Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konstiga ljud’

Ett inlägg om en skräckfilm.


 

The ConjuringI kväll blev det en afton med de stora flixen. Och Netflix. Fästmön hade pratat om en läskig film, The Conjuring. Vi bänkade oss på kvällen och Linn skötte kontrollerna. Kontrollen över mina hårsäckar på benen kunde jag själv inte hålla. Alla hår ställde sig understundom rakt ut. Skräck!

Historien känns bekant: familj med ett antal barn flyttar till hemsökt hus på landet. Skillnaden är att denna film är ”based on a true story”. Och väldigt läskig. Spökerierna börjar med en gång. De små flickorna drabbas liksom mamman. Hunden vill inte ens gå in i huset. Men mamman får kontakt med ett par spökjägare. Kan de driva ut den onda anden ur huset? Och vad är det för ond ande?

Äntligen en skräckis som verkligen är en skräckis! Här i hemmasoffan blir vi rädda för klappleken och konstiga ljud redan från början. Vid ett tillfälle skriker en av oss rakt ut av rädsla. Precis så här ska en skräckfilm vara,

Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 


Jag lutade mig tillbaka
i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Barn med Tourettes syndrom

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)


Barn och barn… Pojkar.
För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en blombukett och en snäll Inger.


Uppdaterat inlägg:
Blomsterflickan Inger gav sig tillkänna per sms igår kväll. Mysteriet är löst!

————————————————————


Idag mitt på dan
ringde en blomsteraffär ganska nära Slottsträdgården. En tjej berättade att jag skulle få blommor och undrade om jag skulle hålla mig hemma under dagtid. Det skulle jag, sa jag, förutom en tur ut i verkligheten runt halv tre, tre. Då lovade hon att blommorna skulle hängas på min dörr om jag inte var hemma.

Fästmön började jobba klockan 15 idag. Därför blev det tidig middag, nånstans mellan halv två och två. Vi sörplade sparrissoppa och gnagde på brödbitar till. När man sitter i köket – som man brukar göra när man äter middag – hör man väldigt väl om det försiggår saker och ting i portuppgången. Jag hörde konstiga ljud och tittade ut genom fönstret. Efter en stund fick jag se ryggtavlan på en mansperson, tror jag, iklädd orange jacka och pratandes i mobiltelefon. Trodde det var vaktis som äntligen kom för att fixa lampan i trapphuset, den som lyser i evigheters evigheter alltid, trots att den är försedd med en sensor och borde slå av då och då.

Hur det nu var blev jag nyfiken och klev upp för att titta ut glo genom tittögat i dörren. Närå, ingen fara. Lampan lyste fortfarande och det har den gjort LÄNGE, onödigt nog (ja, jag har förstås felanmält detta, alltså, för det är ju nåt fel med sensorn). Öppnar (notera tempusbytet för spänningens skull!) då dörren – och ser att nån har TRYCKT ner en, vad jag tror är, blombukett – i tidningshållaren utanför min ytterdörr. Jag rafsade förstås in den. (Ja, blombuketten, naturligtvis inte tidningshållaren eller ytterdörren, dummer!) Och jag hade rätt – det var en bukett blommor! Vilken tur att jag räddade den, för den var ganska illa klämd. Dessutom kunde blommorna ha gått av.

Men alla blommor överlevde och se så vackra blommor jag fick:

rosa gerbera

En bukett med bland annat rosa gerbera.


Buketten innehöll
bland annat gerbera i två nyanser rosa. Gerbera är en favoritblomma, för det är en blomma som man jag alltid blir glad av!

Nu återstår bara ett problem och det är att klura ut vem givaren är. Visserligen medföljde ett kort med en jättefin hälsning på.

Blommor från Inger

Blommor från Inger… Frågan är vilken Inger…


Fast… nu råkar jag känna
en tre, fyra personer med just det förnamnet… Ett par av dem läser min blogg – kanske är givaren en av dem???

Ge dig gärna tillkänna, Inger, så att jag kan tacka dig ordentligt!! Men TUSEN TACK för de vänliga orden, kramarna och blommorna. Jag blev verkligen, verkligen GLAD!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.


Jag var ett av de där barnen
som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.

Spöket på Stora Mossen
Spänning för bokslukaråldern.


Meya och hennes killkompisar
brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.

Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.

Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar

På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:

[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]

Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.

Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är snudd på helt fantastiskt hur trötta vi var igår kväll, Fästmön och jag. Min arbetsvecka tog slut och den var en dag kortare än vanligt eftersom jag ju gjorde annat i måndags. Men Annas fortsätter några dagar till. Egentligen skulle hon ha varit ledig igår, i stället blev det kursdag.

Så vi köpte ett kilo räkor som vi tinade, kokade ägg, ställde fram aioli och dill, rostade bröd och hällde upp vitt vin framåt kvällen. Det var med nöd och näppe jag orkade gå ut med räkskalen och lite andra skulor till soprummet, medan Anna vispade rent våra tallrikar… Och rätt som det var noterade jag en stund senare att nåns ögon var slutna och det kom konstiga ljud från soffan. Vid halv tio masade vi oss i säng. Jag läste ett kapitel och strax sov vi som två björnar i ide.

Jag hade en sån märklig dröm framåt morgonen! Det är ju över åtta år sen jag slutade röka nu i höst, men i drömmen var jag inte ärlig om rökningen. Jag SA till folk att jag hade varit rökfri i åtta år – samtidigt som jag rökte. Mer och mer… När jag vaknade till vid femtiden tyckte jag att drömmen hade varit så verklig att jag var osäker på om den var sann eller inte.

Frusna höstlöv.


I morse visade termometern på nollan
när Anna och jag traskade iväg till garaget. Det var liksom fruset överallt. När jag tittade på bilarna som stod på parkeringen såg det nästan ut som om det hade snöat på dem. Jag har både parkeringsplats och garage, men Clark Kent* står förstås för det mesta i garaget. Det är väldigt skönt att slippa skrapa rutor den här säsongen…

Hemma igen kände jag mig fortfarande lite trött, men gjorde en kompromiss med mig själv så att det blev ”en FEM”. Att göra ”en FEM” innebär att man går och lägger sig igen – och läser. Jag tog med mig lokalblaskan. Det blev väl en halvtimma och sen var det ingen idé att ligga kvar. Övriga i huset var redan vakna, det noterades på flera sätt redan tidigt, och då är det liksom bara omöjligt och irritationsväckande att ligga och försöka slumra lite. Dessutom började jag hosta.

Det här lövet låg ensamt på ett ställe på gräsmattan på framsidan och såg ut som om det gjorde ”en FEM”.


Det sista Anna sa
till mig innan hon skuttade(!) in på jobbet var att

Börja inte städa på en gång nu! Vila lite också!

Och jag lydde, alltså. Men det kliar i fingrarna så strax ska jag greppa dammvippan och gå ett varv med den innan jag promenerar med snabeldraken**.

Jag dricker min första senapsmugg kaffe och jag har satt min gamla mobil på laddning. Den ligger på bänken i köket med ljudlöst på och jag hånskrattar elakt varje gång jag noterar att det har ringt en säljare. (Jag behöver ju aldrig svara nu för tiden!)

Försök med det, du!

skrockar jag och tänker att det dröjer innan jag svarar. Jag tänker att när jag måste lämna tillbaka Ajfånen vid årsskiftet när min visstidsanställning tar slut, så införskaffar jag nog en sån i stället för den gamla Nokian. Nokia-mobilen blir det fortfarande bättre bilder med, men den har ju inte alla funktioner som en iPhone har. Alltför många instanser i samhället – till och med myndigheter – bygger jag upp system som har med appar att göra. Då går det inte att komma med en gammal Nokia, hur bra kamera den än har. Jag är inte emot ny teknik, men jag tycker att många, framför allt äldre och de som inte har råd, utestängs från saker eftersom de kanske inte har varken dator eller iPhone. Hoppas det finns nån som hjälper dem.

Nu är muggen kaffe snart slut och jag ska bädda innan jag börjar städa. Anna slutar klockan 14 idag och vi ska på shoppingtur efter det, har vi tänkt. Själv måste jag hinna duscha också, vill ju inte se ut som och lukta dammråtta när jag går och handlar. Hoppas hälen uppför sig hyfsat, den var synnerligen ond igår och i förrgår. I förrgår trampade jag förresten snett – med den andra foten. Hjärtat hamnade i halsgropen, men det blev inte ens en stukning, tack och lov!

Vad har du för dig idag, då???


*Clark Kent = min lille bilman

**snabeldraken = dammsugaren


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var inte bara jag som var aptrött i helgen. Efter middagen igår var det en viss Fästmö som slocknade på soffan – bara för att helt kort vakna till lite och svepa filten om sig. Vi läste – i var sin bok, jajamens – när jag plötsligt hörde konstiga ljud från soffan. Anna hade jobbat två heldagar lördag och söndag och var totalt slut. Vilken tur att vi är likadana! Tänk om en av oss vore superpigg och den andra jätteseg???

Fast i den här boken ser vi ju ganska pigga ut.


Idag på morgonen skulle Anna
åka och hämta Elias hos pappa, för Elias har påsklov den här veckan, men det har inte pappa. Däremot är mamma ledig till onsdag kväll. Själv laddar jag för såväl långresa som påskledighet. På onsdag efter jobbet åker jag ner till mamma. Jag vänder inte hemåt förrän på måndag, annandagen. Det ska bli skönt med lite ledigt och även skönt att få åka bort några dar, men det känns inte så kul att inte få vara med Anna. Tyvärr är det så att man måste agera vuxet och dela på sig kring storhelger på grund av barn och gamla mammor. Tro nu inte att jag inte är glad att både Annas barn och min gamla mamma finns för glad över detta är jag! Men ibland vore det mysigt att bara få vara vi två. Dock är en helg i slutet av månaden reserverad för detta, när vi äntligen får resta bort tillsammans, älsklingen och jag. Nu hoppas vi bara att hälsan håller och att jag inte kör ihjäl mig under påsken när alla andra är ute och kör långfärd också. Jaa, man blir harigare med åldern, jag lovar!

Det blir en kort arbetsvecka, tre dar. Jag ska ägna mig åt några sista intervjuer samt att skriva eftersom min kommunikationsplan ska redovisas veckan efter påsk. Jag får besök på onsdag förmiddag av en före detta kollega från avdelningen. Det är alltid kul att få visa hur fina lokaler vi har och hur inspirerande det är att jobba här! Efter påsk tänker jag mig så sakteliga också glida över i arbete vid ytterligare en institution. Jag ska höra med administrativa chefen lite närmare om nån sorts introduktion och kanske ett samtal med den prefekten. Det känns som om jag inte riktigt har fått förutsättningarna för nya stället och jag har en känsla av att man inte tycker att kommunikationsfrågor är lika viktiga som man tycker på den här institutionen där jag befinner mig nu. Men, men, det vet jag inget om och jag ska inte ta ut nåt i förskott! Spännande ska det i alla fall bli att få träffa nya människor och få nya arbetsuppgifter!

På lunchen idag tänkte jag åka och inhandla nåt påskgodis till mamma. Jag skulle ha köpt nåt till Anna, men det blev inte av eftersom jag ju nästan aldrig är i stan. I stället köpte jag en pocketbok åt henne i lördags. Barnen lär få godis av såväl mamma som pappa och även morfar och kanske mormor, så jag har inte lämnat nåt till dem heller. Sparar i stället slantarna för en Barbafamiljemiddag i början av maj när vi ska fira min födelsedag i efterskott.

Några av de vackra äggen som mamma har. En del av dem är ryska och kommer via farmor.


Mamma och jag ska fira min födelsedag i påsk,
trots att det ännu dröjer ett tag tills jag blir halvsekel. Uj, det känns så mycket och gammalt… Men när jag ser/snackar med folk som ”Lisbeth” och FEM, som nyligen har blivit 50, inser jag att det händer inget revolutionerande med en bara för att man har passerat det strecket. Eftersom mamma har lite svårt att ta sig ut ska jag få köpa mina egna födelsedagspresenter och det är ju inte så dumt! Jag har varit tråkig och önskat mig två praktiska saker – ett strykjärn och gympadojor. Men jag önskade mig också ett minne från dan, nåt litet smycke från mammas gömmor, och jag tror att hon har nåt sånt på gång. Själva firandet tänker vi inte göra nåt stort av. Troligen firar vi på långfredagen, som är just lååång och tråååkig, med att äta på en av stans kinakrogar. Förutom där blir det påskmat hemma hos mamma de andra dagarna utom skärtorsdagen när det blir hämtmat. Jag ska till systemet efter jobbet idag och inhandla en flaska starkt och klart samt några mörka påsköl. Känns lite trist att inte ha min pappa att skåla med, men det slinker nog ner ändå.

Read Full Post »

Alltså i går var det de allra sista två avsnitten av Tyst vittne. Varför, VARFÖR sända detta mellan klockan 22 och 24 en fredagskväll? Jag tror att det tog en kvart, sen hördes konstiga ljud från ena soffhörnet – en liten gris där, månntro? Själv kämpade och kämpade och kämpade jag för att inte somna. Och lyckades. Men så fort jag la ner huvet på kudden sen slocknade jag som ett ljus. För den som är intresserad kan jag meddela att Leo var snipig, men egentligen orolig för avdelningens budget, Harry hittade en pojke och Nikki fick ingen Harry den här gången heller. To be continued? Jag tror inte det, men jag hoppas!

I kväll bänkar vi oss återigen framför dumburken för att häckla för att titta och lyssna på Melodifestivalens fjärde deltävling. Tävlingen går i Malmö, så vi får hoppas att det inte sker nån skottlossning. Det är ett betydligt starkare startfält än tidigare, riktigt bra artister, så jag har stora förhoppningar om att få njuta i kväll, inte slita mitt hår. Som vanligt livebloggar jag här, min kära fästmö har suckande gett sitt medgivande. Detta sen hon asgarvat åt den här bilden i dagens lokalblaska:

Hon tycker att jag och Don Quijote är lika! Hmmmmpppppfffffff…


Efter detta häcklande
blev väl hennes samvete dåligt, så jag fick även tillåtelse att sitta en stund vid datorn innan vi far iväg på vidare äventyr.

Anna ska släppas lös inne på Tokerian medan jag åker till ICA Heidan och hämtar ut ett paket som var för stort för att tryckas ner i min postbox. Du må tro att jag är nyfiken! Vem har skickat detta? Och vad innehåller det? Det är säkert prover på dambindor… Eller nej, Tena Lady, jag börjar ju komma upp i åren… Fast paket… Nu..? Jag fyller ju inte år förrän om… lite mer än två månader… Skit samma, jag är nyfiken som 17 och hade det inte varit så att vi var vrålhungriga när vi kom hem igår kväll, så hade jag åkt då!

Vädret kunde vara bättre – det blåser och är snöblandat regn, ingen dag för nån härlig promenad, inte. Tur det, jag känner mig så trött och lat. Vi sov tills klockan var över halv tio idag, båda var så jättetrötta. Jag knaprar på min medicin och hoppas snart känna mig piggare igen. Magen har skött sig utan magsårsmedicinen, men igår var den lite irriterad över den aningen kryddade maten. Och chilibågarna. Och chokladen…  Och två starköl… (Fasen, jag trodde att det var lördag igår!)

Nu är det dags att sätta fart om vi ska hinna handla, hämta paket och tuffa ut till Morgonen för att hämta pojke innan det blir kväller. Och, som sagt, i kväll blir det livebloggning under Melodifestivalens fjärde deltävling. Sitter du ensam och har det trist, häng på och kommentera här! Jag uppdaterar efter varje låt.

Read Full Post »

Den här söndagen är verkligen grååå. Nej inte bara grå utan grååå. Jag får tankar och associationer till Gustaf Frödings Gråbergssång när jag tittar ut. Gusten, som jag skrev min C-uppsats om – i ett annat liv. Ett Länge-Sen-Liv…

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Men i mitt sovrumsfönster har min lilla S:t Paulia fullkomligt exploderat. I blått. Den var liksom tvåfärgad, blå och vit förut. Hur kan det komma sig att den byter färg? En stor blomma och två små knoppar har den nu. Märkligt…


Min tvåfärgade har blivit helblå.

                                                                                                                                                                   Du som har följt mig ett tag vet att den har varit tvåfärgad.


Tvåfärgad!

                                                                                                                                                                  Jag tycker om att fota blommor. Att den stora blå i den översta bilden är oskarp beror inte på att jag klantade mig när jag fotade utan att jag ville att knopparna skulle synas.

Gårdagskvällen avlöpte som en sedvanlig, lugn lördagskväll. Vi åt gott, drack var sitt glas rödvin till maten, smaskade lösgodis så i alla fall jag mådde illa. Den kanske var tanken på den galne mannens bajsiga fingrar

Vi blev som vanligt trötta tidigt. Då hade vi sett förra söndagens avsnitt av Ont blod på DVD:n först och sen börjat slöglo på en gammal Morse-deckare på Kanal 9. Inte konstigt att man blir trött av alla axelvaddar och höga jeans och Morses och Lewis gnabbande – även om det senare var småtrevligt igår eftersom Lewis fick in ett antal poänger och Morse faktiskt log varmt mot honom. Jag gillar det verkligen! Men så hördes det konstiga ljud från soffan – det var Fästmön som hade nickat till och då var det bara att borsta tänderna och krypa ner i sängen i sovrummet med TV:n på. Vi somnade väl inom fem minuter. Jag vaknade en evighet senare och trodde att klockan var minst tre. Den var 23.44… Då hade jag väl sovit lite mer än en timma. Stängde av TV:n, gick på toa och somnade om.

Tidig uppskuttning i morse, men vi var båda så trötta. Skönt för Anna att hon bara jobbar till klockan 14 idag och inte till 16, som det ju är vissa helger. Jag skjutsade henne och kröp sen ner i bädden och – hör och häpna! – slumrade till en timma, till klockan var cirka kvart över åtta!

Nu har jag hällt i mig tre muggar java och börjar känna mig riktigt pigg. Lokalblaskan skummade jag på 20 minuter, men faktum är att jag hittade en (1) intressant artikel idag som jag nog återkommer till här på bloggen! Fast det var ju en TT-artikel och ingen som nån lokal journalist har skrivit. Är det ingen skribent som jobbar på tidningen på helgerna? Och var är alla lysande skribenter som jag gillade? De tycks ha försvunnit det senaste året. Inte ens på kulturen finns det nån som skriver om nåt intressant mer än än möjligen Björn Stenberg, men han får ju aldrig nåt utrymme att tala om. Vad gör alla andra? Eller rättare sagt, skriver alla andra om ämnen som jag tycker är ointressanta? Eller vad?

Fundera över det medan jag ställer mig vid strykbrädan och ångar vidare (ha ha, förstod du skämtet?) med strykhögen som har legat/hängt där i några dar. Efter det blir det tvagning och frukost och så en tur till JC på Stormarknaden för att hämta mina uppfållade Levi’s. (Du som klickar på Levi’s-länken, kolla in de Ghost Grey! Fy f*n så snigga!!! Såna vill jag också ha, men det blev blåjeans!) Och har du tur kanske det blir en bild på de übersniggt tvättade jeansen och min bulliga rumpa på en blogg nära dig. Vi får se. Kanske. Magen är ju rätt bullig också och det är inte lika charmigt…

Read Full Post »

En mycket ljusrosa dag blev det idag efter att alla sorters färger susat igenom mitt huvud. Dagen kunde till exempel ha blivit ostgul, för månen var som en gigantisk rund ost på himlen i morse när vi for till fritids med Elias, till jobbet med Fästmön och till skolan med Linn. Ett tag, när vi just kommit in till stan, såg det ut som om månen höll på att ramla ner från himlen, till och med!


Den här höll på att trilla ner på jorden i morse…

                                                                                                                                                         Det hade blivit kallt i natt och jag hade förstås glömt att sätta på vindruteskyddet. Detta medförde att framrutan nästan inte gick att skrapa fri från is. Därför blev vi lite sena i morse, helt enkelt. Linn satt och läste ett mejl från min brylling Robert i  England på sin iPhone och gav ifrån sig många glada utrop. Tyvärr kunde vi inte titta på bilderna, men jag hoppas få se dem i kväll!


Det är Robert som är pappa till de här två darlingarna! 😀

                                                                                                                                                       När jag hade släppt av Linn i stan började bensinmätaren blinka, så det var bara att svänga in till Preem och låta Clark Kent* få lite näring** i sig. Clark är för resten så duktig och miljövänlig att Transportstyrelsen har skickat tillbaka 132 kronor på skatten på honom! Jag undrade just vad det var för pengar som plötsligt fanns på mitt konto.  Men det är ju kul när det blir tillskott och inte tvärtom! Förklaringen hade kommit i ett fönsterkuvert av den trevliga sorten i min postbox. Tyvärr hittade jag också ett av den andra sortens fönsterkuvert, men jag betalade räkningen som låg i och försökte se glad ut när jag speglade mig i skärmen. Och framför allt försökte jag se hoppfull att det trillar in lite pengar från a-kassan mot slutet av månaden…

Igår eftermiddag tittade barnens mormor ut och hade med sig goda, hembakade muffins till eftermiddagskaffet. Jag kände att jag pratade alldeles för mycket, så jag lämnade Anna och hennes mamma ensamma en stund och åkte och hämtade Elias från fritids. Men Elias ville mest spela sitt nya x-box-spel, Indiana Jones i lego, trots att varken mormor eller jag fattar så mycket av det. Jag tycker mest att det är en fläng gubbe som hoppar omkring på TV-skärmen och ger konstiga ljud ifrån sig. Anna är lite mer hemma i spelvärlden och sitter med Elias och spelar.


Jag ser bara en fläng gubbe som hoppar omkring och låter konstigt, men Elias och Anna fattar lite mer än jag.

                                                                                                                                                            Jag satt framför datorn och häckade igår kväll. Kände mig oinspirerad och ledsen, trots att jag fick gulliga mejl från två vänner. Det är som om jag inte har rätt att må bra eller att få vara glad. Känner jag mig det minsta glad ser jag till att jag åker ner. Jag försöker visserligen också hålla undan tårarna, men de kommer alltid till slut. Igår kom de när vi hade gått och lagt oss. Tur att jag hade Anna bredvid mig som kunde hålla om mig och säga snälla saker. Och så läser jag ju en Karin Brunk Holmqvist-bok och då kan man bara inte låta bli att skratta åt stolle-karaktärerna! Som du förstår pågår en jobbig kamp inuti mig!.. Inte konstigt att man är som man är!.. Jag får inte vara för glad och jag får inte vara för ledsen.

Mycket handlar det om att jag känner mig ostimulerad och att jag verkligen vill jobba. Det känns som om tiden är totalt bortkastad när jag går här och skrotar. Jag försöker hitta på vettiga och bra saker att göra, men vissa dagar – som igår – blir det inte tillräckligt. Idag har jag emellertid två uppdrag: jag ska halka över till Tokerian och köpa kvällsblaska med TV-bilaga och jag har med mig en påse silverbestick från Anna som jag ska putsa!

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min bilkille
**näring = bensin

Read Full Post »

Jag föddes, som bekant, i den numera berömda Metropolen Byhålan. Mitt första hem ligger i princip nedanför mammas nya lya, på en parallellgata. Och innan allt revs och de hus där mamma bor nu byggdes, lekte hon här som barn – och bodde på en annan parallellgata. Cirkeln sluts, på nåt sätt.

Mamma har fått en riktigt trevlig lägenhet. Hon hade också turen att få den så gott som helrenoverad innan hon flyttade in – till och med ny parkett i vardagsrummet! Vitvarorna i köket byttes emellertid inte ut, men de som finns är hyfsat OK.

Ganska snart blev det klart vilket av de tre rummen mamma skulle ha som sovrum och vilket rum som skulle bli TV-rum. Och TV-rummet, det har blivit mammas favoritrum! Här ser hon på ”dumburken”, förstås, men hon äter oftast här inne. Från rummet finns en dörr ut till ballen*. Vidare har hon kort sträcka härifrån till ytterdörren ifall nån plingar på.

Fast saken är den, att detta TV-rum också är MITT favoritrum när jag hälsar på hos mamma! Köket är lite mörkt, i vardagsrummet ekar det och i mammas sovrum är jag ju inte, precis. Så på natten blir TV-rummet MITT rum.


Mamma i sitt TV-rum i strax efter flytten. Den fina öronlappsfåtöljen är min favorit! Sedan bilden togs har hon fått ett större bord.

                                                                                                                                                            Jag ligger på en tjock madrass på golvet – vilket är superbra för min rygg. Och jag sover med öppen balkongdörr. Det kommer in frisk luft hela natten och jag sover som en prinsessa! Ingen takfläkt som surrar eller har konstiga ljud för sig.


Här låg jag sist jag var här – och här ligger jag nu!

                                                                                                                                                       Fast ibland kan man bli lätt nipprig på fåglarna utanför som låter – dygnet runt. Är det inte fiskmåsar som skriker så är det skator som skrattar – och jag funderar för mig själv om dessa arter aldrig sover om nätterna..? En fågelart som visat sig vara en riktig sjuksovarsort är änder! I morse när jag promenerade längs vattnet låg änder här och var med näbbarna instuckna bakom nackarna (att de inte får nackspärr!) och sov – helt opåverkade av att en viss klumpeduns tofflade förbi…

På tal om att sova… Det börjar bli dags för det nu. Klockan närmar sig halv ett och jag vill gärna komma ut hyfsat tidigt på min morgonpromenad så att jag får vila mina öron med lite bra musik och mina ögon på den härliga sjön.

                                                                                                                                                       *ballen = balkongen

Read Full Post »