Kronjuvelerna

Fulla av förväntan bänkade mamma och jag oss framför SvT1 klockan 21 i afton. Det var premiär för Kronjuvelerna, som går i tre avsnitt. Om jag nu orkar se dem.

Två av huvudrollerna i Kronjuvelerna.

Den unga Fragrancia anhålls för mordförsök på en direktörsson. Under förhören får tittarna hennes livshistoria, men också direktörssonens. För sedan födseln är deras öden förenade. När så en skridskoåkare kommer in i deras liv förändras allting.

Jaa… vad ska jag säga? Jag tycker att det här är ett barnprogram och det var jag inte beredd på. TV-serien vimlar av kända skådespelare, ändå känns det… inte bra. Fast det är säkert bra, bara det att det inte passar mig. Mitt i allt det mystiska och mitt i det märkliga persongalleriet av udda karaktärer är detta en väldigt Ella Lemhagisk serie, som inte känns alltför långt bort från annat hon gjort, till exempel Tsatsiki. 

Nej, jag är besviken, men samtidigt medveten om att andra säkert tycker att det här är bra. Jag tycker inte det. Trots det ska jag se de två följande delarna, för jag vill så gärna gilla Kronjuvelerna. Till dess, lågt betyg.

Read Full Post »

Varför gråter inte Emma?

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!

Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »