Lyssnande, hjälpande och gott från naturen

Ett inlägg i vilket Tofflan avslöjar att hon inte är så bra på att lyssna, alla gånger, men att hon gärna vill hjälpa om hon kan.

---

 

Det är inte alltid jag lyssnar, mina stora elefantöron till trots…

Det är inte alla förunnat att känna sig behövd. För egen del försöker jag ta alla chanser till det, eftersom jag har begränsade sociala aktiviteter bortom cyberspace, det vi kallar In Real Life. Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan. På intet sätt är jag emellertid nån expert på att lyssna även om jag försöker mig på det. Idag hade jag ett uppdrag hos L och Annas snälla mamma på eftermiddagen. Men det var ett par saker jag skulle fixa först under förmiddagen. Bland annat skulle jag slänga in lokalblaskan till Lucille & co. Inte hade jag tid att lyssna då, inte. Jag blev bara irriterad på att deras lås var så knäppt. Sen insåg jag att de redan hade kommit hem… Sååå pinsamt – även om det faktiskt var Lucille som hade sagt att de skulle komma hem först i kväll… Vi fick en kort pratstund medan jag förberedde min avfärd. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag bara hålla med om att vissa sjukdomar är hemskare än andra för närstående.

En Samsung försökte jag få lite bättre fart på idag.

Hos L och Annas snälla mamma var det lite teknikstrul och ”städning” som behövdes. Jag tipsade om en del tricks och förenklingar samt gjorde några smärre ingrepp. Inte vet jag om deras dator piggnade till, men jag tror det. Medan den jobbade på enligt mina kommandon intog vi kaffe på en inglasad balle*. Det kom naturligtvis en insikt till mig att så skulle jag också vilja ha. Inglasat, alltså. Men… det är ju det där med att kunna betala…Drömmar är gratis, fast tänk så man skulle kunna förlänga utesittarsäsongen både framåt och bakåt. Sen grejade jag lite till med en mobiltelefon som vägrade ringa upp andra telefoner. Dessvärre fick jag ge upp. Detta i sin tur gör nog att ägaren blev mer motiverad att inhandla en smartphone. Det tror jag blir jättebra.

Sin familj och sina vänner hjälper en för att en vill. Betalt tar man inte. Men jag såg i ögonvrån hur Annas snälla mamma kom med en grön påse när det drog ihop sig för avfärd för min del…

En grön påse…

På hemvägen köpte jag fisk till middag. Inte kunde jag motstå att inhandla ett paket frysta, röda godingar heller. Och HEPP! så försvann en tiondel av månadens matpeng. Men det skiter jag i. Ska inte jag få äta kräftor bara för att jag är arbetslös?

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

Vid garaget hemma i New Village träffade jag en granne som alltid har varit väldigt vänlig. Vi brukar småprata lite när vi ses vid våra bilar eller på affären, men idag tog vi sällskap en bit. En del av ett livsöde fick jag höra. Det gjorde att jag inte kunde låta bli att lämna mitt visitkort och ärligt säga

Ring om du behöver hjälp! Så länge jag är arbetslös har jag för det mesta tid.

Sen gick jag hem och strök kläder och funderade lite på vad jag ska packa. Jag bestämde mig också för att inte satsa på att stressa fram nästa bokrecension, utan den får göras när vi har kommit hem igen. I kväll vill jag vara lat och se en Kommissarie Banks som jag spelade in från SvT på DVD-hårddisken igår kväll. Först blir det emellertid middag. Till firren kokar jag färskpotatis (hoppas att dillen lever!) och serverar romsås.

Och nu undrar du väl vad det var i den gröna påsen??? En burk och fyra askar plockade jag upp…

En burk och fyra askar med gott från naturen!

Det var en burk svartvinbärssylt, två askar med bär (blåbär och hallon) och en ask med kantareller. Varifrån den svampen kom har jag en viss aning om. Hoppas det svider riktigt ordentligt för den så kallade ägaren som inte riktigt har koll på gränser och allemansrätt…

*inglasad balle = inglasad balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen

Ett inlägg om en torsdag i Metropolen Byhålan.

---

 

Idag har vi gått och gått och gått. Ja det vill säga, mamma ville åka bil upp till stan. Det är lika långt att gå från parkeringen i stan sen till de ställen vi skulle till som att gå hemifrån mamma till stan. Men nu fick hon bestämma och jag bara körde. Rollator i och ur min lilla bil i baksätet på golvet är inte omtyckt av min rygg. Men, som sagt, idag bestämde mamma.

En Doro Phone Easy 624 blev det, men mamma får den först på födelsedagen.

Det var så roligt att se hur mamma levde upp när hon fick gå i lite affärer och shoppa en del. Mitt huvudsyfte var ju att köpa en seniormobil till mamma i 80-årspresent från mig och Fästmön. Men jag ville ju att mamma skulle vara med i affären och titta själv, få lite demonstrerat. Vi hittade en till hyfsat pris. Mamma ville ha en röd och sen rollade hon iväg för att köpa smink. Jag ordnade köpet och säljaren flyttade över sim-kortet från gamla mobilen till nya. Tyvärr fanns ingen röd hemma, så det blev en svart. Mamma blev lite besviken, tror jag, men alternativet var att vänta nån vecka på att affären skulle få hem en i rätt färg – och då är ju jag inte kvar här. Hon ville INTE ha mobilen idag utan på lördag och på söndag ska vi försöka greja med den så att hon lär sig använda den – det vill säga ringa. När jag talade om för henne att den har en kamera också tror jag hon blev glatt överraskad.

Vi skulle lite kors och tvärs i centrum. När vi kom ut från apoteket hade regnet tilltagit. Vi styrde stegen mot stans bokhandel (äntligen!). Och som vi gick där och småpratade hörde jag nån som ropade ”hej!”. På mig?! Jag kunde knappt tro att det vara sant, men det var det. Jag har inte så många vänner kvar här i stan. FEM är dock den allra äldsta av dem och det var hon, sambon och yngste sonen som kom traskande nerför gatan jag har glömt namnet på, ropandes hälsningsfraser. Det var så roligt att få en pratstund.

I Skafferiet finns mycket smått och gott.

Inne på bokhandeln sen blev jag så glad när vi hittade hela fem böcker till mamma, varav fyra av hennes favoritförfattare Nora Roberts. Ytterligare en bok får mamma i ett paket på lördag också, så sen har hon en härlig att läsa-hög. För även om vi inte alls har samma litterära smak glädjer det mig att mamma läser böcker fortfarande och inte bara glor på TV.

Efter bokhandeln fick jag äran att bjuda min mamma på konditori i stan, Ubbes. Det finns två Ubbes i den här lilla stan, men jag måste nog säga att vi föredrar det som inte ligger i centrum. Fast trots allt var det skönt att få sitta ner en stund. EN klädaffär fick mamma med mig in i och det var ingen större upplevelse för nån av oss. Innan jag gick efter bilen slank vi in på Skafferiet. Mamma valde ut två ostar, ett hårt olivbröd och en burk fikonmarmelad som hon köpte för oss att festa på nån dag. Jag har testat Skafferiets ostar och chillilaktrits en gång tidigare och blev mycket imponerad. Så är du i Metropolen nån tisdag – lördag, rekommenderar jag dig varmt att försöka hitta Kungsgatan mitt emot Systemet – där ligger Skafferiet! OBS! Vissa tisdagar nu på sommaren kan det vara stängt!

Kycklingburgare och strips blev det för min del.

Mamma har varit mycket trött nu i kväll. Jag tror inte att hon har gått så här mycket på länge, knappt jag själv heller. Jag lagade mat lite senare, det vill säga åkte till en korvkiosk. Som du märker äter mamma och jag bara skräpmat, men jag vet att hon längtar efter pommes frites och pizza som hon aldrig äter annars – stället där hon hämtar sina matlådor har mer fokus på husmanskost.

Resten av kvällen har mamma glott på fyra vädersändningar (nej, inte väderspänningar!) och friidrott. Jag själv satt i bästefåtöljen och försökte läsa min bok på gång. Lite svårt med koncentrationen där när mobilen blippade och bloppade och mamma kommenterade det mesta i TV-rutan.

Även hos mamma har jag en bästefåtölj!

Jag är så glad att jag har en bästefåtölj hos min mamma. Stolen är handgjord till min farfars 40-årsdag den 18 februari 1940. Sen dess har den blivit omklädd några gånger. För tillfället är den klädd i guldgul sammet, men det har varit både röd och grön. Jag har emellertid noterat att det nog är dags för en omklädsel igen. Oavsett, det är en härlig och bekväm öronlappsfåtölj och jag lägger beslag på den när jag kommer till mamma på besök!

Medan jag satt där och läste, svarade på sms och spelade Wordfeud hörde en annan lokal vän (tänk, jag har bevisligen TVÅ vänner!) av sig. Och kan du tänka dig lite till – vi ska träffas inne i Metropolen i morgon, om jag hittar busscentralen och ta en fika! Mamma har lämnat 200 kronor till detta, dessutom. Lilla mor själv ska under tiden få sitt hår fixat av Tant Blå.

Jag har också funderat på en kommande, litterär utflykt med Anna, som kan bli verklighet tack vare herr Jonsson, som egentligen heter nånting helt annat. Plötsligt har jag saker att se fram emot och längta efter! Anna har ju dessutom bokat en helg, lördag – måndag, i Stockholm i augusti – en alldeles gratis hotellvistelse. Hon har tur som en tokig ibland!

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen…

Jag hoppas att DU hade en bra torsdag. Skriver du några rader i en kommentar nedan blir jag glad!

Läsning av min bok på gång. Rekommenderas!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hattar och grannar

Ytterligare ett rätt blandat inlägg, mest med fokus på humör, shopping och störningar.

---

 

Det soliga vädret från i morse försvann ganska snart. Kanske hade det med min svåra skada att göra, för mitt humör sjönk också. Notera att den ironiska kaffekoppen från förmiddagens inlägg är utbytt mot en mugg som en gång ägdes av mr Rage (herr Vrede). Nu står den på Återbruket i Uppsala och är till salu för en femma, tror jag.

Mr Rages (herr Vredes) mugg finns för nån femma på Återbruket.

Sol ute och sol i sinne må försvinne, men den här bloggen tar visst aldrig slut. Det måste vara extra sjåigt just nu för den som är både läsare och vidarerapportör, medan andra har roligare saker för sig. Fick man inte följa med? Å, det där att stå utanför vet jag ALLT om. Nåja, så att du och andra inte ska sakna mig alltför mycket brukar jag skriva flera inlägg åt gången när andan faller på och sen sprider jag ut dem genom att tidsinställa dem. Så du har tur – här kommer ett sånt inlägg.

I eftermiddag har vi nämligen fullt upp med shopping. Ja jag shoppar inte, jag kör bara bil. Fästmön får hem barn till helgen och det ska storhandlas på Stormarknaden. Den som känner mig vet vad jag tycker om såväl storhandling som stormarknad. Inte, tycker jag om dem. Men barn och deras föräldrar måste ju få mat och ibland brukar Anna muta mig med en fika.

Innan vi storhandlar ska vi åka och titta på hattar. Nä, jag bara skojar! Anna ska titta på lampskärmar till sitt loppisfynd som hade två trasiga såna. Säljaren tipsade oss om en affär som både tillverkar skärmar till gamla lampor och kan hjälpa till att fixa elen till lamporna också. Lystra antik, som affären heter, har emellertid bara öppet onsdagar och lördagar. Idag är det ju onsdag, Anna slutar förhoppningsvis jobba klockan 14 (om hon inte måste jobba över) och då passar vi på!

Nya ”hattar” behövs!

Att storhandla kräver bra nivå på blodsockret. Och så ska man helst vara pigg och utsövd också. Jag är varken pigg eller utsövd, för nu är det andra natten i rad som min sömn störs – av grannar. Ibland verkar det som om nån i huset möblerar om vid läggdags (med början runt 23-tiden). Men de senaste nätterna har man startat sin tvättmaskin vid den tiden. Igår kväll var klockan 23.10. Ligger man då och försöker sova och hör ett entonigt surrande oljud som fortplantar sig genom betongen kan man bli smått galen! Då blir jag mr Rage på muggen ovan! Jag är fullt medveten om att man får tåla vissa ljud när man bor i ett flerfamiljshus. Men det sitter information – text och bild – i alla trappuppgångar om vilka regler som gäller för boende i den här bostadsrättsföreningen. En regel är att det ska vara tyst i husen mellan klockan 23 och 7. Nu tycker jag att man måste få till exempel spola på toaletten på natten och tvätta sig under armarna klockan sex på morgonen. Men att starta en tvättmaskin klockan 23 är ren och skär arrogans och brist på hänsyn gentemot andra människor. 

Tvätta på natten i ett flerfamiljshus är brist på hänsyn. Jag kan inte sova om jag samtidigt måste försöka hålla för mina gigantiska öron.

Igår läste jag om en undersökning om grannar som Yougov har gjort på uppdrag av Metro. Undersökningen handlar om vad vi stör oss på hos våra grannar och om vi hälsar på varandra. Kontakten med grannar skrev jag om ganska nyligen och där framgår det tydligt vad jag tycker: jag kan hälsa och småprata och hjälpa till med blomvattning, men umgås vill jag inte! (Hälsade och småpratade gjorde jag senast häromdan med en granne. Det gjorde inte ont och var inte svårt.)

Det svenskarna stör sig mest på hos sina grannar är ljudrelaterade fenomen, visar resultaten av undersökningen. Men då är det hög musik, fester, barn, bråk, sex eller ljud från trädgårdsredskap. Vidare stör sig svenskarna på tobaksrök, matos och sopor utanför trappen/huset/trappuppgången. För övrigt är det mest kristdemokrater som stör sig på sexljud. (Undrar om The Knockers var kristdemokrater. Skrikiga ungar hade de i vart fall, vilket var fler än jag som tyckte men kanske bara jag som sa nåt om…)

Tobaksrök är det tredje största störningsmomentet. Det hör troligen ihop med att allt fler är så smarta att de faktiskt inte röker. Detta gör att toleransnivån gentemot rök är betydligt lägre numera än för 20 år sen.

Att man bråkar med sina grannar är inte så vanligt, men det händer att det förekommer slagsmål i trapphusen. Samtidigt är det bara 32 procent som säger sig ha ett bra förhållande till sina grannar. Och bara var fjärde person hälsar på sina grannar…

Ja ja… Jag får försöka finna ro i bruset på Stormarknaden i eftermiddag… Vi lämnar varor och grejor i Himlen och lär väl inte landa i New Village förrän framåt kvällen. Gissningsvis blir det middag i farten innan vi slår ner rö… rumporna och glor på gårdagens premiäravsnitt av Mina två liv, som jag spelade in på DVD-hårddisken. Det är bra och viktigt att visa en dokumentär om psykisk sjukdom, i det här fallet bipolaritet.

En dokumentärserie på SvT i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad vet du om dina grannar?

Ett grannlaga inlägg.

---

 

Vad vet du om dina grannar, egentligen? Är det personer du umgås med eller hejar ni bara? Eller ni kanske inte hejar alls? Själv umgås jag inte med mina grannar, nåt jag har lärt mig att man inte ska. När jag blev huggen i och pratad om bakom ryggen gav jag nämligen igen med ord som ALLA kunde läsa. Sen upphörde den falska (?) vänskapen. Idag hejar och småpratar jag med några, medan andra vänder bort blicken när vi möts. Vända bort nån blick gör jag ALDRIG – även om grannar faktiskt är ganska ointressanta, egentligen. (Såna som surgubben jag mötte i morse, till exempel. Maj gadd, citronsoppa till frukost, liksom…)

Björn Lövenlid skrev igår i lokalblaskan en krönika om hur mycket han vet om sina grannar tack vare hitta.se. Dess karttjänst har fått en livsstilsfunktion. Det innebär att man i princip kan få veta vad folk i olika stadsdelar – och i närområdet – tycker om vissa saker. Alltså att det i vissa stadsdelar bor mest folk som röstar socialistiskt och att vissa stadsdelar härbärgerar golfare.

Nu är jag inte nyfiken på mina grannar, men jag tycker att det är lite läskigt att man via hitta.se kan få fram vissa uppgifter. Björn Lövenlid skriver:

[…] Den här informationen är klargörande och försåtlig på samma gång. Den är klargörande eftersom den blottlägger vilken delad stad Uppsala faktiskt är. Den är försåtlig eftersom den så lätt inbjuder till våldsamma generaliseringar och riskerar att stärka segregationen. […]

Det han menar är nämligen att du med utgångspunkt av den här informationen väljer vart du vill flytta eftersom du kanske vill bo nära människor som är mer lika dig själv. Men vi är ju alla olika individer och alla måste få plats i en och samma stad. Däremot tror jag inte att det går att bortse ifrån vad vi faktiskt kan använda den här livsstilsfunktionen på hitta.se till…

Om jag hade möjlighet att flytta skulle jag nog söka mig till områden där det bor glest med folk. Grannar är ett passerat folk för mig och jag slipper dem gärna (mycket troligt vice versa också). Ett hus i skogen? Ja, tack! Bara jag har en internetuppkoppling och får plats med mina böcker!

Var skulle DU bo om du kunde välja???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg att skrumpna?

Ett undrande inlägg.

---

 

Det var en märklig dag igår. Jag gick inte utanför min dörr – jo, fast bara ner till postboxen. Jag pratade inte med nån. Jag öppnade alltså inte käften, uttalade inte ett ord med min röst. Det du! Men jag hade kontakt med människor via mejl och cyberspace, så helt utan mänsklig kontakt var jag inte. Ändå är det märkligt. Ingen att prata med. Ingen, på en hel dag. 

Är jag på väg att skrumpna precis som dessa druvor jag kastade igår?

 

Vissa dar är jag bara fruktansvärt ensam. För det mesta har jag inga problem med ensamheten, men ibland… Ibland skrämmer den mig otroligt mycket. Att inte ha ett jobb att gå till varje dag gör sitt till i detta. Du som har det tänker nog inte ens på det. Du går till ditt jobb, du kanske inte umgås jättemycket med dina kollegor, men du småpratar säkerligen några gånger om dan. Minst. Här småpratas inte alls vissa dar. Här pratas överhuvudtaget inte. Sverige, 2014.

Igår skrev jag det näst sista kapitlet i min bok och idag skrev jag det sista. Ska jag drabbas av den stora tomheten nu? Nej då, det finns massor att gå igenom, redigera, skriva om, dra ifrån och lägga till. Men även mina skrivna ord får vila ett tag.

Ute i världen blev det tågkaos igen. Ytterligare nån nerriven ledning orsakade stopp i tågtrafiken nånstans mellan Stockholm och Uppsala. Argast var folket som satt förväntansfulla på tåget på väg till Bokmässan. Ärligt talat kan jag bli smått nipprig på alla som Twittrar om mässan – flera dar i förväg. Den öppnar liksom idag. Ska jag behöva tillfälligt avfölja Twittermänniskor eller vad? Ja, jag är jädrigt avundsjuk att jag inte heller i år kan vara på Bokmässan. Jädrigt avundsjuk!!!

Snällhet stavas bubbelbad med massage för fötterna, bland annat.

Jag var lite snäll mot mig igår i alla fall. Dels för att jag kände mig så ensam och utanför, dels för att jag hade jobbat så hårt. När ingen annan klappar en på huvudet och säger att man har varit duktig får man göra det själv. Jag vispade ihop våffelsmet (nej, absolut inte från grunden utan från pulver!) och glufsade i mig en massa smaskiga våfflor med hjortronsylt som fanns i kylen och sprejgrädde som fanns hos Tokerian i tisdags. Och sen tände jag äppeldoftande värmeljus och fyllde i hett vatten och parfymerat salt i fotbadet. Satt och njöt en god stund av såväl varma bubblor som fotmassage. DET kändes lyxigt! Resten av kvällen läste jag och glodde på läskigheter på TV. En ny kanal, FOX, hade plötsligt dykt upp utan att jag har ändrat nån inställning. Gissar att det är Com Hems sätt att skapa nya behov hos oss som är anslutna utan egen förskyllan genom vår bostadsrättsförenings avtal.

Det var först nu på morgonen jag läste det ofattbara och hemska som skedde igår kväll, runt tiden när jag med sköna fötter gick till sängs. Två tonåringar har dött, troligen genom att den ena har skjutit den andra först och därefter sig själv. Vad är det för värld vi lever i? Är den helt på väg att skrumpna när vi inte ens kan ta hand om våra unga – förutom att vi struntar i vår gamla och våra arbetslösa? Sverige, 2014, som sagt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tror du på spökhus?

Ett inlägg om spökhus.

Jo jag vet att en del firar Halloween nästa vecka. Men jag är intresserad av spänning och spökerier året om. Spökhus… Hade du också ett sånt där du bodde när du var ung? Vi hade ett som låg en bit utanför Metropolen Byhålan – förstås. Riktigt läskigt. Det jag emellertid inte visste var att det spökade också i på Klosterhotellet i Stöllestan…

Klosterliljor från klosterträdgården i Vadstena, här rotade i det som en gång var mina föräldrars trädgård.

Vadstena klosterhotell finns i några av Sveriges äldsta byggnader med anor ända ner till 1200-talet. Inte så konstigt att det spökar där då… En av byggnaderna besöks av en dam som gärna sätter sig på gästernas sängkanter och småpratar. Hon sägs vara lite ledsen, men inte särskilt besvärlig. I en annan byggnad har gäster sett spökskuggor. Och i huvudbyggnaden händer det också oförklarliga saker som att lampor tänds och släcks utan att nån är där. En del gäster har känt som om nån försöker hålla emot dörren när de försöker låsa upp till sina rum…

Jag är, som bekant, fascinerad av Den Hemliga Trädgården och dess trädgård här i Uppsala. Naturligtvis är jag övertygad om att det inte bebos av levande varelser, utan av såna som en gång har trampat vår jord. Varför öppnas och stängs dörrarna annars i ett ödehus? Varför är grinden ibland vidöppen, ibland tillstängd? Varför ser det bebott ut ena dan, med gardiner och krukväxter i fönstren – för att nästa dag visa upp helt tomma fönster? Lite sånt är det som gör att jag blir både nyfiken och lite skraj.

Ibland står grinden öppen, ibland är den stängd till Den Hemliga Trädgården… Fast vänta nu… Soptunnor i ett ödehus..?

Känner DU till nåt spökhus där DU bor??? Skriv gärna några rader och berätta! Du som inte känner till nåt men är nyfiken kan läsa spökhusartikeln i Expressen! Eller du kanske inte tror på spöken, än mindre att det finns spökhus..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Man är allt lite ovan…

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.

Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis. Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Här händer det märkliga saker allt som oftast.

Inne i affären var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.

Nu har jag fått kraft och ork och lust att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Högt i tak…och mycket vin i såsen…

Ibland när man kommer till ett nytt jobb kan man mötas av en viss försiktighet. Lite avstånd. Man blir betraktad en stund, ett par dar. Jag har blivit en fena på att se hur nya människor ser på mig – och om blicken är skeptisk, vänlig, nyfiken eller avståndstagande. Vid eftermiddagsfikat igår diskuterade vi hur decennier får representera olika stilar och moden. Till och med en av professorerna deltog. Föreställningen om att här råder en strikt hierarki känns inte riktigt applicerbar här. Jag upplever dessutom att institutionen har högt i tak – på flera sätt…

Här är högt i tak – på flera sätt.

I onsdags, när det var min första arbetsdag på nya stället, fick jag en guidad tur av M bland medarbetarna. Problemet var bara att så många var på andra aktiviteter. Inte så många häckade på sina kontor. Därför skrev jag ett mejl till alla dan därpå där jag presenterade mig lite och berättade vad jag ska göra på jobbet samt bjöd in till samtal. Att jag skrev på två språk blev väldigt uppskattat, tror jag!  Nog inser jag med mitt förnuft att jag inte kan intervjua alla 50 personer som arbetar här, men några ska jag i alla fall träffa. Jag har bokat in tre möten/intervjuer hittills. Idag har många kommit förbi mitt kontor för att hälsa och en del har haffat mig i korridorerna. Jag smyger nämligen omkring lite i korridorerna här – av flera skäl. Jag fotar, förstås, men jag känner också in miljön och människorna som arbetar här. Småpratar lite. Lär känna. Hur ska jag annars kunna göra en översyn och ta fram en plan för kommunikationen på institutionen?

Det snöade bara lite fint i morse, men det var fruktansvärt halt och kylan håller i sig. Termometern visade runt -13 grader. I kväll kommer Fästmön – det känns som om det var evigheter sen vi sågs. Det blev ju inte så mycket förra helgen eftersom min mage var i olag. Elias gick tillbaks till skolan i onsdags och jag hörde igår kväll att han var duktig och kämpade med läxorna. Trots att han var hemma och sjuk och borta från skolan ungefär en vecka har han kommit ikapp och kunde lämna in idag. Det tycker jag är jättebra jobbat! För faktum är att jag också tycker att de har ganska många läxor – de går ju bara i andra klass…

I afton blir det fredagspizza, men resten av helgen tänker jag vara kockig och slå på stort i köket. Till lördagsmiddag planerar jag pasta och italiensk färssås med massor av vin. Till söndagen blir det kyckling i gorgonzolasås, serverat till potatisgratäng med massor av vitlök. Anna jobbar som vanligt, två tidiga morgnar, men samtidigt slutar hon också tidigt så vi kanske kan göra nåt på eftermiddagen.  På lördag kväll bänkar vi oss förstås framför TV:n för att se den första deltävlingen i Melodifestivalen 2012  . Jag försöker live-blogga då och jag hoppas att du hänger på och kommenterar – om du inte har nåt bättre för dig! Den som vill kan smyglyssna och smygtitta en minut på bidragen redan nu kan göra det här!

Read Full Post »

Och natten var full av hål…

Jag var så trött igår kväll och min nya rumskompis gjorde sig klar tidigt för natten. Tänkte att nu måtte jag sova som en klubbad säl. Men icke. Rumskompisen fick insomningstabletter och somnade – och lät!.. – som en gris medan jag låg klarvaken. Klockan ett vaknade hon och ringde på mer sömntabletter – för hon hade inte sovit… Men hur som helst, hon är betydligt trevligare än förra rumskompisen och vi kan småprata lite trots åldersskillnaden. Till natten som kommer har jag fått öronproppar, alltid något!..

L har hört av sig via sms och lovar komma och hälsa på om jag blir kvar länge. Jag messade mitt nummer till patienttelefonen. Tyvärr har hon inte kvar min nyckel, annars kunde hon ta hand om mina växter och min post, men hon får väl ta nyckeln om hon svänger förbi. Nu ringde hon och eventuellt kommer hon förbi här redan idag på lunchen och hämtar min nyckel! På så vis kan hon ta sig in i mitt hem, hämta reservnyckel, vattna, hämta lite kläder åt mig etc och komma förbi med i morgon. Det vore toppen! Vilken vän!

Jag är fortfarande lost i orienteringen. Vet inte riktigt var jag befinner mig på området. Men jag tog en bild på utsikten från mitt fönster och det verkar som om jag befinner mig något under jord.

Eventuella bruna prickar på bilden är inte snus som jag har spottat ut utan helt enkelt smuts. Fönstren, likt mycket annat här, är allt annat än rena…

                                                                                                                                                Natten har varit full av hål. Hål slagna i min sömn, men också i mina tankar. Jag ligger som en padda här, som sagt, och jobb orkar jag inte söka. Börjar känna paniken komma. Kanske beror det på hålen i sömnen. Att man så fort man är på väg att slumra till blir väckt av nån som klumpar med foppatofflor (säkert skitfula som alla såna), drar i en, pratar, tänder lampan, sticker en eller så. Man blir rätt fort en sak, ett ting.

Jag längtar massor efter min Anna, men hon har inte kunnat hälsa på. Det är ju fullt ös den här veckan med jobb och barn. De stora barnen har fått fixa mat själva, medan Lilleman har fått och får pendla mellan skola, mammas jobb, pappas jobb, pappas hem och mammas hem. Tur att han är en duktig kille och inte klagar på allt

Jag borde äta min frukost nu, men jag har inte det minsta aptit. Första koppen kaffe bytte jag ut – den var… odrickbar. Nu har jag hämtat nytt, det känns som om det är från en fräschare bryggning. Måste få fart på magen så jag kan lämna mitt ”kabel-prov” – fy f**********n så äckligt!

Magen har jag lite ont i och trött är jag, som sagt, men jag är glad att jag inte har mer besvär och smärtor. Benet var lite jobbigt i natt, jag tror att jag behöver röra på mig…

Read Full Post »