Med anledning av dagen…

Ett ledigt inlägg.

---

 

En sån här dag tror jag i alla fall att kontorsråttor och byråkrater kan förstå varför jag älskar torsdagar. Idag har nämligen såna som vi ledigt från jobbet.

Tjolahopp!

vrålade hon som alltid säger att hon också älskar att jobba… Men det är förstås lite beroende på vad och var…

Grönt kuvert utan frimärke kom fram!

Det är inte bara en ledig dag för mig idag, för övrigt. Det är också min namnsdag. Och redan i förra veckan hittade jag ett grönt, frimärkslöst kuvert i postboxen. Ett kuvert som landat där ända från Metropolen Byhålan i Östergyllen och mammas hand!

Ja, jag heter alltså Jeannette. Det är faktiskt mitt förstanamn och det jag skulle kallas. Till dess att mors och fars öron krullades upp av förskräckelse vid det östgötska uttalet av namnet. Därefter benämndes jag Ulrika, som är mitt andranamn. Två förnamn (av tre) som pastor Farfar gav mig när han döpte mig för snart 52 år sen.

Min intention med den här dagen var att inleda den med sovmorgon. Där fick jag tji DIOWEKT! Jag vaknade till och med en halvtimme tidigare än vad jag gör när jag ska upp och jobba. Fröken Fästmön var Envisa-Lisa idag och ville promenera till jobbet, så efter att jag tittat ut ur sovrummet och in på på toa återvände jag till min sängkammare. Slumrade kanske nån halvtimme innan jag blev klarvaken. Gjorde då en FEM, det vill säga tände sänglampan och läste i ungefär en timme. Och vet du, det kändes faktiskt lika bra som en sovmorgon! Det är en sån lyx att få ligga i sängen och läsa och inte behöva rusa iväg till sitt ostimulerande arbete!

Ett kort till morgonkaffet.

Så småningom klev jag sen ur sängen. När perkolatorn hade morrat klart serverade jag mig den första senapsmuggen kaffe samt sprättade det gröna kuvertet. Inuti låg ett vackert kort.

Mamma är den enda som alltid kommer ihåg mina namnsdagar. Vi har alltid firat namnsdagar i vår familj. Det har blivit nån liten present, kanske en bakelse eller till och med en tårta. Fast inget stort. För det var ju ursprungligen ganska orättvist: pappa hade tre namnsdagar och mamma och jag bara var sin…

På senare år har jag emellertid noterat att mamma har fått svårare att minnas hur jag stavar mitt förstanamn. I dagens kort var en ny variant. Det där är lite lustigt, för när jag var barn var mina föräldrar otroligt noga med att jag skulle stava mina namn rätt. Och mitt förstanamn skulle ha fransk stavning, det vill säga med två n i mitten. Ja jisses…

Peng och trisslott hade mamma lagt inuti kortet.

Inuti det vackra kortet hittade jag en Trisslott och en peng. Pengen lägger jag nog till min sparahög, för nästa vecka lär bilen kosta en hel del om jag ska kunna lösa ut den från verkstan. Men vem vet, Trisslotten kanske bär frodigare frukt..?

Himlen är klarblå idag, men det blåser och termometern på skuggsidan når inte högre upp än till tolv grader i skrivande stund. Efter morgonens firande har jag knåpat ihop ett par jobbansökningar på två jobb jag verkligen, VERKLIGEN skulle vilja ha. Men jag ska ge mig ut sen, för frisk luft och ljus behöver man när man sitter instängd hela dagarna

• tillsammans med fem andra människor
• i ett rum utan luftcirkulation
• med en ljudnivå som får mina öron att krullas upp av liknande förskräckelse som mina föräldrars när de hörde mitt förstanamn uttalas på östgötska

och

• sladdar att snava på lite här och var

I vart fall bär det av ut när jag har fräschat till mig. Jag måste inhandla middagsmat. I afton serverar köket sill och potatis från Tokerian med gräslök från Annas snälla mammas Slottsträdgård. Och ja. Det blir en liten klar till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lat lördag

Ett  inlägg om att lata sig. 

---

 

Kaffe och morgonstund vid datorn.

Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.

Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.

Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.

Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.

Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.

Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.

Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår.  Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.

Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.

För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.

Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.

Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!

*ballefix = göra iordning på balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Årets kortaste dag eller Hur ska jag hinna?

Ett inlägg om Vintersolståndet och saker jag måste göra idag.

Idag insåg jag till min fasa att det är årets kortaste dag, vintersolståndet. Och det märks!  Jag hade ju sparat dammsugningen till idag för jag vill utföra den i dagsljus. HA! Vilket dagsljus? Här är mörkt som i graven, nästan, och jag måste tända lampor om jag ska se nåt. Solen står som lägst idag, enligt Wikipedia. Här syns inte tillstymmelse till sol…

Vintersolståndet i siffror och bild från Wikipedia.

Himlen är en ton ljusare än den brukar vara de morgnar jag ger mig av för att jobba. Morgnarna när alarmet går på klockan 6.15 – och jag, allt som oftast, har vaknat två timmar tidigare. Legat och vridit och vänt på mig i sängen, slumrat till lagom när alarmet går. Jag tänkte på det här med tiden nu i veckan. Jag kliver upp, tar medicin, sätter på kaffe och går in i badrummet. Klockan 6.38 är jag ren och klädd. Bäddar först, häller upp fil och müsli i en skål, kaffe i min senapsmugg och sätter mig vid datorn. Senast 7.15 måste jag borsta tänderna och sen dra. Jag brukar vara framme på jobbet prick klockan åtta. Det är något ljusare när jag lämnar New Village än när jag kommer hem på kvällen, men man kan sammanfatta både morgon och kväll som mörka.

Mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem.

Igår kväll tvingade jag mig att vara uppe längre. Filmen jag såg slutade strax före midnatt. Jag kanske släckte nån gång runt kvart i ett. Hade jag lagt mig tidigare hade jag vaknat tidigare. Och nu måste kroppen ställa om, för se min mamma, som kommer hit nån gång i eftermiddag, är ingen morgonmänniska. Jag får till exempel aldrig ringa henne före klockan 13… Det säger en del… Själv gillar jag att gå upp tidigt, med påföljd att jag är kvällstrött. Särskilt när jag jobbar. Men sänggång en vardagskväll för min del blir väl nånstans mellan 22 och 23.

Mamma blir hämtad klockan 10.10 av taxin idag. Det är en person till som ska åka med i bilen, från en annan ort. (Det känns bra att det är en passagerare till i bilen, för i påskas var en av chaufförerna väldigt otrevlig mot mamma. Hon kände det som om han var ute efter hennes pengar… Mycket obehagligt, för det är troligen sant! Mamma är inte snurrig i huvudet på det viset.) De ska samåka uppåt. Det vanliga är att vägen går över Stockholm och att den andra resenären ska av där nånstans. Det borde ge mig tid att bädda, dammsuga, duscha, äta frukost och förbereda eftermiddagsfika med hembakat – äh, jag bara skojar när det gäller det sista. Här är det köpebröd som gäller!

Jag är nu inne på min andra senapsmugg kaffe. Senapen är förstås för länge sen slut, men muggarna är förbaskat goda att dricka kaffe ur. När kaffet är slut ska mina morgonsysslor börja. Det vore himla bra om jag hann att införskaffa en gran idag också, men troligen får jag vänta tills mamma har anlänt. Hon har ju ingen nyckel hit och jag måste hjälpa henne uppför trapporna med alla grejor etc. En del chaufförer är väldigt hjälpsamma, andra är det inte.

Kaffet börjar ta slut och tiden rinner iväg. Hur ska jag hinna? Tja, jag hinner ju bättre om jag inte sitter här och ordbajsar, eller hur? Vad har du för dig idag? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammor, hotell och bilar

Ett inlägg om mammor, märkliga hotell och svarta skönheter på fyra hjul.

Vårt barn-TV-seriemaraton fortsatte, som sagt, igår med Kullamannen. Med en liten kort paus för att fixa till middagen. Den skötte sen sig själv ovanpå spisen respektive inne i ugnen så att vi kunde se färdigt. Dock med ett avbrott för att mamma ringde och var hysterisk angående en räkning som hon ägnade större delen av samtalet på lördagen åt att rådda om. Men – saved by the bell, blev jag! Telefonluren började ladda ur och jag sa som det var, att jag höll på med middagen. Mamma pratade på en stund till. En kort stund.

Fästmön, som ju är kvinnan i familjen, var söt och tog middagsdisken. Jag, som ju är mannen i familjen, gick efter maten ut för att slänga in vinterdäcken i bilen. Måtte ha blivit starkare i armarna, för jag tog två däck åt gången. Min rygg gjorde fortfarande ont och den är mer ond idag, men det borde ju vara bättre att bära med jämvikt än snett, tänkte jag.

Tillbaka inomhus efter mina atletiska övningar drabbades jag av dåligt samvete – som alltid när det gäller mamma. Så jag ringde upp. Då var hon lugn som en filbunke och inte så särskilt intresserad av att prata – det var väl viktigare saker på TV. Men jag ska slå ytterligare en signal idag för att höra om hon ringde om den felaktiga räkningen, så att jag slipper få kastat på mig att jag inte bryr mig. Jaa, jag har lite svårt att ta kritik som inte är befogad….

Anna och jag avrundade vår kväll med att glo på sjunde avsnittet av Bron. Därefter småsneglade vi på ett program om ett hotell för

vanliga människor.

Det verkade nästan vara som Fawlty Towers…

En ny TV-serie om ett modernt Fawlty Towers körde igång igår kväll.

Morgonen idag var blöt och grå som vanligt. Anna bestämde sig för att promenera till jobbet. Det går förmodligen snabbare än att åka buss. Jag skulle ju till bildoktorn* med Clark Kent** klockan sju (Anna började halv åtta). Skuttade upp strax efter klockan sex och gick direkt in i badrummet. Hann slänga i mig en halv senapsmugg kaffe innan det bar iväg.

Jag hade en svag misstanke om att det skulle strula. Mycket riktigt. Ordern på min service fanns inte i Bil 3:ans system… En fredag, för ett tag sen, var jag där lite akut för att en strålkastare hade pajat. Då krånglade datasystemet så killen vid disken var antagligen tvungen att ta bort ordern på min service för att kunna skriva in lampbytet. Sen glömde han lägga in serviceordern igen… Och jag som skulle ha lånebil och allt…

Det är inte första gången det strular så här på Bil 3:an – men… Killarna som jobbar där försöker ALLTID rätta till sina fel. Så även idag! Clark är kvar för sin planerade hälsoundersökning***, byte till vintertofflor**** och koll av bromsar och jag fick med mig en svart, sexväxlad skönhet med ABS-bromsar hem…

Sexväxlad, svart och med ABS-bromsar… Den var inte äcklig att köra, precis…

Den lånade, svarta skönheten var helskön att köra. Svarade på minsta tryck på gaspedalen, bromsarna tog med en gång. Och kvick som en vessla stack den ut på motorvägen mot New Village. Jag blev nååågot sugen på att byta bil. Det går förstås inte som läget är just nu. Men om läget förändras… Tills vidare hoppas jag dock att det inte hittas nåt fel på Clark och att notan stannar på de utlovade 2 200 kronorna, som jag la undan till detta redan för länge sen.

Jag låter alltid verkstan göra en service på bilen varje höst och i samband med det ber jag killarna att byta till vinterdäck också. Då känner jag mig trygg. Och så blir det en fin stämpel i serviceboken också, vilket inte skadar OM jag nu skulle vilja sälja bilen. Det brukar vara nånting värt, i alla fall. Men tills vidare är det Clark och jag och jag älskar honom inte mindre än tidigare!!!

Dags för mer seriösa aktiviteter nu: jobbsökeri. Motivationen är inte enorm, särskilt som jag ska iväg i morgon på intervjuomgång två för ett jobb jag verkligen vill ha. Men, men, jag har lärt mig att man aldrig ska ta nåt för givet, inte ens en tillsvidareanställning inom offentlig verksamhet. (Vad är LAS för nåt? Nej, LAS hade man inte hört taaalas om…)

Missade du lägenhetsvisningen i Toffelhuset igår eftermiddag? Var lugn! Det är en ny visning i afton klockan 19! Du har fortfarande chansen, för jag tror att det tyvärr inte var nån större rusning igår. Alla parter önskar nog en snabb affär, misstänker jag.

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag ÄR ju så nyfikis!

*bildoktorn = bilverkstan
**Clark Kent = min lille bilman
***hälsoundersökning = service
****byte till vintertofflor = byte till vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Klädvanor och matvanor – eller ovanor.?!

Ett inlägg om Tofflans vanor. Eller snarare ovanor. Och hjälpbehov Bland annat.

En gång sa Fästmön till mig:

Du behöver en fru!

Med det menade hon inte att hon ville tvinga sig till giftermål utan att jag behöver nån som lite grann

ser till mig.

Ser till mig så att jag sköter mig. Sköter om, kanske..? Jag klarar städning och tvätt galant, men är fullt medveten om att jag skulle behöva nån som valde och köpte kläder åt mig. Nu har ingen gjort det på väldigt, väldigt länge. Stenåldern, minst. Min mamma gav tidigt upp, för jag hade så bestämda åsikter om framför allt kjoltyg:

Inga klänningar eller kjolar får följa med hem till min garderob, tack!

Nej, jag var aldrig den söta lilla flicka som mamma och pappa ville ha. Sist jag bar kjol var vid min konfirmation. Eftersom jag konfirmerade mig i Metodistkyrkan hade vi inga kåpor utan jag skulle ha vita kläder. Jag var nyss fyllda 14 år och tvingade mig själv att bära vit kjol. Sen dess – aldrig mer. Och du som vet hur gammal jag är och kan räkna, fattar att detta var för många, många år sen.

För liten för att protestera mot klädesplagget klänning.

Det jag ville komma fram till när det gäller kläder är att jag inte är ett dugg intresserad. Kläder köper jag för att inte gå naken i tillvaron eller för att inte frysa – eller vara för varm. Det är sällan snygga kläder, de är snarare praktiska, och de är allt som oftast svarta till färgen, utom jeansen som är blå. Tjockis-svarta. Jag har nämligen gått på det där om att svart gör en smalare. Det hjälper inte ett dugg på mig, kan jag tala om, fast jag känner mig bekvämare. Efter en kort fling med en ganska… omfångsrik kvinna med en fäbless för rosa pikétröjor, bär jag alltid svart. Nån annan får se ut som en gullegris, jag föredrar att se ut som en smutsgris.

Sen är det här med mat. Jag har fått för mig att jag inte kan laga mat. Anna säger att jag kan, men det är många som har sagt att jag inte kan. Eller många och många, Några Fler Än En. Och idiot som är jag väljer jag att tro på

Några Fler Än En.

Mitt förhållande – eller snarare oförhållande till mat – är säkert skälet till att jag hade magproblem (snygg omskrivning) igår förmiddag och väldigt ont i magen idag. Här kan du se gårdagens meny så förstår du kanske varför jag har ont idag:

Frukost:
Ostsmörgås med saltgurka, fil med müsli, kaffe, Pro Viva (Bra start, va?! Men sen…)

Förmiddag:
Fyra senapsmuggar kaffe

Lunch:
Två koppar kaffe, en bulle, en medelstor bit jordgubbspaj med grädde, ett par nyplockade hallon

Förrätt kvällsmat:
Två kanelbullar

Kvällsmat:
En skål popcorn med salt, en starköl

Kvällsfika:
En 200 grams schweizernöt

Ja, det är inte konstigt, som sagt. Jag inser det själv. Så idag blir det skärpning! Men det handlar mest om att Anna kommer till mig. Framåt seneftermiddagen, när Prinskorven har förts i sin faders ömma vård, ska vi på en utflykt som eventuellt får som resultat kläder, bad och ordentlig mat. I will say no more, utan den som lever får se. Eller möjligen läsa en rapport på en blogg nära sig.

Kanelbullar till förrätt är gott. Men inte särskilt bra för magen…

Dåligt med sömn i natt. Ältar. Ont i magen. Somnade runt två, vaknade halv sex. Somnade om. Vaknade vid nio. Ständig oro.

Har varit lite duktig i alla fall och lyckats hitta ett telefonnummer till företaget som bytte fönstren här i höstas, Dalkarlarna. Har ringt och reklamerat ett antal av mina nya persienner. Jag är allt annat än nöjd med dem! Men det är semestertider och tidigast i september kan jag få hjälp. Jag lovade att försöka överleva till dess.

Livet är kort. Man vet aldrig när det tar slut.

Read Full Post »

Kyligt och spelmaniskt

Brrrrr! Det betyder att fisa på teckenspråk (man tecknar b + r), men i det här fallet betyder det att frysa! Första gången jag vaknade blev väckt, vid tjugo i sju, klev jag inte upp. Jag fattar inte varför så många i det här huset måste LÅTA SÅ HÖGT!!! Är alla hörselskadade från dagis, eller? Igår kväll fick jag ha TV-volymen på skithögt – för att en av grannarna pratade i telefonen! Jag hörde inte filmen jag tittade på annars. I morse var det liv i luckan i barnrummet, strategiskt placerat av föräldrarna under mitt sovrum och så långt som möjligt från deras eget.

Nåja, jag klev inte ur sängen förrän klockan nio – och då hade jag en underbar huvudvärk. Gissningsvis berodde den på att jag inte nånting vettigt igår kväll, så idag MÅSTE jag masa mig över till Tokerian för att handla middagsmat. Inte ett dugg vet jag vad jag ska eller vill ha heller. De tre rätterna jag behöll från Mathems kassar – Fästmön fick två – sparar jag tills hon kommer så kan vi äta dem nån vardagskväll. Anna lagade förresten till en av rätterna häromdagen – broccolifritters! Den rätten var god och det blev rikligt med mat, sa hon, trots att hon inte gjorde full sats, eller vad det nu heter när det gäller matlagning. En annan liten fågel viskade i mitt öra att det skulle lagas till en god kycklingrätt hemma hos Rippe i helgen. Månntro man får utlåtande och recept??? 

Jag blev tvungen att ta en Ipren (trots att jag numera HATAR deras reklam och fortfarande är kär i den lilla gitarrspelande gubben med blå lemmar!) tillsammans med den ordinarie medicinen och sen tittade jag på termometern. Fasa!

Minus 21,9 ute och bara 19,8 inne i köket, lägenhetens varmaste rum näst efter badrummet!

Kallt ute och kyligt inne, kan man sammanfatta det hela. Men medan jag ägnade ett par minuter för att titta om den här första bilden hade blivit OK att använda till bloggen skedde det saker:

VA?! ÄNNU kallare ute och en tiondels grad varmare inne.

Temperaturen hade sjunkit ytterligare utomhus, medan den hade stigit en tiondel inomhus. Jag känner mig som en vandrande kamin. (Det där var synnerligen ironiskt!)

Idag händer inte mycket. Jag har behandlat mitt operationssårsområde och jag måste duscha och tvätta håret. Innan det torkar ordentligt kan jag inte ge mig ut varken till Tokerian eller soprummet, men båda ställena bara måste jag till. Mamma ska få en signal när hon har vaknat till (typ efter halv ett). Och så ska jag skjutsa hem Anna från jobbet till Himlen när hon slutar klockan 16 – om Clark Kent* nu vill starta… Men han har ju stått i garaget över natten och även om det är ett kallgarage är det lite varmare där inne än utomhus. Och nej, jag har ingen motorvärmare.

Igår kväll gjorde jag tusen saker samtidigt, men det var både roligt och avkopplande! Jag satt vid datorn av och till och bloggade, kollade på TV, spelade Wordfeud med Anna samt Quizkampen och Ordjakten med J från jobbet. Det är lite synd om J, för det blir stryk varje gång. (Nu retas jag lite ifall J läser min blogg!) Dessutom började jag läsa en ny bok, som jag vet att bland andra fru Hatt har läst. Den verkar väldigt lovande – och väldigt tårframkallande…

Nej, nu har jag hällt i mig första senapsmuggen kaffe. (Ja, jag dricker kaffe ur en före detta senapsmugg från Höganäs, en sån där mörkbrun som Apoteket hade senap i för några år sen. Johan brukar tracka mig ofantligt för detta!) Dags att ta en ny och fladdra igenom lokalblaskan. Ovanligt tjock sådan idag, men den är full av bostadsbilagor, inte nyheter och spännande artiklar och reportage, gissningsvis.

Vad händer hos dig idag, dårå???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Så väldigt trött…

Det är snudd på helt fantastiskt hur trötta vi var igår kväll, Fästmön och jag. Min arbetsvecka tog slut och den var en dag kortare än vanligt eftersom jag ju gjorde annat i måndags. Men Annas fortsätter några dagar till. Egentligen skulle hon ha varit ledig igår, i stället blev det kursdag.

Så vi köpte ett kilo räkor som vi tinade, kokade ägg, ställde fram aioli och dill, rostade bröd och hällde upp vitt vin framåt kvällen. Det var med nöd och näppe jag orkade gå ut med räkskalen och lite andra skulor till soprummet, medan Anna vispade rent våra tallrikar… Och rätt som det var noterade jag en stund senare att nåns ögon var slutna och det kom konstiga ljud från soffan. Vid halv tio masade vi oss i säng. Jag läste ett kapitel och strax sov vi som två björnar i ide.

Jag hade en sån märklig dröm framåt morgonen! Det är ju över åtta år sen jag slutade röka nu i höst, men i drömmen var jag inte ärlig om rökningen. Jag SA till folk att jag hade varit rökfri i åtta år – samtidigt som jag rökte. Mer och mer… När jag vaknade till vid femtiden tyckte jag att drömmen hade varit så verklig att jag var osäker på om den var sann eller inte.

Frusna höstlöv.

I morse visade termometern på nollan när Anna och jag traskade iväg till garaget. Det var liksom fruset överallt. När jag tittade på bilarna som stod på parkeringen såg det nästan ut som om det hade snöat på dem. Jag har både parkeringsplats och garage, men Clark Kent* står förstås för det mesta i garaget. Det är väldigt skönt att slippa skrapa rutor den här säsongen…

Hemma igen kände jag mig fortfarande lite trött, men gjorde en kompromiss med mig själv så att det blev ”en FEM”. Att göra ”en FEM” innebär att man går och lägger sig igen – och läser. Jag tog med mig lokalblaskan. Det blev väl en halvtimma och sen var det ingen idé att ligga kvar. Övriga i huset var redan vakna, det noterades på flera sätt redan tidigt, och då är det liksom bara omöjligt och irritationsväckande att ligga och försöka slumra lite. Dessutom började jag hosta.

Det här lövet låg ensamt på ett ställe på gräsmattan på framsidan och såg ut som om det gjorde ”en FEM”.

Det sista Anna sa till mig innan hon skuttade(!) in på jobbet var att

Börja inte städa på en gång nu! Vila lite också!

Och jag lydde, alltså. Men det kliar i fingrarna så strax ska jag greppa dammvippan och gå ett varv med den innan jag promenerar med snabeldraken**.

Jag dricker min första senapsmugg kaffe och jag har satt min gamla mobil på laddning. Den ligger på bänken i köket med ljudlöst på och jag hånskrattar elakt varje gång jag noterar att det har ringt en säljare. (Jag behöver ju aldrig svara nu för tiden!)

Försök med det, du!

skrockar jag och tänker att det dröjer innan jag svarar. Jag tänker att när jag måste lämna tillbaka Ajfånen vid årsskiftet när min visstidsanställning tar slut, så införskaffar jag nog en sån i stället för den gamla Nokian. Nokia-mobilen blir det fortfarande bättre bilder med, men den har ju inte alla funktioner som en iPhone har. Alltför många instanser i samhället – till och med myndigheter – bygger jag upp system som har med appar att göra. Då går det inte att komma med en gammal Nokia, hur bra kamera den än har. Jag är inte emot ny teknik, men jag tycker att många, framför allt äldre och de som inte har råd, utestängs från saker eftersom de kanske inte har varken dator eller iPhone. Hoppas det finns nån som hjälper dem.

Nu är muggen kaffe snart slut och jag ska bädda innan jag börjar städa. Anna slutar klockan 14 idag och vi ska på shoppingtur efter det, har vi tänkt. Själv måste jag hinna duscha också, vill ju inte se ut som och lukta dammråtta när jag går och handlar. Hoppas hälen uppför sig hyfsat, den var synnerligen ond igår och i förrgår. I förrgår trampade jag förresten snett – med den andra foten. Hjärtat hamnade i halsgropen, men det blev inte ens en stukning, tack och lov!

Vad har du för dig idag, då???

*Clark Kent = min lille bilman
**snabeldraken = dammsugaren

Livet är kort.

Read Full Post »

En vanlig dag på jobbet..? Nja, inte riktigt

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…

Och det var till Sjukstugan i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.

Som alla provdockor skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.

Till sist fastnade det äntligen nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!

Mellan varven läste jag lite. Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.

Sen försvann några timmar i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.

Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!

Livet är kort.

Read Full Post »

Glömsk och sommar

Understundom är jag bara fantastisk glömsk! Tidigare har jag skyllt på att det är en biverkning av mina dåliga värden – vilket är sant! Men sist jag tog prover var värdena i topp, så… Vad ska jag skylla på nu? Åldern? (Retorisk fråga, bäst att tillägga.)

Glömsk.

Varje kväll måste jag lägga fram morgondagens kläder. Jag måste ladda perkolatorn med kaffe och sätta den i timern. Jag måste ställa fram en skål till morgonyoghurten, ett glas till Pro Vivan och en kaffemugg (före detta senapsmugg i Höganäs-design).

För morgnarna är värst! Om jag inte följer mina rutiner då kan det bli… fel. Ibland, när jag glömmer att Fästmön inte ligger och sover i sovrummet, kan jag glömma att bädda. Och det är katastrof i min värld! En säng som man har sovit i under natten ska bäddas – efter nogsam vädring minst en halvtimma sommartid av sovrummet. De morgnar Anna ligger och snusar kan jag självklart inte bädda. Då blir bäddningen Annas syssla.

Ibland låser jag in Anna också. Min ytterdörr har två lås och en låspigg. Om man låser med låspiggen nere måste man låsa upp dörren med nyckel. Även inifrån. Och har jag dessutom låst med båda låsen… Ja, man kan väl säga att det är skönt att Anna inte lider av klaustrofobi. Det gör däremot min mamma och henne har jag också låst in i rena farten. Sist låste jag in henne i bilen, varpå panik uppstod och släkting skickades in i affären där jag befann mig för att slita ut mig och låsa upp bilen.

Men tro mig. Jag menar inget illa. Jag är bara… glömsk.

Eh… vad var det nu jag glömde..?

I morse var jag visserligen ensam hemma. Tror jag… Men förvirrningen var stor och jag glömde nästan att vakna. Jag brukar nämligen ALLTID vakna en kvart, 20 minuter innan larmet går klockan 6.10. Med en minut tillgodo hann jag stänga av larmet på mobilen klockan 6.09… Om jag inte skriver ner saker glömmer jag bort dem. Därför, enligt anteckningarna på min mobil, gjorde jag följande konstigheter idag på morgonen, samtliga prylar korrigerade i efterhand:

• Jag glömde sätta på mig deo när jag hade tvättat mig.
• Jag glömde sätta i linserna och undrade varför det var så dimmigt i badrummet.
• Jag hällde yoghurt i Pro Viva-glaset.
• Jag glömde stoppa en binda i trosan (ja, jag är inne på min fjortonde blödningsdag och börjar få skavsår du-vet-var).

Alltså, du kan ju bara föreställa dig vilket under det är att jag hittade till jobbet… (Detta inlägg är för övrigt skrivet på arbetstid eftersom jag inte får nån förmiddagsrast idag.)

En sak som jag emellertid kom ihåg att göra i morse var att vända blad i almanackan på anslagstavlan hemma. Nu skriver vi juni månad. Det är sommar! Fast termometern visade endast åtta grader i morse, så särskilt somrigt känns det ju inte. Bilden för juni i min almanacka hemma är en kopp med blå mönster och lila styvmorsvioler i. Passar ju mig, elak styvmor som jag på sätt och vis är. (Det kommer aldrig några protester, så jag gissar att jag har rätt i omdömet om mig själv.) Men jag tycker att just dessa blommor är vackra! Anna och jag är för resten Slotts-vakter från och med idag. Det känns ju liiite trist att det är så dåligt väder och kallt bara för det. Att kunna sitta utomhus omgärdad av blommor och grönt är man ju inte så ofta förunnad…

Read Full Post »

Bulltis-dag

Äh, det är inte ett dugg synd om mig som inte gillar semlor! Idag på förmiddagen gav jag bort min semla till en österrikisk doktorand som skulle få en gäst och försökte spara halva sin semla. Snäll är jag visst ibland – mot somliga… För övrigt köpte jag en kanelbulle på vägen hem när jag var på Tokerian. Det kändes alltför trist att bara köpa yoghurt och mjölk, liksom, så jag ville pigga upp plastpåsen – och mig själv! – med Tokerians übergoda kanelbullar. Så nu blir det bulltis-dag här!

Tokerians kanelbulle och en och en halv senapsmugg pressokaffe blir det i afton = bulltis-dag!

Det var trevligt att träffa CJ och luncha! När väglaget blir bättre och jag känner mig piggare ska jag ta en tur utåt landet för att hälsa på CJ hemmavid. Vi var på Syltan och lunchade, jag tog alldeles för mycket fisk, så jag fick lämna. Såg några bekanta ansikten och ett av dem ringde jag upp när jag kom tillbaka till kontoret. Det blir till att göra besök framöver, både för Det Bekanta Ansiktet och mig, för vi har nya kontor båda två.

Ett annat bekant ansikte – och ett trevligt sådant – träffade jag när jag hade landat här hemma i New Village. Jag fattar inte varför L och jag inte träffas oftare, vi har alltid massor att prata om och blir vanligen stående nånstans tills hennes man eller barn eller min mobil anropar nån av oss…

Jag hann med två intervjuer idag och en del småfixande. Besvarade en enkät inför en nätverksträff i nästa vecka. Annars har jag varit väldigt trött idag, trots att jag fick sova en halvtimma längre. Men i morgon ska jag börja glesa ut medicinen. Hoppas det funkar. Troligen slipper jag inte ifrån gastroskopin ändå. Det är ingen rolig undersökning, men jag har gjort den så många gånger så bara man pumpar mig full av nåt skit som jag blir härlig av så går det bra. Tänkte åka och lämna prov vid halv åtta i morgon bitti. Då hinner jag ut till jobbet till halv nio, redan.

I kväll blir det lugna puckar, jag ska upp extra tidigt i morgon eftersom jag ju måste ta en omväg om laboratoriet. Tidigt i säng är min plan, alltså. Den brukar spricka… Eftersom jag hatar nålar och gärna svimmar av blod, bestämde jag mig för att vara lite snäll mot mig. Därför har jag inviterat vännen Rippe på thailunch i morgon – och hon kunde! 

Det är för resten Rippe som gav mig Fragment, en bok som innehåller texter av Marilyn Monroe, i julklapp. Jag började läsa den igår och den är förstås fascinerade! Fina bilder också! Jag och Fästmön gav för övrigt bort just Fragment till Jerry i julklapp. Ibland är det så att man ger bort det man själv helst skulle vilja ha… Det ska bli kul att höra vad Jerry tycker om boken sen.

Fragment består av texter av Marilyn Monroe.

Anna har jag inte pratat med på 100 år, känns det som, så jag tänkte slå henne en pling i kväll också. Gissar att det är semmelfest där ute just nu, så jag väntar ett tag.

Read Full Post »