Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘isolerad’

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.


 

Bakelittelefon

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Brända kycklingfiléer

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Alsolsprit

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

Tång för kastrering av häst

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam är inte stark. Nu har till och med amerikanska forskare konstaterat det. Framför allt för ensamma äldre är risken att dö i förtid mycket stor.

Ensam är inte stark!


Totalt intervjuade forskarna
ungefär 1 600 personer med en genomsnittlig ålder av 71 år. Deltagarna fick svara på frågor om de kände sig ensamma, isolerade och behövde sällskap. Och resultaten talar sitt tydliga språk:

43 procent uppgav att de kände sig ensamma. Sex år senare hade 22,8 procent av dessa dött, jämfört med 14,2 procent av dem som inte kände sig ensamma.

Att vara ensam förknippades också med vissa andra saker som att klara av dagliga aktiviteter.

Jag blir så ledsen i hjärtat när jag läser det här, för jag tänker förstås på min lilla mamma som jag känner att jag inte kan ge så mycket tid som hon skulle behöva. Men det är lite svårt med 30 mils avstånd – och ingen av oss vill flytta närmare den andra heller. Telefonen finns förstås, fast också där har jag ju inte obegränsat med tid längre. Nej, nu vill jag nästan ringa mamma på en gång!!! 

Read Full Post »

Nej, jag ser inte fram emot julen. Men jag har ansträngt mig och plockat in stakar och en stjärna och en ljusboll som ska sättas upp till första advent i morgon. Allting funkar. Två stakar för levande ljus har jag och den ena har fått terracottafärgade ljus, för vita orkar jag inte gå och köpa.


I morgon är det dags! Men den här staken har terracottafärgade ljus i år.

                                                                                                                                                                  Jag vill inte alls fira jul i år. Fira… Vad finns det att fira? Att jag hamnar i ovisshet och i en osäker och isolerad tillvaro efter nyår igen? Det här helevetet tar aldrig slut. Förra året köpte jag en flaska champagne till Fästmön och mig att dela på nyårsafton. Det fanns inget att fira då heller, så flaskan ligger kvar i kylen. Den kan jag kanske kränga dyrt sen när den blivit en riktigt exklusiv årgångsskumpa. För inte har jag lust att fira att jag från den1 januari inte har nån som helst inkomst – ingen lön, ingen a-kassa, inget aktivitetsstöd. Ja du ser ju själv vartåt det barkar.


Skål tamej fan, Jacob! Snart ses vi!

                                                                                                                                                               Men jag förväntas fira jul. Jag biter ihop medan jag trycker ner stearinljusen adventsstakarna. Jag låtsas att jag tycker det är spännande och roligt att skena i affärer efter julklappar. Jag har ingen lust. Ändå ringer jag mamma och frågade vad hon önskar sig och hon frågade mig. Och det blir det gamla vanliga, böcker, choklad och en kalender, typ. När det enda jag önskar mig är ett jobb och med det ett värdigt liv.

Nej du, utan ljusning på fronten – adventsstakar, bollar och stjärnor till trots – planerar jag slutet. Jag är ju en planerare av rang, glöm inte det! Nu tänker jag inte berätta vad exakt jag planerar, men en del personer torde darra på manschetterna och planera ett liv i exil.

Tro mig, jag hade annars tänkt att ha en stor fest för alla som har hållit tummarna ett otal gånger. En stor fest i samband med födelsedagen i vår, den som börjar med 5 och slutar med 0. Kära vänner, tyvärr blir det inget sånt. Det blir ridå. Med ett sjuhelvetes brak, jag lovar! Och jag vet att du kommer att skratta, för Tofflan är trots allt en elak, men rätt rolig f*n!..

I kväll ska jag emellertid inte totaldissa julen utan gå och käka julbord med Anna. Gratis. Tack för det, Bloggtävlingen.se!

Read Full Post »

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!


Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »

Fler än hälften blir ”upprörda” när de inte har tillgång till internet. Och var fjärde känner sig ensam. Det visar en ny brittisk undersökning där 1 000 personer deltog.

Undersökningens syfte var att undersöka användandet av internet. Deltagarna fick under en dag inte surfa, kolla på TV eller lyssna på radio. Och detta var lika svårt som att sluta röka eller dricka alkohol, tyckte en del.


Surferi, surfera… Men kanske är det dags att dra… Ut i verkligheten…

                                                                                                                                                                 En amerikansk undersökning tidigare i år visade liknande resultat och symtom bland de studenter som deltog. Deltagarna kände sig rastlösa och isolerade och en del fick ångest.

Hmmm… kanske dags att dra ut på nåt museum nu..?

Read Full Post »

En riktigt ruskig bok, med flera invävda berättelser – om kärlek, svek… och om råttor. Råttfångerskan av Inger Frimansson är det läskigaste jag har läst på länge. Verkligen! Tack Rippe för läsupplevelsen, för det var ditt presentkort som gav mig den!


Det läskigaste jag har läst på länge.

                                                                                                                                                                                                                                 Bokförläggaren Titus Bruhn ligger för döden. Men innan han dör vill han träffa sin andra hustru Rose, som han lämnade för nya hustrun Ingrid. Döttrarna Jennifer och Julia har han  tillsammans med första hurstrun Birgitta. Döttrarna står på Roses sida, för hon blev som en bonusmamma sedan deras egen mamma lämnat pappan för en annan man. Och de avskyr verkligen Ingrid…  Titus vill nu träffa Rose och försonas med henne innan han dör. Eftersom han är i så dåligt skick själv sänder han Ingrid. Ingrid har inte alls nån lust och försöker först få tag i Rose per telefon. När Rose inte svarar blir Ingrid till slut tvungen att åka dit, till den lilla backstugan nånstans på landet. Det skulle hon INTE ha gjort… För Rose lever ensam och ganska isolerad – sonen Tomas är utomlands. Men helt ensam är inte Rose, hon har ju sina råttor som hon tämjer… Bara det att alla råttor är inte tama, en del bits.

Det här är det läskigaste jag har läst på länge! Hu vilken historia – eller hu vilka historier, borde jag säga. För det är som sagt flera berättelser i en. Det brukar bli rörigt när författare vill berätta så mycket i en och samma bok. Men Inger Frimansson är fullkomligt lysande och får ihop alla trådarna. Högsta betyg!

Read Full Post »

Ett år på mentalsjukhus. Detta är tid och plats för Karin Fossums bok De galnas hus, en bok som inte var helt enkel för mig att ta mig igenom.


En roman om ett år på mentalsjukhus.

                                                                                                                                                           Den 24-åriga tjejen Hajna hamnar på Vardens mentalsjukhus, en låst avdelning, efter att hon har kastat sig genom ett skyltfönster. Det enda hon vill är att dö. Hon slutar äta – tills detta upptäcks. Hajna är en betraktare och det är genom hennes ögon vi får följa de olika karaktärerna på avdelningen – såväl patienter som personal. Ett år blir Hajna kvar på sjukhuset. Sjukhuset, som är en isolerad plats, ett ställe dit världen utanför inte når. En tillflykt medan Hajna väntar på döden.

Det har varit otroligt svårt för mig att ta mig igenom den här boken. Jag tror att man kanske ska undvika att läsa den när man bär på en sorg. Samtidigt är jag sån att jag gärna vill möta mina demoner. Dessutom ger jag ogärna upp. Att ge upp att läsa den här boken var otänkbart.

Många tankar passerar genom huvudet under läsningen. Genom Hajnas betraktelser noterar läsaren att det inte är så stor skillnad mellan patienter och personal – alla är de människor. Och döden, döden finns överallt.

Det här är ingen särskilt tjock bok, den är på 326 sidor i inbunden utgåva. Men den är tung. Tänk på det innan du tar den för att läsa. Jag tog den på Återbruket – och betalade tio kronor för den. Det var en väl använd guldpeng!

Karin Fossum har skrivit dikter och noveller, men är säkert mest känd för sina deckare med polisen Konrad Sejer i huvudrollen. Några psykologiska romaner har hon också skrivit – som denna. Hennes deckare är också snarare psykologiska thrillrar.

Högt betyg!

Read Full Post »