Inte död än, men…

Jag trodde ju att jag skulle dö på torsdag först, men i natt höll jag på att göra det. På toa. Jag har ont och ingenting stannar kvar i mig, allt vill ur. Ska inte gå in på några detaljer.

Tanken var att åka och jobba idag, det var omöjigt. Faktum är att det i skrivande stund är första gången jag sitter upp idag. Jag skickade var sitt massmejl till institutionerna där jag meddelade att jag är sjuk och att jag blir borta ett bra tag.

Förmiddagen har passerat i ett töcken. Jag har fått gulliga krya-på-dig-hälsningar, men jag har inte orkat svara på alla. Framåt förmiddagen ringde jag snälla H som stängde av min jobbdator.

Fästmön är iväg med sin snälla mamma och handlar saker till jul. Samma snälla mamma som har lovat skjutsa mig till sjukhuset i morgon bitti.

Nu måste jag i säng igen, jag orkar inte sitta uppe. Hur det ska gå med allt jag hade tänkt fixa idag får vi se. Jag är visserligen inte död än, men jag orkar inte…

Livet är kort.

Read Full Post »

En vanlig dag på jobbet..? Nja, inte riktigt

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…

Och det var till Sjukstugan i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.

Som alla provdockor skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.

Till sist fastnade det äntligen nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!

Mellan varven läste jag lite. Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.

Sen försvann några timmar i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.

Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför gråter inte Emma?

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!

Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »

Utdraget. Del 81

Vissa dagar blev liksom aldrig synliga. Det var som om ett töcken omslöt dem, en dimma som var omöjlig att ta sig igenom även om jag ens försökte.

Så fortlevde jag mina dagar i ömsom solsken, ömsom detta töcken. Men aldrig mer blev jag densamma. För jag hade mist den jag delade själ med. Detta tillstånd som innebär att kroppen fortsätter leva som vanligt trots att insidan är död.

Read Full Post »