Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘angeläget ämne’

Ett inlägg om en bok.


 

Hjälp mej KatjaJag fortsätter med ungdomslitteraturen! När jag var ung fick jag Maria Langs båda ungdomsdeckare Akta dej, Katja och Hjälp mej, Katja. Den senare av de två omkom in en översvämning i mina föräldrars källare. Därför blev jag överlycklig när jag hittade den på Emmaus i Gryttby i somras. Jag slog till och köpte den för 30 kronor. Och nu har jag precis lagt ihop pärmarna.

Den här gången har Katjas sommarlov hos farmor och farfar i Skoga blivit förlängt på grund av sjukdom. Men när hon piggnar till ger hon sig ut med femårige Jan på diverse äventyr i skogar och gruvhål. De kommer ett par kattjuvar på spåren. Eftersom de båda två är djurvänner vill de försöka befria de fyrbenta fångarna. Dessvärre blir de då själva fångar tillsammans med katterna. Inte förbättras läget heller när en av dem är allergisk mot just katter…

De spännande ungdomsäventyren i Skoga fortsatte med den här boken. Sen vet jag att jag hade ytterligare ett par minipocketböcker om Katja och Jan. Tyvärr är dessa försvunna. För det här är fortfarande spännande, välskrivet och bra! Djurplågeri är ett ämne som alltid är angeläget. Språkmässigt känns den här boken något fräschare än den förra, trots att den kom ut 1972, bara året efter den första. Men båda håller måttet bra – och ändå saknas mobiler och datorer i handlingen. Eller kanske just därför..?

Själv klart får den här boken, av min favoritförfattare, högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varje tisdag köper jag Expressens TV-tidning. Ja, det ska vara Expressens. Den är bäst, tycker jag. Den vidhängande kvällsblaskan har jag som sport att undvika köpa. Om man scannar sina varor brukar det gå bra att slippa undan.

Efter att ha försökt hålla mig upprätt i duschen (svårt att stå, hälen är synnerligen ond idag) i en kvart för tvagning, bänkade jag mig vid köksbordet med min middag: två rostade mackor med ost, cornflakes med mjölk och ett par skedar av mamma kusinen B:s fantastiska morellsylt. Torftigt? Inte alls. Morellsylten gör detta till en lyxmiddag, så det så. OCH NU VAR JAG INTE IRONISK!

Middag med TV-tidningen. Ifall måltiden skulle dra ut på tiden finns annan lektyr i närheten.


Så började jag sleva in
och bläddra OCH MARKERA. Jag gör nämligen som min far, jag markerar de program jag ska se eller spela in den kommande TV-veckan. Förresten, varför är inte TV-veckorna samma som de vanliga veckorna? I TV-tidningen börjar de på torsdagar. Konstigt.

Den kommande TV-veckan ser i alla fall verkligen lovande ut, för en gångs skull. Till och med i helgen finns det nåt att titta på. Helgerna den senaste månaden har varit ovanligt torftiga på TV-fronten. Jag slösar nämligen inte bort min tid med att slöglo på TV. Nej, det ska vara särskilda program. Till och med när TV:n agerar insomningstablett ska det helst vara nån serie om rättstekniker eller poliser fast jag inte tittar.

Vad ska jag då glo på som är så bra? Så här ser min kommande TV-vecka ut:

  • På torsdag klockan 21 – 22 är det Criminal minds på Kanal 5. Det är fjärde delen av 24 av avsnitt som är från nuvarande säsong. Inga repriser, alltså.
  • På lördag klockan 21.30 – 22.40 är det säsongsstart för Downton Abbey i SvT1. Åtta nya avsnitt blir det.
  • Efter Downton Abbey sitter jag kvar, för direkt efter, i samma kanal kommer det första av sju avsnitt av Friday Night Dinner. Den judiska familjen Goodman har fredagsmiddag och den som gillar brittisk humor får skratta nästan non stop i en halvtimma. Dessutom är programmet inte färdigskrattat, det vill säga det innehåller inga i förväg inspelade skrattsalvor.
  • På söndag klockan 21 – 22.30 på SvT1 är det dags för det första av två nya Arne Dahl-avsnitt, Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Jag vet inte varför jag tittar på denna Arne Dahl-serie, för jag tycker inte att Arne Dahl skriver spännande böcker. Dessutom är skådespeleriet rent uruselt i TV-serien. Allra sämst är Magnus Samuelsson vars breda östgötska gör sitt till att jag sitter och skäms. För det blir som att göra narr av det fina språket östgötska när det hoppar ut ur hans mun. Dessutom uppfattar jag inte hälften av vad han säger. En liten kurs i skådespeleri hade inte skadat där. Men ändå. Jag ska titta.
  • På onsdag klockan 21 ska jag försöka stå ut med reklam-TV, TV3,  och se på första delen av åtta av serien Stalkers. Programledare är det osannolika paret Hasse Aro och Sanna Lundell. Bara i vårt land är 150 000 personer utsatta för stalkning, eller förföljelse, som det heter på svenska, och trakasserier. Synnerligen angeläget ämne, alltså!

En ovanligt fullspäckad TV-vecka för min del, med andra ord. Inte troligt att jag sitter framför TV:n varje kväll det är nåt bra, jag har programmerat DVD-hårddisken, som alltid.

Vad ska du glo på i veckan som kommer???


Livet är kort.

Read Full Post »

Bara en sida till… Så funkar jag när jag är i slutet av en thriller eller deckare. Onda avsikter av C.J. Box var inget undantag, trots att jag egentligen inte tyckte att det här var nåt litterärt mästerverk. Jag lånade boken av Fästmön.

En blandning av våld, kärlek och pedofili.


Boken handlar om paret Jack och Melissa
som har adopterat en flicka. Bara det att en dag får de veta att den unge fadern inte har skrivit på adoptionspappren. Nu vill han få tillbaka sitt barn. Bakom honom står i sin tur hans far, som är inflytelserik domare. Men nånting är märkligt. Varför vill pappan och farfadern så gärna ha flickan? Jack och Melissa tar hjälp av sina vänner, varav en för övrigt är bög (inte för att det tillför historien nånting, men…).

Våld, kärlek och pedofili är några av temana i boken. Och att det handlar om pedofili kan jag faktiskt avslöja för jag tror att de allra flesta, liksom jag själv, kan lista ut det ganska tidigt. Eller i alla fall misstänka. Den här boken kunde ha varit riktigt läskig och spännande, men den känns inte trovärdig eller realistisk. Bitvis är den en orgie i mord, man slår eller skjuter ihjäl folk lite hur som helst och det skyls över och rycks lättvindigt på axlarna. Visserligen utspelar sig boken i Denver, USA, men ändå… Dessutom tycker jag att de olika temana inte riktigt hänger ihop. De knyts ihop till nån sorts tafflig deckare.

Nej, det blir lågt betyg. Inte lägsta, därför att den ändå tar upp ett angeläget ämne, pedofili.


Livet är kort.

Read Full Post »

Varför skriver man en bok med titeln Varför mördar man sin dotter? Enligt författarna Emre Güngör och Nima Dervish vill, enligt baksidestexten, förstå hur den pappa som mördar sin dotter eller den bror som kontrollerar sin syster är funtad. Tack, Nurse Rached, för intressant läsning!


Intressant och angelägen läsning om hedersrelaterade mord.

                                                                                                                                                                                                                                    Författarna har träffat de män som har mördat Fadime, Pela och Sara – flickor kända i media för att ha drabbats av baksidorna av den så kallade hederskulturen. Inte många av de inblandade männen visar ånger, ändå bemöts de av författarna med stor respekt. Naturligtvis är detta nödvändigt för att ens få komma nära och få till stånd ett samtal, en dialog. Men ändå. Jag har lite svårt för det. Och i det fall läsaren visas ånger hos en av mördarna handlar det, enligt författarna, om:

[…] Äkta ånger […]

Hur vet de det? undrar jag.

Inledningsvis får läsaren korta introduktioner i några av de olika världsreligionerna. Jag får lära mig om hemskheter som änkebränning (ja, det är precis som det låter – man bränner änkan när henne man har avlidit).

Läsaren får intressanta inblickar i såväl kulturella skillnader som mördarnas tankar kring sina dåd. Samtidigt kan jag inte hjälpa att det är alltför många frågetecken som lämnas outrätade. En intressant tråd att nysta i hade till exempel varit kvinnorna som medverkade i morden, deras roll och tankar kring hederskulturen. Kan det vara så att de har en stark roll som bevarare?

Irriterande korrekturfel hittar jag på några ställen. Det heter inte

[…] fick vatten på sina kvarn […]

eller

[…] dennes […]

om en kvinna. Såna slarvfel borde ha rättats före tryck.

Jag tycker att det här är en bok som tar upp ett intressant och angeläget ämne, men jag saknar riktig analys. Lite mer fakta om kvinnornas roller hade heller inte skadat.

Medelbetyg, blir mitt slutomdöme!

Read Full Post »

Hur kommer det sig att man verkar oberörd efter en svår händelse? Att man inte gråter ihjäl sig när ens båda barn blivit mördade mitt framför ögonen? Den frågan dryftas i Varför gråter inte Emma?, en bok skriven av journalisten Magnus Wennerholm tillsammans med Emma Jangestig, känd som ”Arboga-mamman”. Tack, Nurse Rached, för det var en av böcker i det senaste bokpaketet från dig!


Ja… varför gråter inte Arboga-mamman?

En kväll blir Emma och hennes två små barn attackerade i sitt hem. Emma blir svårt skadad och småttingarna dör. Hur överlever man en sån händelse som mamma? Emmas har minnesproblem. Hon förtränger. Och det är ju självklart svaret! Det är så man klarar att gå vidare. Emma gråter inte. Hon visar inga känslor alls, till att börja med. Men hon kräks. Hon kräks när hon hålls isolerad i väntan på polisförhör och rättegång.

Det är svårt att begripa, svårt att ta in händelsen som beskrivs i boken. Och ja, jag tycker att det är konstigt att Emma inte minns, att hon inte gråter och att hon sen plötsligt får minnesbilder av tyskan. I mångt och mycket upplever jag också denna bok som en sorts försvarsbok. Emma kommer till tals genom en journalist och hon vill så gärna förklara sitt agerande och uppträdande, sånt som kan verka konstigt i folks ögon.

Jag har själv varit med om svåra händelser – dock inte av den här svårighetsgraden! Men jag vet hur förträngning funkar. Man förtränger för att överleva, för att kunna gå vidare. Det måste vara så. Och minnena av upplevelsen/upplevelserna är luddiga och oklara – en del klarnar så småningom, annat förblir i ett töcken.

Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk. Bitvis känns det som riktig kvällstidningsjournalistik. Det drar tyvär ner betyget som ändå blir medel. Ämnet är angeläget och fallet synnerligen intressant!

Read Full Post »