Lucia för ett år sen

Ett inlägg om livet.

På luciadagens morgon för ett år sen rullades jag in för operation. Jag minns att jag var så ledsen för jag skulle missa SvT:s Luciamorgon, som bevakade Lucia i Uppsala Domkyrka.

Jag missade Lucia från Domkyrkan förra året, för att jag låg i en annan byggnad vid tiden för framträdandet och under kirurgens kniv.

Några timmar senare hade kirurgen, som såg ut att vara högst en tredjedel av min egen ålder, plockat ut flera tumörer. Jag vet inte hur många tumörer, det sa hon aldrig när vi hade ett samtal dan därpå. Det enda jag vet är att den största var 13 centimeter i diameter och att samtliga tumörer var godartade. Resten av dagen var jag ganska dålig och fick flytta till en mindre sal i Sjukstugan. Men jag minns också en av tjejerna jag delade första salen med. Hon, vars svärfar bland annat tillhörde gänget runt Monica Z och var otroligt begåvad på många sätt. Den tjejen hade lämnat en flaska bubbelvatten (alkoholfritt) från en brunnsort samt en liten lapp. Lappen har jag kvar än. Det är gott när det fortfarande finns goda människor i den här världen!

Att tumörerna skulle vara godartade var inget som var helt säkert. Sedan det konstaterats i slutet på sommaren att de fanns där, inuti mig, gick jag i ovisshet större delen av hösten. Jag minns knappt hösten 2012. Men jag minns att jag var tacksam för att jag hade ett jobb att gå till, för rutinerna det innebar och för att jobbet gjorde att jag åtminstone dagtid kunde tänka på annat än frågan som malde:

Lilla c eller Stora C?

Men jag hade tur. Tumörerna var godartade och kunde opereras bort. Idag, ett år senare, är jag i princip besvärsfri. Däremot är muskulaturen kring operationsområdet inte riktigt så upptränad som den borde vara. Det finns dock noterat på min att-göra-lista. För nu känner jag ju inte längre rädslan att nåt långt sår ska spricka.

Ett år har gått. Jag var tillbaka på jobbet exakt på dagen fyra veckor efter operationen. Där blev jag sen kvar till den sista juli. Åter en tuff höst följde, med jobbsökeri och miljoner nej på sökta jobb. Och nu sitter jag på annan ort och jobbar. För jag lever. Det är jag enormt tacksam för. Och för att Fästmön och hennes snälla mamma ställde upp så mycket som de gjorde för mig för ett år sen.

Luciamorgon på SvT och även den på jobbet missar jag emellertid även i år. Men det är inte jag som är sjuk den här gången, utan min bil som ska få lite verkstadsfix. Förhoppningsvis inte nånting kostsamt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyligt och spelmaniskt

Brrrrr! Det betyder att fisa på teckenspråk (man tecknar b + r), men i det här fallet betyder det att frysa! Första gången jag vaknade blev väckt, vid tjugo i sju, klev jag inte upp. Jag fattar inte varför så många i det här huset måste LÅTA SÅ HÖGT!!! Är alla hörselskadade från dagis, eller? Igår kväll fick jag ha TV-volymen på skithögt – för att en av grannarna pratade i telefonen! Jag hörde inte filmen jag tittade på annars. I morse var det liv i luckan i barnrummet, strategiskt placerat av föräldrarna under mitt sovrum och så långt som möjligt från deras eget.

Nåja, jag klev inte ur sängen förrän klockan nio – och då hade jag en underbar huvudvärk. Gissningsvis berodde den på att jag inte nånting vettigt igår kväll, så idag MÅSTE jag masa mig över till Tokerian för att handla middagsmat. Inte ett dugg vet jag vad jag ska eller vill ha heller. De tre rätterna jag behöll från Mathems kassar – Fästmön fick två – sparar jag tills hon kommer så kan vi äta dem nån vardagskväll. Anna lagade förresten till en av rätterna häromdagen – broccolifritters! Den rätten var god och det blev rikligt med mat, sa hon, trots att hon inte gjorde full sats, eller vad det nu heter när det gäller matlagning. En annan liten fågel viskade i mitt öra att det skulle lagas till en god kycklingrätt hemma hos Rippe i helgen. Månntro man får utlåtande och recept??? 

Jag blev tvungen att ta en Ipren (trots att jag numera HATAR deras reklam och fortfarande är kär i den lilla gitarrspelande gubben med blå lemmar!) tillsammans med den ordinarie medicinen och sen tittade jag på termometern. Fasa!

Minus 21,9 ute och bara 19,8 inne i köket, lägenhetens varmaste rum näst efter badrummet!

Kallt ute och kyligt inne, kan man sammanfatta det hela. Men medan jag ägnade ett par minuter för att titta om den här första bilden hade blivit OK att använda till bloggen skedde det saker:

VA?! ÄNNU kallare ute och en tiondels grad varmare inne.

Temperaturen hade sjunkit ytterligare utomhus, medan den hade stigit en tiondel inomhus. Jag känner mig som en vandrande kamin. (Det där var synnerligen ironiskt!)

Idag händer inte mycket. Jag har behandlat mitt operationssårsområde och jag måste duscha och tvätta håret. Innan det torkar ordentligt kan jag inte ge mig ut varken till Tokerian eller soprummet, men båda ställena bara måste jag till. Mamma ska få en signal när hon har vaknat till (typ efter halv ett). Och så ska jag skjutsa hem Anna från jobbet till Himlen när hon slutar klockan 16 – om Clark Kent* nu vill starta… Men han har ju stått i garaget över natten och även om det är ett kallgarage är det lite varmare där inne än utomhus. Och nej, jag har ingen motorvärmare.

Igår kväll gjorde jag tusen saker samtidigt, men det var både roligt och avkopplande! Jag satt vid datorn av och till och bloggade, kollade på TV, spelade Wordfeud med Anna samt Quizkampen och Ordjakten med J från jobbet. Det är lite synd om J, för det blir stryk varje gång. (Nu retas jag lite ifall J läser min blogg!) Dessutom började jag läsa en ny bok, som jag vet att bland andra fru Hatt har läst. Den verkar väldigt lovande – och väldigt tårframkallande…

Nej, nu har jag hällt i mig första senapsmuggen kaffe. (Ja, jag dricker kaffe ur en före detta senapsmugg från Höganäs, en sån där mörkbrun som Apoteket hade senap i för några år sen. Johan brukar tracka mig ofantligt för detta!) Dags att ta en ny och fladdra igenom lokalblaskan. Ovanligt tjock sådan idag, men den är full av bostadsbilagor, inte nyheter och spännande artiklar och reportage, gissningsvis.

Vad händer hos dig idag, dårå???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »