Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘morgonkaffe’

Ett kaffigt inlägg.


 

När Fästmön skulle dricka sitt förmiddags morgonkaffe kunde vi båda se vart gubben hade tagit vägen: han hade gått på muggen:

Gubbe Annas kaffe

En gubbe i Annas kaffe!


Fast den gubben gick inte! 
Det var den kalla grädden som skapade honom i mötet med det varma kaffet. Men lustigt var det!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Ett inlägg om bajsattacker och annat skitsnack.


 

Bajsboken

Bajsboken rekommenderas för dem som inte blivit av med sin fixering vid kiss och bajs.

Idag höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag surfade runt bland media på nätet. Jag hamnade på Metros webbplats och där fanns en centralt placerad artikel om… bajsattacker. I ingressen talas det om

bajsincidenter

som de senaste månaderna har inträffat söder om stan. Jag tycker att kiss & bajshumor kan vara rätt kul ibland, men även jag har gränser. Tvärtemot vad somliga tror.

Vad är det då för incidenter och attacker? Bland annat har det kletats avföring i trapphus, gårdshus och på lägenhetsdörrar i Skarpnäck, en kvinna i Kärrtorp har blivit bajsattackerad av en man på cykel, i Bagarmossen har det kastats bajs bland annat på fönster och i brevlådor med mera. Och denna bajsfixering tycks smitta av sig ända ner till Småland (trodde de var så snåla där att de grinar när de skiter..? 😉 ) där en kvinna trakasserat en pizzeria genom hon upprepade gånger har ringt och beställt pizza – med avföring.

Vi går väl alla igenom kiss- och bajsfaser i livet, men vanligen när vi är barn. Och visst händer det att jag, trots att jag är vuxen, kan skratta både en och två gånger åt en viss typ av skitsnack (framför allt sånt som sprids om mig själv på nätet). Men dessa bajsincidenter och dito attacker ovan är ju bara vidriga! UFF! Jag tänkte nästan lägga ut en svart bak här till dem som attackerar andra människor med skit, tills jag insåg hur det skulle tolkas. I stället rekommenderar jag de fixerade att läsa Pernilla Stalfelts Bajsboken. Den botar kiss- och bajshumor efter ett tag.

Vill du läsa om de olika bajsincidenterna hittar du länkarna i Metroartikeln och inte här! Men ett äckligt och samtidigt läsvärt inlägg om att det finns en törst efter nåt som inte är perfekt och snyggt kan du läsa här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kroppsligt inlägg.


 

Nej, fötter och tår är inte vackra. Inte på vuxna människor. Och framför allt inte om de är håriga. Mina fötter är inte håriga, men det är mina stortår. Titta på egen risk och sätt inte morgonkaffet i halsen…

Hårig tå

Hårig högertå.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.

Samma gamla spår här hemma…


Det slog mig emellertid
– och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!

Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)

Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.

En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.

Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…

Farväl…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…


Och det var till Sjukstugan
i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.


Som alla provdockor
skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.


Till sist fastnade det äntligen
nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!


Mellan varven läste jag lite.
Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.


Sen försvann några timmar
i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.


Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg
kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.

Hade varit vackert.


Sen bröts vår vänskap.
I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv.  Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!

Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade när jag läste Fatous lilla fånbus!)

Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…


Fredag var det igår
och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.

Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick

en mysig stund

med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.

Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…

Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…

Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!

Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!


Livet är kort. Och knöligt ibland.

Read Full Post »

Igår läste jag ett alldeles lysande inlägg hos Syster Dyster eller Nurse Rached om bland annat vårdens fotfolk och framtiden. Idag sätter jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag jag läser den senaste prognosen:

Kommun- och landstingssektorn behöver rekrytera 42 000 personer om året de kommande tio åren. Vi talar om 420 000 personer. Eller 170 000 bara inom vården år 2030.

Och hur ska man lyckas med det med tanke på den status dessa yrken har? Det handlar alltså om att det är på väg att saknas folk som förskollärare, grundskollärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, framför allt. Jag trodde inte ens beteckningen vårdbiträde fanns kvar! Jag minns nämligen den iver min dåvarande arbetsgivare visade på 1990-talet att

alla

biträden skulle vidareutbilda sig till undersköterskor. Sen fick de ju inte utföra uppgifter som A, B eller C, trots sin nya utbildning. Det skulle syrrorna göra. Så de nyutexaminerade undersköterskorna jobbade på – som förut. Ingen skillnad. Men det handlade om att höja kompetensen, det handlade om att arbetsgivaren i skydd av detta skäl tog bort en hel yrkeskategori, i princip, från vården. Inte konstigt att det är brist på folk nu…

Personen till vänster i bild jobbar inte här längre och varelsen till höger i bild har visst inte jobbat på… vad är det nu… närmare 20 år och är således en fantasivarelse. Eller gift med en läkare? Eller nej just det! Fantasivarelsen har ju ingen sambo ens.


Skälen till den stora bristen på medarbetare
 sägs vara stora pensionsavgångar och många barn. Det tror jag också självklart påverkar. Men det som påverkar allra mest är i mina ögon det faktum att dessa yrken är så kallade lågstatusyrken – med där tillhörande skitlöner och för jävliga arbetstider! Vilken ung person, som ska välja yrke i framtiden, väljer ett jobb där man får jobba tidiga morgnar och sena kvällar, gärna i mastodontpass från klockan åtta till klockan 20, och där man får en lön man knappt kan leva på??? Möjligen att man kan leva på den om ens man är läkare… (Ja nu tänker jag heteronormativt, men det är så att de flesta som jobbar inom dessa lågstatusyrken är kvinnor och majoriteten är heterosexuella. Men det finns förstås undantag, självklart!) De var också vad ett av de gamla landstingsråden kläckte ur sig på 1990-talet när frågan om hur en sjuksköterska skulle kunna leva på sin låga lön:

Hon får väl gifta sig med en läkare, då.

Jag tycker att det är en skam att de människor i vårt land som jobbar med det mest dyrbara vi har – livet självt – har såna vedervärdiga arbetsförhållanden. De borde vara de högst betalda av alla yrkeskategorier, de har ju våra liv, våra kroppar och själar, våra anhöriga i sina händer.

Read Full Post »

Older Posts »