthatet. För tillfället är detta aktuellt genom attackerna i Norge. Och det var en norsk tidning som satte stopp för kommentarerna kring denna händelse för nån vecka sen.

Svenska tidningar då? Ja, det finns två sätt att hantera kommentarerna på. Antingen förhandsgranskas de innan de publiceras eller så publiceras de direkt och efterhandsgranskas – med risk för att de då tas bort.

När det gäller förhandsgranskning är det den ansvarige utgivarens skyldighet att se till att detta efterföljs – annars kan det bli efterverkningar. Men efterhandsgranskning blir alltmer populärt och följer Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Då är man skyldig att ta bort kommentarer som bryter mot lagen, till exempel hetsar mot folkgrupp, men man kan inte själv dömas för brottet.

En del tidningar kör ett mellanting och låter externa företag sköta granskningen i efterhand. Man kan ha registrering av kommentatorer. Ibland händer det att vissa tidningar inte lägger upp nån kommentarsfunktion vid en del artiklar.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att man stänger av möjligheten till kommunikation med läsarna. Gissningsvis blir det svårare på olika sätt att kommentera och att kommentera anonymt blir, eller är kanske redan, omöjligt.

Jag tänker också på hur jag gör med min egen blogg. För att en kommentar ska publiceras krävs en första registrering och ett godkännande av mig. Först därefter publiceras automatiskt alla kommentarer av samma kommentator – förutsatt att denne inte stavar fel, lägger med för många länkar, byter adress eller så. Då måste jag göra ett nytt godkännande. Kommentatorns identitet utåt sett, mot läsarna av bloggen, kan vara hur anonym som helst. Det är bara jag som vet avsändarens adress. Jag kan välja att stänga av kommentarsfunktionen om jag vill det. Jag kan också välja att lösenordsskydda vissa inlägg. Då får den nyfikne höra av sig till mig och be att få lösenordet. Jag kan också skriva helt privata inlägg som bara jag själv kan läsa. Och så kan jag blockera vissa kommentatorer.

Jag gillar inte censur, men kränkande kommentatorer som Bo, Lennart, Sven och Bitten och allt vad de kallar sig har jag valt att blockera. De är inte välkomna på min blogg över huvudtaget, trots att de tycks älska att hänga här. Lösenord får endast vissa närmast sörjande.


Webbtroll är inte välkomna hos mig, men det vill de tydligen inte förstå.

                                                                                                                                                             Och så, sist men inte minst: jag svarar på ALLA publicerade kommentarer! Så om du kommenterar, räkna med att du får svar – förr eller senare (oftast förr).

Men åter till svenska tidningar nu. Varför har en del kommentarsmöjligheter till sina artiklar på nätet? Ärligt talat går jag på journalisten Anders Mildners linje och tror att tidningarnas främsta mål inte är att få många kommentarer på sina artiklar utan många besökare på sin hemsida. Många tidningar är inte alls intresserade av kommunikation med läsarna utan bara information. Fast om man inte tar diskussionen blir det ju bara tomt och tyst, eller hur?

Någon ser kanske kommentarsfunktionen som läsarnas möjlighet att diskutera med varandra. Personligen tycker nog jag att det är betydligt intressantare att diskutera med artikel-/inläggsskribenten!

När det gäller kommentarer på min blogg har jag blivit känsligare med åren. Vissa perioder har jag varit till döden trött på alla påhopp, goda råd som blir helt fel när man inte har alla fakta, huvudklappningar och förföljelser av webbtroll. Då slår jag bakut! Men samtidigt välkomnar jag dialogen – om den sker kring ämnet och kanske inte kring min person. Den som vill diskutera min person kan hellre ringa, mejla eller prata direkt med mig. Allt behöver inte dryftas i bloggen! Jag använder nämligen ofta bloggen för att skriva av mig och vill varken få goda råd eller påhopp – om jag inte ber om det! (Ja, jag vill bli påhoppad när du tycker att jag går för långt!)

Vad tycker du om kommentarsmöjligheten hos dagstidningar och hos bloggare? Är det nåt värde i att kunna föra en dialog om en artikel eller ett inlägg?

Read Full Post »

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »