Så väldigt trött…

Det är snudd på helt fantastiskt hur trötta vi var igår kväll, Fästmön och jag. Min arbetsvecka tog slut och den var en dag kortare än vanligt eftersom jag ju gjorde annat i måndags. Men Annas fortsätter några dagar till. Egentligen skulle hon ha varit ledig igår, i stället blev det kursdag.

Så vi köpte ett kilo räkor som vi tinade, kokade ägg, ställde fram aioli och dill, rostade bröd och hällde upp vitt vin framåt kvällen. Det var med nöd och näppe jag orkade gå ut med räkskalen och lite andra skulor till soprummet, medan Anna vispade rent våra tallrikar… Och rätt som det var noterade jag en stund senare att nåns ögon var slutna och det kom konstiga ljud från soffan. Vid halv tio masade vi oss i säng. Jag läste ett kapitel och strax sov vi som två björnar i ide.

Jag hade en sån märklig dröm framåt morgonen! Det är ju över åtta år sen jag slutade röka nu i höst, men i drömmen var jag inte ärlig om rökningen. Jag SA till folk att jag hade varit rökfri i åtta år – samtidigt som jag rökte. Mer och mer… När jag vaknade till vid femtiden tyckte jag att drömmen hade varit så verklig att jag var osäker på om den var sann eller inte.

Frusna höstlöv.

I morse visade termometern på nollan när Anna och jag traskade iväg till garaget. Det var liksom fruset överallt. När jag tittade på bilarna som stod på parkeringen såg det nästan ut som om det hade snöat på dem. Jag har både parkeringsplats och garage, men Clark Kent* står förstås för det mesta i garaget. Det är väldigt skönt att slippa skrapa rutor den här säsongen…

Hemma igen kände jag mig fortfarande lite trött, men gjorde en kompromiss med mig själv så att det blev ”en FEM”. Att göra ”en FEM” innebär att man går och lägger sig igen – och läser. Jag tog med mig lokalblaskan. Det blev väl en halvtimma och sen var det ingen idé att ligga kvar. Övriga i huset var redan vakna, det noterades på flera sätt redan tidigt, och då är det liksom bara omöjligt och irritationsväckande att ligga och försöka slumra lite. Dessutom började jag hosta.

Det här lövet låg ensamt på ett ställe på gräsmattan på framsidan och såg ut som om det gjorde ”en FEM”.

Det sista Anna sa till mig innan hon skuttade(!) in på jobbet var att

Börja inte städa på en gång nu! Vila lite också!

Och jag lydde, alltså. Men det kliar i fingrarna så strax ska jag greppa dammvippan och gå ett varv med den innan jag promenerar med snabeldraken**.

Jag dricker min första senapsmugg kaffe och jag har satt min gamla mobil på laddning. Den ligger på bänken i köket med ljudlöst på och jag hånskrattar elakt varje gång jag noterar att det har ringt en säljare. (Jag behöver ju aldrig svara nu för tiden!)

Försök med det, du!

skrockar jag och tänker att det dröjer innan jag svarar. Jag tänker att när jag måste lämna tillbaka Ajfånen vid årsskiftet när min visstidsanställning tar slut, så införskaffar jag nog en sån i stället för den gamla Nokian. Nokia-mobilen blir det fortfarande bättre bilder med, men den har ju inte alla funktioner som en iPhone har. Alltför många instanser i samhället – till och med myndigheter – bygger jag upp system som har med appar att göra. Då går det inte att komma med en gammal Nokia, hur bra kamera den än har. Jag är inte emot ny teknik, men jag tycker att många, framför allt äldre och de som inte har råd, utestängs från saker eftersom de kanske inte har varken dator eller iPhone. Hoppas det finns nån som hjälper dem.

Nu är muggen kaffe snart slut och jag ska bädda innan jag börjar städa. Anna slutar klockan 14 idag och vi ska på shoppingtur efter det, har vi tänkt. Själv måste jag hinna duscha också, vill ju inte se ut som och lukta dammråtta när jag går och handlar. Hoppas hälen uppför sig hyfsat, den var synnerligen ond igår och i förrgår. I förrgår trampade jag förresten snett – med den andra foten. Hjärtat hamnade i halsgropen, men det blev inte ens en stukning, tack och lov!

Vad har du för dig idag, då???

*Clark Kent = min lille bilman
**snabeldraken = dammsugaren

Livet är kort.

Annonser